Kent Ekeroth, Counter Jihad och Sverigedemokraternas ansvar

Uppdrag gransknings dokumentär ”Heligt krig” som sändes igår bekräftade för mig två saker.

För det första att försök att sprida ansvaret för terrorattentaten i Norge från Anders Behring Breivik till dem som kan tänkas ha inspirerat hans världsbild inte är fruktbara. Kopplingarna blir alltför långsökta och, inte minst mot bakgrund av pågående diskussion gällande Breiviks mentala status, alltför hypotetiska. Risken är snarare att fokuseringen på Breivik skymmer den långt mer väsentliga granskningen av den så kallade counter jihad-rörelsen.

För det andra är det uppenbart att Sverigedemokraterna fortfarande inte förstått följande: det faktum att partiet helt saknar ansvar för vad som skedde i Oslo och på Utöya den 22 juli innebär inte att man frånsäga sig ett ansvar som moralisk gränsvakt i den nationalistiska och anti-islamistiska utomparlamentariska terrängen. Vill SD bidra till ett debattklimat där nationalism och invandringsmotstånd betraktas som legitima ståndpunkter måste man, inte minst givet partiets egen historia och insikten om vad många i stödtrupperna i kretsarna runt Avpixlat går för, bli mycket tydligare i sitt avståndstagande från extremism.

Telefonintervjun med Kent Ekeroth som sändes i slutet av Uppdrag granskning var på alla sätt bedrövlig. Istället för att ta chansen att visa medvetenhet om de extremistiska inslagen i de kretsar där Ekeroth har rört sig valde han att istället börja prata om ”vänstermedia”. Inte minst föll det platt sedan Mattias Karlsson tidigare i programmet tvingats ursäkta Ekeroth med att denna förmodligen inte visste vad han pratade om.

Ekeroth sitter i riksdagen och sitter därmed förmodligen säkert ett tag till. Efter William Petzälls avhopp har inte SD råd att tappa ytterligare ett mandat, dels för att vågmästarställningen då skulle vara hotad, dels för att det skulle störa bilden av ett sammanhållen och ansvarstagande riksdagsgrupp. Så medan Ekeroth nog nu har passerat den gräns där han gör mer skada än nytta för partiet vore det förmodligen än mer skadligt att göra sig av med honom än att låta honom hållas. Åtminstone till nästa val.

Ta Sverigedemokraternas socialkonservatism på allvar!

Idag inleder Sverigedemokraterna sina landsdagar i Göteborg. För ovanlighetens skull i svensk politik är det den här gången ideologiska frågor som har hamnat i centrum. Det beror naturligtvis i första hand på att delegaterna ska ta ställningen till ett nytt och omdiskuterat principprogram, men är också en konsekvens av Jimmie Åkessons ohotade ställning (som gör personfrågor irrelevanta) och av partiets isolering i svensk politik (vilken innebär att det är mindre intressant vilka sakpolitiska ställningstaganden som SD gör).

Enligt förslaget till nytt principprogram ska SD numera beskrivas som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Nationalismen har fortfarande en central plats i partiets ideologi, men socialkonservatism blir hädanefter den primära ideologiska beteckningen.

Lyssnar man till partiets företrädare är inte syftet att partiet i och med detta ska utvecklas i en ny riktning, inte heller att partiet ska ompröva sin politik. Istället är det uppenbart att socialkonservatism uppfattas vara en mer lämplig övergripande beteckning till den ideologiska och politiska inriktning som partiet redan har. Samma vin, samma flaska, men en delvis ny etikett, således.

I ett jämförande europeiskt perspektiv är SD:s ansträngningar att klassificera sig både ovanlig och ambitiös. Få av de partier som brukar räknas in i kategorin ”anti-invandringspartier” (vilket är den beteckning jag själv föredrar) eller ”radikala högerpopulister” (vilket är den alltjämt vanligaste beteckningen inom partiforskningen) är särskilt utförliga eller tydliga med sin ideologi. Somliga är direkt avvisande (ett exempel är BZÖ i Österrike, som beskriver sig som ”ideologifritt”) medan andra lyfter fram betydelsen av nationella och konservativa värden utan att direkt ta steget fullt ut och placera in sig i en ideologisk kategori (t ex Dansk Folkeparti). En del partier placerar sig tydligt till höger (Schweiziska Folkpartiet beskriver sig som nationalkonservativt, även Vlaams Belang och Nationella Fronten är uttalade högerpartier) medan många andra har valt att på traditionellt populistiskt vis avvisa uppdelningen i vänster och höger (Jobbik i Ungern, LAOS i Grekland, Lega Nord i Italien, Sannfinländarna). Gemensamt för de flesta av partierna är emellertid att de anser sig företräda ”folket” mot en elit som egentligen är densamma oavsett om den kallar sig vänster eller höger.

Detta är ju också en återkommande strategi från Sverigedemokraternas sida, men det anmärkningsvärda med SD:s principprogram är ändå att man är jämförelsevis återhållsamma. Istället för att avvisa vänsterns och högerns arv anser man sig med socialkonservatismen hämta det bästa ur båda blockens traditioner: vänsterns solidariska folkhemstanke och högerns värdekonservativa försvar av familjen och nationen.

Medan det är svårt att hitta partier som uttryckligen klassificerar sig som socialkonservativa är det desto lättare att finna exempel på partier som av andra tillskrivs den etiketten. Ett exempel är Wikipedias sammanställning av socialkonservativa partier: hit räknas en lång rad mycket olika partier upp: det amerikanska Republikanska partiet, Putins Förenade Ryssland, tyska, norska och svenska kristdemokrater liksom fascistiska partier som British National Party. För en statsvetare med intresse för politiska partier är det en helt hopplös sammanställning (i Sverige anses socialkonservatismen till exempel representeras av KD, SD och Nationaldemokraterna).

För egen del tror jag att SD kommer få det svårt med socialkonservatismen, mot bakgrund av att begreppet är så ovanligt i den svenska politiska diskursen. Det kommer bli en ständig pedagogisk uppförsbacke för partiets företrädare att alltid behöva förklara vad man menar med socialkonservatismen. I synnerhet blir det nu svårare att upprätthålla bilden av ett mittenparti samtidigt som man tydligare än tidigare lyfter fram konservatismen (i jämförelse är nationalismen en ideologisk beteckning som mycket tydligare hör hemma till såväl vänster som höger).

Läser man vad som skrivits på ledar- och debattsidorna inför helgens landsdagar är den diskussion jag här för dock att likna vid en akademisk överkurs. Expressen skriver på ledarplats, under rubriken ”samma gamla huligangossar” att Jimmie Åkesson är en teaterföreställning, att Sverigedemokraterna är paranoida och antidemokratiska samt att den riktiga benämningen av partiet är kulturrasism. Aftonbladets Anders Lindberg resonerar på ungefär samma sätt och menar att under de ytliga ideologiska beteckningarna gömmer sig en oföränderlig rasistisk människosyn. På DN Debatt idag skriver statsvetaren Mats Lindberg att det nya förslaget är ”endast ett nytt försök att skapa en smaklig och sammanhållande ideologi”. Lindberg hävdar också att det finns ett ”dubbelt tänkande” och ett ”dubbelt språk” i SD där den inre ideologin är ”högerextremt ultranationalistisk” medan den yttre är ”populistiskt insmickrande”.

Hela Lindbergs utgångspunkt, som är gemensam även för ledarskribenterna i Expressen, Aftonbladet och på många andra ställen, är att SD ”egentligen” består av självcensurerande rasister som försöker uppfinna rumsrena argument för att motivera en politik vars enda syfte är att bekämpa invandrare. Rasismen är det som antas förklara invandringsmotståndet. Tal om kulturkonflikter, andra kulturers kvinnosyn, djurskydd, invandrares brottslighet etc är bara ett sätt att i efterhand motivera en rasistisk politik.

Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det är en genuin oro över etniska motsättningar, över en kvinnosyn som upplevs främmande, över en ökande brottslighet eller över ett försämrat djurskydd som driver såväl väljare som aktiva Sverigedemokrater att vilja minska invandringen? Att invandringsmotståndet förklaras av andra värden – jämställdhet, demokrati, djurs rättigheter, lag och ordning – och att rasism inte har något med det att göra?

