Herr Abdulwahab reser till Stockholm

Till det anmärkningsvärda med bomben i Stockholm hör att vi redan några dygn efter smällen vet väldigt mycket om själva händelsen. Vi vet vem gärningsmannen var. Vi vet också med stor sannolikhet vilka hans motiv var. Vi vet till och med så mycket om hans livshistoria att vi – i den mån det alls är möjligt - kan förstå eller åtminstone förklara hans agerande. Vår tolkning av händelsen underlättas förstås av att den ingalunda är unik, tvärtom följer den åtminstone ytligt sett ett mönster som upprepats många gånger tidigare, om än inte just i Sverige. 

Taimour Abdulwahab al-Abdaly var en av många yngre män på 2000-talet i Europa som kom att omfamna en radikal islamistisk ideologi vilken i slutändan drev honom till att både ta sitt eget och, lyckligtvis utan framgång, andras liv. Ungefär det är vad vi kommer att minnas av honom, när allt det andra som nu skrivs har fallit i glömska.

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Givet hur debatten har utvecklats vill jag lyfta fram tre saker.

1. Om inte Abdulwahab är representativ för muslimer i Sverige – vilket ytterst få påstår – är inte heller svenska muslimers upplevelser relevanta för förståelsen av Abdulwahabs agerande. Han är inte en av dem och han agerar inte i deras intresse. Men denna gräns är det få som förmår upprätthålla. Jan Guillou skriver att ”problemets kärna är att vi gör ont värre, bekrigar den mest utsatta minoriteten bland Europas befolkningar” och de kristna socialdemokraternas ordförande Peter Weiderud skriver, med hänvisning till den av Abdulwahab utpekade ”grisen” Lars Vilks, ”att muslimer reagerar så starkt på denna typ av hädelse” eftersom ”man” är en ”mycket utsatt minoritet” som ”har så lite” varför risken för frustration förstärks när ”viktiga samhällsföreträdare ger sig på det man känner stolthet och identifikation med”. I Guillous och Weideruds världsbild glider talibaner och den Vilkshotande mobben i Uppsala obemärkt in i det stora kollektivet av Europas muslimer (en lika heterogen grupp som ”Europas kristna”).  Det är till och med en mindre sofistikerad bild av muslimer än den som Jimmie Åkesson ger uttryck för.
2. Att Abdulwahab inte är representativ för muslimer betyder dock inte att islamism inte har något med saken att göra. Tvärtom: om den ideologiska och religiösa kontext i vilken Abulwahab har ingått inte är relevant för förståelsen av hans agerande kan jag inte se något sammanhang där kontextuella förklaringar i så fall kan tillåtas spela någon roll. Miljöpartiets Maria Ferm har, som så många andra, jämfört Abdulwahab med den så kallade Malmöskytten. Ferm kritiserar att de framställs olika, den svenske gärningsmannen som en enskild galning och Abdulwahab som en terrorist. Istället "måste vi se på dem, som enskilda ensamma individer i jakt på ett sammanhang de inte tillhör” skriver Ferm. Men i vilken mån de agerar ensamma är väl en empirisk fråga? Per Wirtén med flera har gjort retoriska poänger av en ”man från Tranås”. Visst, han var från Tranås. Men han var också en man från Islamic Center i Luton och från träningsläger i Jemen med en niqabbärande hustru. Vilka av dessa fakta är relevanta för förståelsen av brottet? Vart har ni tagit vägen, alla ni som hyllade Gellert Tamas analys av Lasermannen? Hur var det nu med tidsanda och politiska ledares ansvar för enskilda gärningsmäns handlingar? Varför blir strukturerna plötsligt osynliga när det för en gångs skull går en spikrak linje från ideologi till handling?
3. Hotet om den islamistiska terrorismen bör varken överdrivas eller underskattas. Högerns alarmism är lika illa som vänsterns relativism. Det är naturligt att den som har målat in sig i ett retoriskt hörn vill att verkligheten ska se ut på ett visst sätt men vettiga analyser av radikal islamism i Europa förutsätter att vi studerar verkligheten prestigelöst. Under gårdagen cirkulerade några väl valda statistiska uppgifter runt på Twitter och Facebook (troligen med Sverker Lenas bedrövliga artikel i Dagens Nyheter som källa). Enligt den refererade statistiken från Europol skulle bara någon promille av alla terrorattacker i Europa de senaste åren varit utförda av islamister medan ”högerextrema, nationalister och separatister” utgjorde de största hoten. Detta är dock en missvisande statistik, snudd på avsiktligt vilseledande. Det är sant att separatister – framförallt i Baskien och Korsika – står för merparten av utförda terrordåd. Däremot har det väldigt lite med högerextremism att göra. Avser man använda sig av Europolstatistik blir det också direkt ohederligt att inte samtidigt referera slutsatsen i Europolrapporten: EU-länderna "continue to be exposed to a serious threat from Islamist, ethno-nationalist and separatist ... terrorism”.