Vi behöver dock inte gissa. Väljarforskningen av anti-invandringspartiernas framgångar i Europa har hittills gett mer stöd till den sistnämnda förklaringen än till den första. Vill man på allvar inte bara förstå Sverigedemokraternas och deras väljares drivkrafter, utan också ha goda förutsättningar att möta dem i en debatt, vore det betydligt bättre att faktiskt ta idéerna på allvar.

Den enklaste förklaringen till stöd för anti-invandringspartier

Den brittiska tankesmedjan Demos har idag publicerat en intressant rapport om stödet för anti-invandringspartier i Västeuropa. Via partiernas sidor på Facebook har totalt över 12,000 sympatisörer rekryterats till enkätstudien som täcker 14 anti-invandringspartier (i studien kallas de ”Populist parties and movements”) i elva västeuropeiska länder.

Urvalet är alltså inte representativt för dessa partiers väljare som helhet (ungefär två tredjedelar av dessa ”online-supporters” röstade på respektive parti vid senaste valet) vilket gör det mindre relevant att referera enskilda procentsatser, men studiens resultat är ändå intressanta och användbara; dels genom möjligheten att jämföra partierna med varandra, men framför allt genom att fokus är inriktat på att studera varför svarspersonerna sympatiserar med partiet. Vad gäller motiven är det inte särskilt troligt att ett annat urval skulle ha gett särskilt annorlunda resultat. 

Den bild som tecknas av de europeiska anti-invandringspartiernas sympatisörer är nästan provocerande enkel. Det är väljare som i första hand känner en positiv identifikation med dessa partiers värderingar och invandringspolitiska förslag och endast sekundärt kan betraktas som proteströstare. Det är väljare som sätter ett högt värde i att försvara sina länders nationella och kulturella identiteter och därför upplever invandring, mångkulturalism och islam (och EU) som ett hot som måste bekämpas. Det är också väljare som är bekymrade över korruption och brottslighet, vilken i hög utsträckning associeras med invandringen, och som uppvisar ”shockingly low levels of trust” (s.19) för rättsväsendet (men däremot endast marginellt lägre generell tillit jämfört med de siffror för befolkningen som helhet som framkommer i exempelvis Eurobarometer-undersökningar).

Sverigedemokraternas väljare utmärker sig i undersökningen genom att vara de som är allra mest fokuserade på invandringsfrågan. I övrigt är det också intressant att sympatisörernas identifikation med partiernas värderingar är högre för de mindre radikala partierna (som t ex norska Fremskrittspartiet) jämfört med de mer hårdföra (som English Defense League och British National Party).

Mindre betydelsefulla är ekonomiska faktorer. Jämförelsevis få sympatisörer anger ekonomiska argument. Inte heller rasistiska eller xenofobiska argument är framträdande; rapportförfatttarna skriver att ”although it is often believed that members of PPAMs [Populist Parties And Movements] join because they dislike non-members of their ethnic group, reality appears more nuanced” (s.46).

Detta är förvisso inga nya resultat men de går på tvärs med två väletablerade förhållningssätt till dessa partiers väljare: att de kan avfärdas som rasister och/eller att deras ståndpunkter kan reduceras till irrationella uttryck för ekonomiska svårigheter. 

Dessa förhållningssätts popularitet följer naturligtvis av deras bekvämlighet, ett enkelt sätt att slippa ta dessa partiers idéer på allvar. Därför är det viktigt att påminna om att denna bild till stor del är falsk. 

Därför är förslaget om temporärt medborgarskap dåligt

I en intervju med TT idag argumenterar ordföranden i kommunstyrelsen i Malmö, Ilmar Reepalu (S), för införandet av temporärt medborgarskap. Han beskriver det som en "modell där man relativt fort får ett svenskt medborgarskap, men samtidigt har en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skydet att om man begår grova brott inte ska kunna bli utvisad".

Han får stöd av partikollegan Morgan Johansson som säger att det är en fråga "väl värd att pröva".

Förslaget om villkorat medborgarskap är inte nytt. Det har tidigare lanserats av bland annat Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det är ett dåligt förslag. Till att börja med är det ett beslut som är mycket svårt att verkställa i praktiken - Sverige har ingen rätt att frånta medborgarskap för människor som därigenom skulle bli statslösa, Det leder också till svåra avgränsningsdiskussioner gällande hur länge medborgarskapet ska vara villkorat och i vilka fall det ska kunna återkallas.

Ett andra motargument är att jag är tveksam till om förslaget verkligen skulle ha de effekter som Reepalu och Johansson hoppas. Hur stor är den här gruppen som "håller sig lugna" i några år och sedan börjar begå mycket grova brott så fort de fått sitt medborgarskap? Och om det nu finns individer som är beredda att vänta fem år i Sverige på att få begå brott, varför skulle de då inte kunna vänta ytterligare år tills den villkorade prövotiden är förbi? Eller hur länge tänker sig Reepalu och Johansson att de borde vänta? Notera även att de vill koppla förslaget till att man "relativt snabbt" ska få medborgarskap i första skedet: well, "relativt sett" är det vad som redan gäller i Sverige, och sänkningen av de nuvarande gränserna (fem år generellt, fyra år för statslösa och två år för nordiska medborgare) kan bara bli marginell.

Men det viktigaste motargumentet som jag ser det är att förslaget uttrycker en instrumentell syn på medborgarskapet som ett redskap som kan utformas lite hursomhelst, så länge man uppnår högre rangordnade politiska mål (som i Reepalus exempel en minskad brottslighet).

Själv har jag - bland annat i Timbro-rapporten "Vem ska få bli svensk medborgare?" - istället argumenterat för att medborgarskapet bör ses som ett mål i sig självt. Medborgarskapet borde utgöra ett slutgiltigt och oåterkalleligt kvitto på att en individ är fullvärdig och likvärdig medlem i den svenska staten. Alternativet är att vi legitimerar en ordning där alla medborgare inte är lika mycket svenskar. Det räcker att vi har starka samhällsnormer om att svenskheten sitter i blodet, vi behöver inte ytterligare lagstiftning som förstärker dessa idéer.

Att ledande Socialdemokrater tycker att det är en bra idé att villkora medborgarskapet illustrerar hur långt ifrån det här idealet vi befinner oss i Sverige. Även när borgerliga partier tidigare har föreslagit förändrade naturaliseringsregler - exempelvis införande av ett språkkrav - har argumentationen kretsat kring att detta skulle leda till förbättrade språkkunskaper.

Däremot är jag inte helt övertygad om att detta bara ska tolkas som ett försök att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Åtminstone sedan 2002 har varje politiskt förslag som syftat till att förändra eller på något sett skärpa regler för migration eller medborgarskap av motståndare - oavsett politiskt färg - avfärdats som "fiske i grumliga vatten" eller "främlingsfientlig väljarflört".

Självklart vill politiker vinna röster. Men alla förslag, även de dåliga, förtjänar att bemöta med sakliga argument.

UPPDATERING: Morgan Johansson säger sig nu vara missförstådd, han ville bara "pröva idén" men hade inget färdigt förslag. Håkan Juholt tar avstånd från idén om temporära medborgarskap men betonar samtidigt betydelsen av att bekämpa kriminaliteten i Malmö och säger sig stödja tanken om "snabba medborgarskap" som ska kunna skynda på integrationen".

Analys av Sverigedemokraterna inför andra året i riksdagen

För Sverigedemokraterna inleds nu det andra året i riksdagen. Utgångsläget är gott. Opinionsmätningarna visar både att väljarna från september 2010 har stannat kvar och att en del nya väljare har tillkommit. Sammanhållningen inom partiet är god med en ohotad partiledare och en samspelt riksdagsgrupp. Att de konkreta politiska resultaten har uteblivit är helt enligt ritningarna – ingen kan rimligen ha förväntat sig att SD skulle få igenom ens något av sin politik under det första året i riksdagen – och det man förlorar på att vara isolerad av de andra partierna tar man med råge igen varje gång som regeringen och Socialdemokraterna anklagar varandra för att ”gynna SD”.

På kortare sikt har jag svårt att se vad som skulle tala för att Sverigedemokraterna kommer åka ur riksdagen 2014. Jag har hela tiden varit skeptisk till idén om en Utöya-effekt, främst på grund av att jag har svårt att se vilka väljare som skulle lämna partiet av den anledningen. Enstaka skandaler kring SD-politiker har inte bitit särskilt hårt tidigare och lär inte börja göra det nu heller. På längre sikt ser jag dock åtminstone tre större utmaningar för partiet.

För det första måste SD bättre kunna utnyttja det missnöje med invandringspolitiken som finns i den svenska opinionen. Det är fler väljare som vill minska flyktinginvandringen än som vill behålla den i sin nuvarande omfattning. Det finns en kraftig majoritet som anser att invandrare ska anpassa sig till svensk kultur. En stor andel svenskar har också en övervägande negativ bild av islam och fördomar mot muslimer är utbredda.

Mot den bakgrunden är det faktiskt ett misslyckande för SD – som är ensamma i svensk politik om att vilja minska invandringen, att vilja assimilera de invandrare som kommit hit och om att medvetet spela på fördomar mot muslimer och islam – att man inte samlar mer än drygt fem procent av väljarkåren.

Det finns två orsaker till detta. Den första är att jämförelsevis få av de väljare som är negativa till invandringspolitiken låter denna fråga vara avgörande när de väljer parti. Den andra orsaken är att många väljare uppfattar SD inte bara som ett anti-invandringsparti utan också som ett främlingsfientligt eller rentav rasistiskt parti. Eventuella sympatier med delar av SD:s politik överskuggas av oviljan att associeras med ”fenomenet” SD.

För att utnyttja sin potential bättre borde SD därför lägga större vikt vid att övertyga fler väljare om att invandringsfrågan är viktig, samtidigt som man skalar bort de främlingsfientliga inslagen i politik och retorik.

Den andra större utmaningen för Sverigedemokraterna är att hitta vägar för att på åtminstone medellång sikt kunna utöva ett reellt inflytande över politiken. Även de väljare som just nu är nöjda med att lägga en proteströst på ett antietablissemangsparti kommer med tiden att vilja se resultat, för att inte tala om den större grupp väljare som i första hand röstar på SD för att driva fram en förändrad invandringspolitik.

Visserligen finns många framgångsrika exempel från andra länder att lära av – även Dansk Folkeparti var inledningsvis isolerat av de övriga partierna – men tröskeln för ett främlingsfientligt anti-invandringsparti med rötter i 1980-talets nyfascistiska rörelser är mycket hög i den svenska kontexten. Det kommer att krävas både tålamod och omfattande kompromissvilja från SD:s sida för att bli insläppta i öppna förhandlingar. Jag kan mycket väl tänka mig att partiledningen har det tålamodet men frågan är om väljarna också har det.

Den tredje utmaningen handlar om att SD med nödvändighet kommer att behöva bredda sin politiska repertoar och, förmodligen, även finna sin plats på den politiska vänster-högerskalan. För att uppfattas som ett seriöst parti krävs att SD lyfter fler frågor än de som rör invandring (eller av partiet explicit kopplas till invandring, som lag och ordning) men varje ställningstagande i ytterligare frågor riskerar att stöta bort potentiella väljare.

Jag är osäker på om det i nuläget går att urskilja en tydlig strategi från partiledningen, vad gäller detta. I Almedalen i somras använde Jimmie Åkesson sitt tal till att tydligt positionera SD som ett tredje alternativ i svensk politik, placerat i mitten mellan S och M. Man har också uttryckt förhoppningar om Socialdemokraternas utveckling under Håkan Juholt och visat sig vara beredda att stödja oppositionen för att fälla regeringen även i viktiga omröstningar.

Men samtidigt diskuteras förslag om att partiet ska lyfta fram socialkonservatism som den ”primära ideologiska beteckningen” av partiet i ett kommande nytt principprogram. Detta ska då ske på nationalismens bekostnad. Härigenom riskerar partiet för det första att förlora socialdemokratiska väljare som gillar SD:s invandringspolitik men inte kan tänka sig att rösta på ett konservativt parti utan att samtidigt kompensera med särskilt många nya väljare (varför skulle socialkonservativa väljare som är positiva till invandring och mångkultur rösta på SD?). För det andra riskerar man att skapa motsättningar inom partiet mellan en pragmatisk partiledning och mer ideologiskt övertygade gräsrötter.

Den kortsiktiga prognosen ser god ut för Sverigedemokraterna. De längre framtidsutsikterna är däremot mer osäkra och delvis beroende av hur man väljer att hantera de utmaningar jag har nämnt. 

Nålstick och simhallar - om toleransgränser

Jag har alltmer kommit till insikt om att debatter om integrations- och mångkulturfrågor blir bättre ju mer vi diskuterar sakfrågor. Hellre än att fastna i fruktlösa strider om innebörden i abstrakta begrepp bör vi ställa konkreta frågor som förtydligas genom exempel från den svenska verkligheten.

En sådan övergripande fråga är i vilken utsträckning som samhällets institutioner bör anpassas för att möta önskemål från minoritetsgrupper.

Bör exempelvis svenska myndigheter lära sig mer om invandrares språk och kulturer? Det är syftet med en tolv veckor lång specialanpassad kurs i arabiska och arabisk kultur, som nu erbjuds poliser i Malmö. Syftet är att polisen bättre ska kunna bemöta arabiskspråkiga invandrare.

Ska offentliga inrättningar utformas efter önskemål från specifika minoritetsgrupper? Ett stort antal kommuner erbjuder numera separata badtider för kvinnor i offentliga simhallar. Allra senast aktualiserades debatten genom ett beslut i Värnamo där ordföranden i den kommunala nämnden motiverade beslutet med att vissa grupper måste få ta lite tid på sig för det här med jämställdhet.

Ska svensk sjukvård bidra till upprätthållandet av normer inom minoritetskulturer som svenska myndigheter i övrigt har till uppdrag att bekämpa? Detta kan sägas vara konsekvensen av att läkare har givit rådet till kvinnor som är oroliga inför bröllopsnatten att sticka sig med en nål i underlivet, något som nu kritiseras hårt av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

För Sverigedemokraterna är svaren på dessa, och hundratals likartade, frågor enkla: nej, majoritetskulturen och dess institutioner ska inte anpassa sig. Istället ska invandrare som kommer hit följa såväl svensk lag som svenska seder, värderingar och traditioner. Exemplen som jag givit ovan är uttryck för vad som i Sverigedemokratisk terminologi kallas för islamisering och det var på sådana här fall som Jimmie Åkesson byggde sin berömda debattartikel om att anpassningen till muslimska krav var ”vårt största utländska hot sedan Andra Världskriget”.

Desto större är utmaningen för att som anser sig förespråka tolerans, mångfald och mångkultur att navigera bland alla potentiella ställningstaganden. Tyvärr är det sällan enkelt att urskilja någon konsekvent och genomtänkt linje från dem som är mest aktiva i debatten.

De tre exemplen är förstås inte likvärdiga. Vad gäller polisen och språkkursen i Malmö är det ett typiskt exempel på vad jag själv anser vara en nödvändighet för att möjliggöra ett tolerant samhälle, nämligen ökad ”kulturkunskap”. Vi behöver mer kunskap om varandra. Därigenom skapar vi förutsättningar för en kritisk dialog – som inrymmer både möjligheten att tolerera eller att kritisera – mellan individer. Med ökad kunskap minskar också risken för konflikter som bottnar i missförstånd, vilket kan gälla såväl i okunskap grundade felbedömningar från polisens sida som i okunskap grundade felbedömningar om exempelvis diskriminering från minoritetsgruppernas sida.

De två andra exemplen handlar däremot om olika grader av anpassning från majoritetssamhällets sida. De som är kritiska anser att detta är uttryck för kulturrelativism, att svenska politiker ger efter för en, enligt dem, underlägsen (islamsk) syn på jämställdhet, även om få använder termer som islamisering.

På ett sätt har kritikerna rätt. Den kommun som under vissa tider har öppet enbart för kvinnor legitimerar därigenom en ordning där män och kvinnor inte badar tillsammans. Följdfrågan är dock: varför är detta fel? För många i Sverige är det helt oproblematiskt att bada tillsammans men för en minoritet – som säkerligen inte enbart består av muslimer – utgör detta ett hinder för att kunna nyttja en verksamhet som man själva är med och finansierar genom skatten. Givet att denna minoritet är tillräckligt stor för att en sådan lösning inte medför någon större extra kostnad för majoriteten, varför ska inte denna möjlighet kunna erbjudas? 