Rätt och fel om Lars Vilks föreläsning

Vem har rätt och vem har fel i debatten om Lars Vilks? Om vi bortser från den lilla detaljen att nästan alla verkar överens om att det är bra med yttrandefrihet och dåligt med våld återstår den betydligt viktigare frågan: vems världsbild bekräftas av Vilks?

Två berättelser står emot varandra. Båda vill göra gällande att Vilks utgör ett exempel som stöder deras historieskrivning. Att ge upp rätten att nyttja Vilks innebär samtidigt att man ger sina ideologiska motståndare en gratisseger.

I ena ringhörnan har vi dem som ser ett islamistiskt hot mot yttrandefriheten. Deras berättelse börjar med fatwan mot Salman Rushdie 1989 och når via nedslag hos bland andra Theo van Gogh och South Park så småningom fram till Lars Vilks. I denna berättelse är Vilks en hjälte, som står upp emot hotet från totalitära krafter med risk för eget liv. I den aktuella svenska debatten formuleras denna linje allra tydligast av Johan Lundberg och Paulina Neuding i Dagens Nyheter igår.

I den andra ringhörnan har vi dem som ser muslimer som en strukturellt underordnad minoritet. Lars Vilks har i denna berättelse karaktären av en skurk, en i raden av alla dem som återkommande och illvilligt kränker muslimer. Visserligen ges Vilks rätten till sin yttrandefrihet, men han har inte förtjänat den av egen kraft och det vore bättre om han bad om ursäkt. Ett tydligt exempel på denna linje har artikulerats av Broderskaparnas ordförande Peter Weiderud.

På ett övergripande plan äger båda berättelserna sin giltighet. Visst förenklar de, men det är nödvändigt för att se mönster i samhället. Enskilda individer kan känna igen sig och sina erfarenheter i båda berättelserna.

Men studerar man vad som faktiskt ägde rum i Uppsala i förra veckan visar det sig att endast en av berättelserna är giltig i just det här enskilda fallet.

Ingen behöver sväva i okunskap om vad som inträffade. Lars Vilks föreläsning och efterspelet är väldokumenterat och tillgängligt via nätet. Vilks inleder en vad det verkar högst traditionellt upplagd föreläsning. Han talar sakligt och utan krusiduller (men lite sömnigt) om ett högst aktuellt ämne, nämligen yttrandefrihet och konst. För att illustrera sina poänger visar han bilder och filmklipp (att inte visa illustrationerna hade varit idiotiskt, ur ett rent pedagogiskt perspektiv). Inget av det han säger är felaktigt eller ens kontroversiellt. Det är en, så långt han tilläts hålla på, rent referande framställning, snudd på tråkig. De exempel han visar är hämtade från olika tidsperioder och delar av världen. Jag skulle förmodligen valt ett liknande upplägg själv om jag skulle föreläsa på temat även om jag hade stoppat in några hårdrocksexempel också.

Nåväl, för den som vill se händelsen som ett exempel på islamismens hot mot yttrandefriheten är det inte svårt att lägga upp argumentationen: föreläsningen avbryts när ett exempel med Muhammed visas, inte tidigare. Kommentarerna som fälls handlar om att Vilks hädar islam. Efterspelet, där Uppsala universitets företrädare tvekar att bjuda in Vilks igen, passar utmärkt in i ramen av västerländska kulturella och akademiska institutioner som idkar självcensur inför hot eller rädsla för hot.

Värre är det för dem som vill se föreläsningen som ett exempel på kränkning av muslimer. Antingen måste man argumentera för att de som avbröt föreläsningen representerar gruppen muslimer (i betydelsen att detta skulle vara en väntad reaktion från en ”genomsnittlig muslim”), vilket i sig är ytterst problematiskt. Eller, än värre, måste man helt bortse från vad Lars Vilks faktiskt gjorde under den knappa kvart han tilläts hålla på och istället argumentera för att Vilks genom sin blotta närvaro utgör ett kränkande inslag. Då är man så förblindad av symbolen Lars Vilks att man faktiskt inte ser nyktert på det som har inträffat.

Det är ett samhälleligt problem att människor utsätts för kränkningar, bland annat på grund av sin religiösa tro. Det är också ett samhälleligt problem att yttrandefriheten hotas. Lars Vilks föreläsning i Uppsala var ett exempel på det sistnämnda problemet, inte det förstnämnda.