Här finns en parallell till slöjdebatten. Endast om man på förhand bestämmer sig för att slöjan har en och endast en tänkbar innebörd - som innebär att kvinnor värderas lägre än män - är ett förbud motiverat. Men så fort vi öppnar för möjligheten att slöjan kan betyda flera saker - ett uppror, en frivillig protest mot det offentliga rummets sexualisering, en religiös identitet - hamnar frågan i ett annat ljus. På samma sätt blir frågan om simhallarna enkel om vi bestämmer oss för att det bara handlar om en sak - att män och kvinnor ska hållas åtskillda - men så fort vi öppnar upp för flera tänkbara motiv - blir frågan mer komplex. Och givet komplexiteten är det mycket svårt att motivera något annat än en öppen hållning inför önskemål om separata badtider.

Men nålstick i underlivet då? I en yvig ledare i Expressen skriver Ann-Charlotte Martéus att Sabuni är ”alltför fyrkantig” och att ”i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt”.

Det kan vara svårt att argumentera mot den som förespråkar ett pragmatiskt förhållnignssätt. Vem vill inte stödja den linje som leder till att färre kvinnor utsätts för våld? Samtidigt bör vi komma ihåg att risken med pragmatismen som ledstjärna är att vi utan att märka det rör oss ner för ett sluttande plan. Bortom nålsticken väntar mödomshinneoperationer (hymen repair surgery) som redan genomförs på flera håll i Europa. 

Som medborgare i en mångkulturell välfärdsstat kommer vi alla att tvingas vara med och finansiera saker vi tycker är omoraliska. Pacifister bekostar JAS-plan. Katoliker bekostar aborter. Veganer bekostar stöd till jordbruket. 

Den bästa lösningen givet de stora värdekonflikter som trots allt finns i samhället - och som alltid har funnits här - är att myndigheter och offentliga institutioner så mycket som möjligt ges möjlighet att reflektera denna mångfald. Inte genom att vi inför separata lösningar för olika grupper (multikulturalism) utan att vi inom de gemensamma strukturerna ger ett ökat utrymme för individuell valfrihet. På väldigt många områden tål det svenska samhället en betydligt större mångfald än vad vi har idag.

Men samtidigt måste vi erkänna att vi på andra områden har varit alltför toleranta. Svenska myndigheter har varit slappa i att reagera när unga kvinnor (och män) utsatts för hedersvåld. Staten får aldrig anföra mångfald eller tolerans som argument för att frånsäga sig sitt ansvar för att skydda alla individer från förtryck och våld. Även i hemmen.

Integrationsdebattens förändrade förutsättningar

Som de flesta som följer den här bloggen säkert känner till har det i
efterdyningarna av terrorattentaten i Norge i juli förts en diskussion
gällande inte bara hur vi ska förhålla oss till terroristen, Anders
Behring Breiviks, utan också vilket ansvar som kan utkrävas från dem
som tycks ha influerat Breiviks världsbild och eventuellt inspirerat
till bomben i Oslo och skotten på Utöya.

Jag har själv inte deltagit i den debatten (förutom en kortare
kommentar till Göteborgs-Posten, ej på nätet). Det betyder inte att
jag inte finner den relevant, tvärtom. Inte minst frågorna om huruvida
vi bedömer en terrorist annorlunda om han heter Anders och inte
Taimour och om vi tenderar att bedöma västerländska terrorister i
termer av rationalitet/galenskap medan muslimska terrorister bedöms i
termer av religion/kultur, tangerar det övergripande tema som inramar
min pågående forskning, det vill säga relationerna mellan religion,
kultur och hälsa. Jag hoppas få tid att återkomma i det här ämnet.

Betydligt mindre intresserad är jag däremot av att delta i en debatt där
terrorattentat utnyttjas för att smutsa ner meningsmotståndare. Gång
på gång upprepas ogrundade påståenden som att Axess driver samma linje
som Breivik (Lisa Bjurwald, Expressen 24 juli),
att det finns kopplingar mellan "den pikanta kulturhögern runt
tidskrifter som Neo och Axess" och parlamentarisk och autonom
högerextremism" och att en del av borgerligheten har "ägnat de senaste
åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald" (Cecilia
Verdinelli, Göteborgs-Posten 11 augusti,)
eller att Breivik är en produkt av idéer i den politiska mittfåran och
att det finns "tankesmedjor och tidskrifter" [gissa vilka...] som
hävdar att SD har rätt (Petter Larsson, Aftonbladet 25 augusti,).

I senaste numret av Arena (ännu ej på nätet) presenterar Devrim Mavi ett litet potpurri av de här idéerna. Hon hävdar att Angela Merkel har högerextrema åsikter, att Timbro, Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat en "besatthet av islam, muslimer och mångkultur" och, mest fantastiskt av allt, att det är Axess som har hittat på uppdelningen mellan mångkultur och multikulturalism.

Men det finns också en del i Mavis text som förtjänar att tas på allvar. Hon påpekar att det är avgörande hur det "vi" som ska skapas i Sverige formuleras. Hon markerar tydligt avstånd från den rörelse bort från identitetspolitiken som hon befarar att Socialdemokraterna kommer att göra under Håkan Juholt. Hon avvisar fokus på "jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet" och vill hellre "uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper". Hon skriver vidare att "ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa". Konkret vill hon att det ska bli enklare att bli medborgare i Sverige.

Med anledning av detta har jag två enkla frågor:

1. Sverige är det land i Europa som det redan nu är enklast att bli medborgare i. Det är också ett av de länder där skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare är minst. Vilka problem menar Mavi att vi löser genom att göra det ännu enklare att bli medborgare?

2. Menar Mavi allvar med att den som kommer till Sverige på flykt från politiskt, religiöst eller kulturellt förtryck, från stat, familj eller klan, ska bli en del av den svenska gemenskapen genom att manifestera det förtryck (diskriminering, rasism) han eller hon upplever i Sverige? Eller vad betyder orden om det enade samhället som jag citerar ovan?

För att undanröja eventuella missförstånd ska jag upprepa ett par självklarheter. Multikulturalism är ett samlingsnamn för att i första hand beskriva en rad olika politiska åtgärder (som genomförts i en ganska begränsad utsträckning i ett ganska litet antal länder de senaste 40 åren), i andra hand för att fånga de ideologiska grundvalar som denna politik vilar på. Multikulturalismen kan alltså ses som ett av flera tänkbara svar på frågan hur nationellt homogena demokratiska välfärdsstater ska hantera en omfattande och permanent invandring. Som ideologi kan multikulturalismen granskas idékritiskt, som policy kan den utvärderas med avseende på dess effekter.

Själv är jag kritisk mot multikulturalismen som ideologi på ungefär samma grunder som jag är kritisk mot nationalismen, det vill säga jag anser att det är en kollektivistisk ideologi som gör politik av något som för mig hör det civila samhället till.

Vad gäller effekterna av multikulturalismen är jag mer ambivalent. Kunskapsläget är begränsat. Det finns för få länder att jämföra, för många tänkbara förklaringsfaktorer och alltför stor variation inom den policy som kallas multikulturalistisk. Trots det vågar jag hävda att det inte finns något som helst stöd för att en multikulturalistisk politik generellt sett skulle samvariera med en bättre integration (enligt de indikatorer som vanligen används). Ruud Koopmanns (Journal of Ethnic and Migration Studies, 36:1, 2010) har exempelvis jämfört de länder i Europa som har haft mest multikulturalism (Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien) med tre länder som haft en tydlig assimilationspolitik (Tyskland, Frankrike och Österrike) och konstaterar att det är de förstnämnda som har en högre grad av boendesegregation, en lägre grad av språklig integration, en högre andel invandrare från icke-EU-länder som saknar sysselsättning och en högre andel invandrare från icke-EU-länder bland populationen i fängelserna. Koopmanns visar inte att assimilationspolitik nödvändigtvis är bättre, men hans (och andras) studier bör tas på allvar av dem som, likt Devrim Mavi, likställer motstånd mot multikulturalism med motstånd mot invandring eller mångkultur. Det är två från varandra helt fristående saker.

Den integrationspolitiska debatten håller långsamt på att förändras. Med stöd hos forskare som Koopmanns drar nu alltfler liberaler och konservativa slutsatsen att en omfattande invandring inte är förenlig med de nuvarande välfärdssystemen. Åtminstone i Sverige tycks de flesta på den borgerliga sidan då välja att värna invandring och mångkultur vilket på sikt kommer att leda till fler krav på ökad lönespridning, förändrade spelregler på arbetsmarknaden och i förlängningen även förändringar i bidragssystemen.


Det är också självklart att anti-invandringspartier likt Sverigedemokraterna gör en motsvarande analys men drar den omvända slutsatsen: välfärden hotas av invandrarna, varför invandringen måste stoppas. 

Där tidigare den Sverigedemokratiska världsbilden bekräftades från vänsterkanten (multikulturalistisk och nationalistisk identitetspolitik bygger på samma grundläggande logik) är vi nu alltså på väg mot en utveckling där det är borgerliga invandringsförespråkare och Sverigedemokratiska invandringsmotståndare som bekräftar varandras verklighetsbeskrivningar, vad gäller effekterna av migration, globalisering och minskad nationell sammanhållning. Utmaningen för socialdemokratin och vänstern är att bryta den utvecklingen. Väljer man, som Arena förespråkar, att avvisa en generell jämlikhetspolitik till förmån för identitetspolitisk förtrycksfetishism, tror jag det blir väldigt svårt.

Därför anser jag inte att SD är ett odemokratiskt och rasistiskt parti

I tidigare blogginlägg har jag, närmast i förbifarten, konstaterat att Sverigedemokraterna varken är ett rasistiskt eller antidemokratiskt parti. Detta har väckt en hel del kritik: i Expressen kallades jag för ”segregationsvän”  och diverse bloggare och twittrare har anklagat mig för att vara i bästa fall naiv, i sämsta fall medvetet vilja göra rasismen rumsren. Även i kommentarsfältet här på min egen blogg har det framförts en hel del kritik.

SD upprör. Man kan förstås fråga sig varför jag tycker att detta är en så viktig debatt att driva. Själv kan jag komma på två motiv. För det första vill jag ge en så korrekt beskrivning av Sverigedemokraterna som möjligt. Det är det jag tycker att jag kan bidra med, som statsvetare i den allmänna debatten. Jag tycker också att det är särskilt angeläget med tanke på att alla vi som skriver om partiet (statsvetare, journalister, opinionsbildare) är öppet negativt inställda till dem. Därmed saknas den naturliga balans som annars uppstår när såväl sympatisörer som kritiker skriver om ett parti.

Det andra skälet är att jag tycker att det här med demokrati och rasism är viktigt. Jag ser en fara i att vi urholkar värdet i dessa begrepp genom att kalla allt vi ogillar i politiken för ”odemokratiskt” eller allt som andas främlingsfientlighet för ”rasism”.

Det är ju nämligen så att det faktiskt finns såväl rasistiska som antidemokratiska partier. I Sverige är dessa mycket små – Svenskarnas Parti, http://www.svenskarnasparti.se/ som vann mandat i Grästorps kommun 2010, är ett obehagligt exempel: ett nazistiskt parti som vill reservera medborgarskap för människor med det ”västerländska genetiska och kulturella arvet” och avskaffa den representativa demokratin. På vänsterkanten finns exempelvis Kommunistiska partiet (fd KPML (r) som förespråkar en väpnad revolution för att avskaffa vad de kallar för en ”borgerlig” demokrati.

Lämnar vi Sverige hittar vi fler, mer framgångsrika, exempel. British National Party, som har två mandat i Europaparlamentet och vann fem procent i senaste borgmästarvalet i London, var tidigare öppet rasistiskt och även om man numera säger sig ta avstånd från rasism får det nog anses vara en adekvat benämning, med tanke på att partiet exempelvis är motståndare till blandäktenskap med hänvisning till den vita rasen. I Tjeckien finns det oreformerade Kommunistpartiet som samlar en dryg tiondel av rösterna och som, precis som BNP, isolerats av de övriga partierna pga sin extremism.

På vilket sätt är Sverigedemokraterna annorlunda från dessa partier? Ekström påpekar att det är en definitionsfråga om SD är ett demokratiskt parti. Förvisso. Alla klassificeringar är avhängiga definitioner. Men det är en självklarhet som förvillar, snarare än klargör. Tvärtemot vad hon antyder råder nämligen en jämförelsevis stor enighet bland statsvetare när det gäller just demokratibegreppet. Och det finns ingenting i Sverigedemokraternas partiprogram eller politiska förslag som tyder på att man skulle vilja avskaffa demokratin.

Den kritiska frågan vad gäller SD:s demokratisyn gäller partiets förslag att försvåra vägen till medborgarskap parallellt med att man vill förstärka skillnaderna i rättigheter mellan medborgare och icke-medborgare. Detta beskriver Anna Ekström som en ”uteslutningspolitik” och på flera punkter är det en rimlig benämning. Men varje förändring av ”demos-gränsen” (vilka som utgör ”folket” i demokratin) är inte automatiskt odemokratisk. De länder i världen som vi vanligtvis beskriver som demokratier hanterar den här problematiken på olika sätt. Man ska komma ihåg att alla demokratier exkluderar. Alla stater gör skillnad på medborgare och icke-medborgare. Alla stater ställer krav på den som vill bli medborgare. SD:s förslag ligger i ytterkanten men ändå inom ramen för vad som vanligen betraktas som demokratiskt acceptabelt.

Betydligt större splittring råder vad gäller rasismbegreppet. Nej, jag anser inte att man måste tala om ”raser” för att vara rasist. Åtminstone sedan 1990-talet har man inom rasismforskningen talat om ”kulturrasism” eller ”metarasism” , för att fånga hur rasbiologiska föreställningar har ersatts av kulturessentialistiska. Jag ser stora poänger med begreppet kulturrasism, men tycker att det ofta slarvas med användningen. Det är inte rasistiskt att prata om kulturer men om man pratar om kulturer som vore de statiska och deterministiska blir det däremot rasistiskt.

Att det inom SD ryms kulturrasistiska föreställningar är för mig en självklarhet (jag har hela tiden konstaterat att det finns mycket rasism inom SD, även om partiet inte är att betrakta som rasistiskt). Men det finns två anledningar till varför jag inte anser detta tillräckligt för att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti.

För det första måste man ta partiets ideologi och politik på allvar. SD vill minska invandringen kraftigt men inte avskaffa den helt. De invandrare som kommer till Sverige ska assimileras. De ska lära sig språket, kulturen, tillägna sig svenska värderingar och sedvänjor.

Detta är en politik som vilar på en människosyn som faktiskt är raka motsatsen till rasismens. Den utgår nämligen från att individer kan byta identitet. Att man kan vara född i en kultur men, genom aktiv anpassning, bli del av en annan. Målet med SD:s assimilationspolitik är att alla i samhället ska dela en och samma nationella identitet. Många andra nationalistpartier i Europa definierar nationen utifrån objektiva kriterier. Men Sverigedemokraterna definierar svenskhet enligt följande:

”Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som

svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet

för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen”

(Sverigedemokraternas principprogram 2005).

Det andra skälet till att jag inte vill beskriva SD som ett rasistiskt parti är att kulturrasismen knappast är något utmärkande fenomen för just SD. Den finns i Sverige över hela den politiska kartan. Den finns i mediala representationer av invandrargäng och muslimer. Den finns hos multikulturalister (tlll exempel de fd kristna Socialdemokraternas – numera Socialdemokrater för Tro och Solidaritets ordförande Peter Weiderud) som anser att muslimer inte kan förväntas ha samma upplysta syn på homosexualitet som vi andra. Den finns inte minst hos hela det politiska etablissemang som använder uttryck som ”osvenskt” för att ta avstånd från det smutsiga nationalistpartiet som inte hör hemma i det fina antirasistiska Sverige, där vi till skillnad från alla andra outvecklade folk inte behöver vifta med flaggor för att visa att vi är bäst.

”Men de jävlarna är rasister. Det är vi alla, höll jag på att säga” skriver den anonyma bloggaren ”Ia”.

På sätt och vis håller jag faktiskt med. Men, för att parafrasera en av de mer folkkära ledarna för ett icke-demokratiskt parti som suttit i Sveriges riksdag, nån jävla ordning får det ändå vara på begreppen i det här samtalet.

Sverigedemokraterna och antirasismen

I mitt föregående blogginlägg skrev att jag är skeptisk till att de övriga partierna i längden kommer att kunna upprätthålla bilden av att Sverigedemokraterna är så pass annorlunda att de måste särbehandlas. Jag efterlyste också en tydligare motivering till varför SD ska isoleras – i betydelsen utestängas från all form av öppna förhandlingar och samtal.

Av denna anledning anklagas jag (tillsammans med Markus Uvell, som i en debattartikel förra veckan argumenterade för att regeringen bör förhandla öppet med SD i frågor som inte rör invandrings- och integrationspolitik) idag av Exposkribenten Alex Bengtsson för att ”normalisera och på så vis legitimera rasism”.

Retoriken känns igen. Jag börjar bli van vid att bemötas med insinuationer istället för sakargument och tillskrivas lömska avsikter.

Samtidigt ska det erkännas att Bengtsson mitt i all röra faktiskt också delvis svarar på min fråga. Han motiverar särbehandlingen av SD med att det ”vilar på en så väl rasistisk som antidemokratisk grund”. Han tar också upp exempel på rasistiska uttalanden av Sverigedemokrater.

Om detta är vi helt överens. Sverigedemokraterna var när det bildades ett rasistiskt och antidemokratiskt parti. Ett SD av årgång 1988, 1991 eller 1994 hade definitivt varit uteslutna från all form av samarbete. Förmodligen även SD årgångarna 1998 och 2002.

Men frågan är om det fortfarande är rimligt att beskriva SD som rasister. Ser man till det nu gällande partiprogrammet – vilket nog får anses vara det avgörande dokumentet om man vill klassificera ett partis ideologi – anser jag inte det. Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, men inte rasistiskt, parti. Sverigedemokraterna vill värna svenskheten och svensk identitet, men definierar samtidigt denna så att den är tillgänglig för vem som helst. Detta är inte bara en lek med ord, utan utgör faktiskt avgörande ställningstaganden i frågor som skiljer anti-invandringspartier i Europa åt.

Men att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt parti innebär inte att det saknas rasism inom Sverigedemokraterna. Jag vågar nog påstå att det finns betydligt mer rasism, och en högre tolerans för rasism, inom SD än inom övriga partier. Det är bland annat därför jag själv skriver att partiet är annorlunda.

Rubriken för Alex Bengtssons inlägg är ”Timbrochefens ointresse för antirasism”. Men frågan är vem som är ointresserad av att på allvar bekämpa rasism. Det räcker nämligen inte med att markera distans mot Sverigedemokraterna. SD är inte en orsak till den rasism som finns i Sverige. Rasism finns också inom andra partier (har vi glömt valstugereportagen). Rasistiska tankestrukturer har inte minst varit mycket framträdande inom den svenska multikulturalismen.

Det är därför frågan om särbehandling av SD är så känslig. Den kräver att vi sätter upp kriterier för vad som är acceptabelt. Vilket också tvingar oss att rannsaka oss själva, inte bara de andra.

Sverigedemokraternas första år i riksdagen

Det första året med Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag är nu snart till ända. Hur gick det?

För mig är den övergripande bilden präglad av bristen av dramatik. Mitt starkaste minne förblir den Sverigedemokratiska riksdagsgruppens uttåg ur Storkyrkan, i samband med Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande i oktober (jag skrev om den händelsen här). Men väl inne i riksdagen har skandalerna och tumultet uteblivet. 

Jag tror att Sverigedemokraterna medvetet har hållit en låg profil. Partiet har högt ställda ambitioner och då är det klokt att ägna det första riksdagsåret åt att se och lära. Partiet har utöver tålamod också visat prov på god sammanhållning. Utifrån är det omöjligt att identifiera några allvarligare sprickor eller motsättningar inom partiet.

Opinionsmässigt har SD legat stabilt sedan valet. I SCB:s majundersökning tangerade man valresultatet på 5,7 procent. Men det är långt kvar till nästa val. Ny Demokrati hade vid motsvarande tid 1992 över 10 procent i opinionsmätningarna, för att i valet 1994 få 1,5 procent. Även Miljöpartiet hade vid motsvarande tid 1989 mycket höga siffror, men fick ändå lämna riksdagen 1991.

Vad har SD då betytt för svensk politik? Att Sverige leds av en regering som saknar majoritet i riksdagen är som bekant helt normalt. Det var snarare mandatperioden 2006-10 som var avvikande, med en majoritetsregering som höll ihop en hel mandatperiod. Det är därför inte heller det minsta anmärkningsvärt att regeringen inte har fått igenom hela sin politik. Sakpolitiskt har Sverigedemokraternas inflytande det första året varit marginellt. 

Den fråga som vägrar släppa taget gäller hur de övriga partierna ska förhålla sig till SD. Idag skriver Markus Uvell på Aftonbladets debattsida att regeringen och Socialdemokraterna bör erkänna att de ibland faktiskt bygger sin strategi på stöd från och "i stället för att ljuga för väljarna bör de öppet bjuda in till SD till samtal - när sakfrågan är rätt".

Han får mothugg av statsvetaren Ulf Bjereld som anser att de övriga partierna tvärtom bör fortsätta att försöka isolera SD. Hellre att SD odlar sitt martyrskap än att de legitimeras.

Jag är enig med Bjereld om att tröskeln för att rösta på SD skulle minska om partiet legitimerades genom att andra partier samarbetade med dem. Erfarenheten från andra länder är emellertid att det är mycket svårt att över någon längre tid upprätthålla en bred mur mot ett enskilt parti. Jag har tidigare skrivit om att jag även i Sverige förutspår en ”normalisering” av SD, om än på längre sikt. Är då detta önskvärt?

För att en isolering av SD ska vara legitim krävs två saker. För det första konsekvens. Partierna måste mena vad de säger och agera därefter. Ju fler exempel av den sort som Uvell lyfter fram, desto fler sprickor i muren med urholkad trovärdighet som följd.

För det andra krävs en övertygande motivering. På vilka grunder utesluts SD? Jag kan själva komma på tre tänkbara skäl varför ett parti ska behandlas med annorlunda metoder:

1. Extrem ideologi
2. Extrema åsikter i sakfrågor
3. Säkerhetshot

I svensk politisk historia har (3) och delvis (1) använts för att hålla VPK borta från regeringen. Däremot hindrade det inte Socialdemokraterna från att använda VPK som ett stödparti i riksdagen och genom att VPK med tiden alltmer distanserade sig både från kommunismen och Sovjetunionen, blev också partiet mer rumsrent och idag framstår borgerliga debattörer och politiker som försöker skrämma rödgröna väljare med Vänsterpartiets historia som rätt löjliga. (Jag har tidigare jämfört SD med VPK här)

När det gäller SD är (3) irrelevant, partiet kan knappast av någon uppfattas som ett säkerhetshot. För att avfärda partiet på ideologiska grunder (1) krävs förmodligen att man kan visa att partiet är något som man förnekar. SD beskriver sig själva som ett nationalistiskt parti. Om detta vore tillräcklig grund för isolering skulle många som skriver om partiet känna ett sådant behov av att istället stämpla dem som rasistiska eller främlingsfientliga. Men främlingsfientlighet är ingen ideologi, utan ett, otympligt, analytiskt begrepp vars innebörd måste specificeras (att säga att SD ska särbehandlas för att de är främlingsfientliga säger ingenting så länge vi inte har satt upp ett kriterium för främlingsfientlighet). 

Återstår då att visa att SD bygger på en rasistisk grund, utan att samtidigt urvattna betydelsen av ett så viktigt begrepp som rasism. Här glider argumentationen ofta över i en kritik av sakfrågorna (2). SD beskrivs som extrema genom sin invandringspolitik. Detta leder till nästa problem: SD vill inte ha ett totalstopp för invandring. Och inget parti i Sverige vill ha fri invandring. SD är inte heller ensamma i svensk politik om att lyfta fram problem med mångkultur och mångkulturalism. Alltså handlar det om gradskillnader på en och samma skala. Hur mycket invandring ska vi ha? Hur ska den regleras?

Min poäng är inte att SD inte är annorlunda än andra partier. Det anser jag nämligen att de är. Men däremot är jag skeptisk till att det över en längre tid går att upprätthålla bilden av att SD är så pass annorlunda från andra partier att de måste särbehandlas. Ur ett demokratiskt perspektiv är detta dock avgörande. De 5,7 procent av väljarna som röstade på SD måste få en giltig förklaring till varför just deras parti ska särbehandlas.

Tidsfråga innan Sverigedemokraterna normaliseras?

Efter omvalet i Västra Götalandsregionen svarade Moderaternas regionråd Johnny Magnusson att han inte var beredd att ”stänga några dörrrar” på frågan om han kunde tänka sig någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Magnusson upprepade svaret i en intervju igår, även om han samtidigt försökte bolla över ansvaret för att hantera Sverigedemokraternas vågmästarroll till Socialdemokraterna (mer om Magnussons uttalande finns här).

Och igår berättade också Sverigedemokraternas riksdagsman Richard Jomshof, i en intervju med Sydnytts reporter Martin Hult, om partiets hemliga samarbete med Moderaterna i Karlskrona. Jomshof påstår att SD och Moderaterna under en längre tid, både under denna och föregående mandatperiod, har haft informella överläggningar där SD kunnat utöva inflytande över politiken.

Ser vi här början på en spricka i muren mot Sverigedemokraterna? Min bedömning var redan i samband med valet i höstas att det bara är en tidsfråga innan Sverigedemokraterna kommer att normaliseras. Med det menar jag inte att partiet kommer att bli ett parti i mängden. Det lär av flera uppenbara skäl inte inträffa, främst kanske för att partiets existensberättigande till stor del handlar om att inte vara som ett vanligt parti. Däremot kommer bilden av Sverigedemokraterna som något exceptionellt, som ett fenomen snarare än ett parti, med tiden att urholkas. Beroende på vad man har för inställning till SD kan man välja att tolka detta som avtrubbning eller minskad beröringsskräck. Men när insikten väl sjunker in att det här är ett parti som är här för att stanna kommer det öppna upp för partistrategiska resonemang av en helt annan sort än de som kom fram i media medan partiet fortfarande var utanför riksdagen.

Erfarenheterna från andra länder visar nämligen att det är mycket svårt att under en längre tid upprätthålla en enad front mot antiinvandringspartier (det enda exempel som varit rakt igenom lyckosamt är Belgien, även om fronten även där har börjat luckras upp de senaste åren). Till stor del kan detta förmodligen förklaras av egenintresse. Med tanke på att SD betydligt oftare röstar med borgerliga partier än med rödgröna vore det för mig oerhört förvånande om inte exempelvis Moderata partistrateger redan har skisserat en framtida utveckling - en eller ett par mandatperioder bort - där man räknar in SD som ett parlamentariskt underlag, enligt ungefär samma model som Socialdemokraterna under många år, helt öppet, kunde räkna in VPK:s stöd i riksdagen. SD-mandaten kommer aldrig långsiktigt kunna utnyttjas av de rödgröna partierna, så varför skulle då Moderaterna hålla fast vid att inte heller den borgerliga alliansen tillåts utnyttja dessa mandat?

Men det här kommer givetvis inte att inledas i rikspolitiken. Inte heller finns det någon uttänkt plan uppifrån. Snarare kommer normaliseringen av Sverigedemokraterna ske långsamt, osystematiskt och underifrån. Först när tillräckligt många dörrar öppnats av lokalpolitiker, med olika partifärg (inklusive Socialdemokrater och Miljöpartister, i Karlskrona finns till exempel en förhistoria där ett miljöpartistiskt kommunalråd sade sig vilja samarbeta med SD i miljöfrågor) kan det svenska partisystemet på riksnivå möbleras om på allvar.

Vad är multikulturalism?

Få kritikpunkter är lika vanligt återkommande i mångkulturdebatten som att debattmotståndaren "blandar ihop begreppen". Mer sällan förklaras hur begreppen borde användas, för att inte blandas ihop. Själv har jag också slarvat, så här följer ett försök till botgöring, vilket motiverar en lite längre bloggpost än vanligt.

Jag menar att vi bör hålla isär tre olika saker när vi talar om mångkultur/multikulturalism.

För det första kan vi tala om multikulturalism i en normativ bemärkelse, som en idé om hur samhället bör vara utformat. Politiker, debattörer, akademiker och filosofer kan vara förespråkare för multikulturalism eller motståndare till multikulturalism. Katri Linna är multikulturalist, Jimmie Åkesson är det inte.

För det andra kan vi tala om mångkultur i en deskriptiv bemärkelse, där vi jämför olika samhällens grad av kulturell pluralism. Vissa samhällen (länder, städer, regioner, kvarter) beskrivs som mångkulturella, andra inte. Rinkeby är mångkulturellt, min barndoms Angerdshestra var det inte.

För det tredje kan vi tala om multikultur i en deskriptiv bemärkelse, för att klassificera en viss policy eller lagstiftning. Vissa länder för inom vissa politikområden en multikulturalistisk politik, andra gör det inte. Kanadensisk språkpolitik är multikulturell, fransk språkpolitik är det inte.



Det mest grundläggande felet som många gör är att blanda ihop dessa tre nivåer. Kritik av multikulturalistisk ideologi eller politik förmodas också vara kritik av kulturell pluralism. Ett exempel på detta är tolkningarna av David Camerons avståndstaganden från "state multiculturalism" som jag skrev om häromdagen. Ett annat aktuellt exempel är Per Wirténs uppmärksammade artikel i senaste numret av Arena.

Men det finns mer att säga om var och en av dessa nivåer. En meningsfull debatt förutsätter ytterligare distinktioner och nyanser.

Gemensamt för alla förespråkare av multikulturalism som ideologi är utgångspunkten att ökad mångfald är positivt för samhället, att majoritetssamhället behandlar sina olika minoriteter illa, och att minoriteterna därför behöver på olika sätt behöver skyddas. Men där stannar också likheterna och det finns ungefär lika många uttolkningar av multikulturalism som det finns multikulturalister. Själv har jag funnit det fruktbart att skilja mellan liberal och radikal multikulturalism.

Liberala multikulturalister (hit räknar jag till exempel Will Kymlicka och Charles Taylor) förespråkar kulturellt erkännande och vissa former av särbehandling med utgångspunkt i liberala värden. Målsättningen är att fördjupa den liberala demokratin, vars principer man bejakar. En del liberala multikulturalister ser ingen motsättning men liberalism och universalism medan andra erkänner motsättningen men menar att vissa avsteg från universella principer kan vara motiverade.


Radikal multikulturalism (hit räknar jag till exempel Iris Marion Young eller varför inte Masoud Kamali) tar avstånd från liberalismen betraktar västerländsk universalism som en tidsbunden partikulär kultur bland andra. Istället för bygga vidare på den liberala demokratins principer vill man skapa ett radikalt annat samhälle. De liberala demokratiska institutionerna är inpregnerade av rasistiska strukturer och kan aldrig bli hjälpmedel för att bekämpa diskriminering och förtryck.

Skillnaderna i grundsyn mellan liberala och radikala multikulturalister är så pass stora att jag anser det meningslöst att bunta ihop dem till en kategori. På den här punkten är jag kritisk mot Per Bauhn och Dilsa Demirbag- Sten, som i sin bok "Till Frihetens försvar" formulerar en (förvisso relevant) kritik mot en enligt mig otillräckligt avgränsad "normativ multikulturalism". 

När det gäller mångkulturella samhällen vill jag också komplicera bilden genom att hävda att det är skillnad på kulturell pluralism och mångkultur. Nazityskland var ett kulturellt pluralistiskt samhälle, men inte ett mångkulturellt. För att klassificeras som ett mångkulturellt samhälle krävs något mer än enbart språkliga, religiösa, etniska skiljelinjer: en självbild av att det samhälle man lever i är mångkulturellt. Vi behöver en föreställning om att samhällen kan vara mångkulturella för att också klassificera dem som sådana. I den här meningen blev Sverige mångkulturellt någon gång under 1970- och 1980-talen, medan Sverige naturligtvis alltid har rymt en viss grad av kulturell pluralism. Föreställningen om att samhällen vara mångkulturella är i sin tur en reaktion mot föreställningen om nationalstaten, vilken först utmanades i Sverige (och resten av Västvärlden) mot slutet av 1960-talet.

Multikulturalistisk politik, avslutningsvis, måste också tolkas kontextuellt. Ser vi till hur det definieras inom forskningen är det en handfull länder som sedan tidigt 1970-tal har klassificerats som multikulturella  med avseende på minoritets- och invandrarpolitik: Kanada, USA, Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Belgien. Sedan 1990-talet har de nya demokratierna i Central- och Östeuropa mer eller mindre tvingats (av EU, OSSE etc) införa ett antal reformer som innebär att länderna har multikulturalistiska inslag i sin minoritetspolitik.

Under rubriken multikulturalistisk politik ryms en rad olika varianter: minoritetsgrupper kan till exempel ges undantag från allmän lagstiftning, särskilt stöd (kvotering, ekonomiskt stöd), garanterad politisk representation (öronmärkta platser i parlament, undantag från procentspärrar för etniskt definierade partier) och så vidare. Språklagar kan utformas så att myndigheter måste erbjuda kommunikation på språk som talas av ett visst antal av en kommuns invånare.

Mycket av detta går även in under rubriken "identitetspolitik". Men identitetspolitik är bredare och inrymmer dels symbolpolitik (det kan vara direkta manifestationer men också att representanter för minorietsgrupper ges ett offentligt men informellt inflytande, till exempel som när ledare för muslimska grupper har kommunicerat direkt med den brittiska regeringen, vilket ifrågasätts alltmer).
roll, till exempel som samtalspartner för en regering), dels politik riktad mot grupper som inte enbart är etniskt/kulturellt definierade utan även exempelvis grupper definierade av sin sexualitet.

En minst gemensam nämnare för all identitetspolitik är att den sätter kollektivet i centrum. Här förenas nationalister med multikulturalister, även om de förra vill stärka ett kollektiv och de senare vill stärka flera kollektiv.


Ett konkret exempel på svårigheten med klassificeringar: Jag fick igår frågan på Twitter om den svenska rösträttsreformen som gav icke-medborgare rösträtt i kommunala val. Varför klassificerar jag den som multikulturell?

Det är en bra fråga. Ett svar är att reformen kom till för att stärka invandrares möjligheter i det svenska samhället att maximera sitt deltagande (inklusive politiskt inflytande) med så små ansträngningar som möjligt. Detta fångar i stort andemeningen i hela den svenska multikulturella politiken under 1970- och 1980-talen (egentligen är det först på 1990-talet som idén att ställa krav på nykomlingar har fått ett större genomslag). Ett annat svar är att medborgarskapet traditionellt är lika starkt kopplat till nationstanken (det är vår nationalitet som anges i passen, t ex) som till rösträtten och att en uppluckring av kopplingen mellan dessa tre därför betraktades som ett angeläget projekt för multikulturalisterna. Men samtidigt är det naturligtvis inget multikulturellt med att få rösträtt utan att vara medborgare, per se. Det är heller inget uttryck för identitetspolitik eftersom rösträtten alltjämt är universellt definierad som en individuell rättighet och inget annat.

Att hålla isär multikulturalismen som ideologi från multikulturalistisk politik och mångkulturella samhällen som deskriptiva begrepp betyder inte att begreppen inte hänger ihop. Det gör de såklart, framförallt ringar de in fenomen som i den empiriska verkligheten kan vara svåra att skilja åt. Den som förespråkar multikulturalism bejakar ett mångkulturellt samhälle och är nästan alltid också förespråkare för åtminstone någon variant av multikulturell politik.

Men det betyder inte att multikulturalismens motståndare också är motståndare till kulturell pluralism. Inte heller att all politik som införts i multikulturellt syfte nödvändigtvis behöver ogillas av den som är kritisk mot multikulturalism.

Multikulturalismen är ett alternativ. Nationalismen är ett annat alternativ. Båda kan avvisas eller omfamnas. Identitetspolitik kan försvaras eller kritiseras på såväl teoretiska (fel/rätt i princip) som empiriska grunder (vilka är effekterna?). Det mångkulturella samhället kan vi dock inte avskaffa. Det kommer att förändras, men det står inte och faller med enstaka politiska beslut.

Svenska värderingar - finns dom?

Tidigare idag sände P1 Morgon ett reportage om Sverigedemokraternas kritik av den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi. Enligt ledande Sverigedemokrater är Waberi inte svensk eftersom han inte har svenska värderingar.

P1 Morgon har efter reportaget fått kritik för att ha frågat Waberi om han har svenska värderingar. Det är en relevant kritik som jag till fullo instämmer i. Journalister bör vara mycket försiktiga med att okritiskt överta ett politiskt laddat språkbruk. ”Svenska värderingar” hör hemma i samma fack som ”utanförskap”, ”stupstock” och ”könsmaktsordning”, det vill säga politiskt färgade verklighetsbeskrivningar.

Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Ulf Bjereld, vars kritik mot radioreportaget jag till fullo instämmer i, skriver även på sin blogg att svenska värderingar är ett ”märkligt begrepp” och att värderingar är ”individuella och inte knutna till en specifik nationalitet”. På Twitter har jag sett många uttrycka ungefär samma åsikter.

Visst är värderingar individuella. Det är förmodligen omöjligt att hitta två individer som har en identisk uppsättning värderingar. Lika sällsynt är det att värderingar är unika för en viss kultur eller etnisk grupp. De idéer som kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har exempelvis motsvarigheter i samtliga världsreligioner.

Ändå menar jag att det är relevant att tala om nationella värderingar. För det första visar den empiriska forskningen att det finns ett starkt samband mellan kultur och specifika värdeuppsättningar. De globala skillnaderna vad gäller synen på grundläggande frågor i livet (arbete, familj, religion) är stora, relativt stabila över tid och förklaras i hög utsträckning av religion och nationell kultur.

För det andra är ”svenska värderingar” något annat än en empirisk generalisering. Alla i Sverige utbredda värderingar är inte svenska värderingar. För att en värdering ska vara svensk krävs att det finns en diskurs där den specifika värderingen knyts ihop med en idé om svenskhet (enligt samma logik som att det finns normer kring manligt och kvinnligt, som åtminstone delvis är frikopplade från hur gruppen män och gruppen kvinnor faktiskt agerar).

Jag har skrivit en del om det här i min avhandling. Där lyfter jag fram ett antal värderingar som jag påstår är svenska i den meningen att de föreställs som svenska. När makthavare, opinionsbildare och journalister beskriver något som svenskt tillräckligt ofta är det också i någon mening relevant att betrakta detta som svenskt (detta är vad som brukar avses när forskare säger att de studerar ”den sociala konstruktionen” av diverse fenomen). Listan är inte heltäckande men de viktigaste svenska värderingarna enligt mig är (utan rangordning):

1. Individualiserad jämlikhet
2. Jämställdhet
3. Sexuell frigjordhet
4. Låg religiositet
5. Anti-nationalism (/anti-patriotism/anti-rasism).

När jag påstår att sexuell frigjordhet är en svensk värdering betyder inte det att jag påstår att svenskar verkligen är mer sexuellt frigjorda än andra grupper. Däremot påstår jag att svenskar, av sig själva och av andra, föreställs vara mer sexuellt frigjorda på samma sätt som de föreställs vara mer jämlika, mer jämställda, mindre religiösa och mindre nationalistiska än andra folk. 

Det är sällan någon refererar explicit till något som en typiskt svensk värdering. Ofta är det istället mellan raderna man får läsa in svenskhetsnormen: i implicita antaganden om att alla förväntas dela en viss värdering eller i framställandet av motsatta värderingar som främmande för en svensk kontext.

Föreställningen om svenska värderingar går långt utanför Sverigedemokraternas räckvidd. Negligerar man den betydelse som dessa förställningar har innebär det samtidigt att man missar ett av de allra mest framträdande hinder som många invandrare till Sverige möter. Den invandrare som tycker att kollektivet bör vara överordnat individen, att män och kvinnor har olika livsuppgifter, att familjens heder är avhängig dotterns sexualitet och att religionen bör begränsa politiken upplever nog ”svenska värderingar” som något både reellt och begränsande. Ingenstans hittar han eller hon en offentlig arena där det är legitimt att uttrycka dessa åsikter. 

Frågan är vilken myt som är farligast: föreställningen att vissa värderingar faktiskt är svenska, eller föreställningen att det inte finns svenska värderingar?