Mer om assimilation

Anders Lindberg har glädjande nog svarat på min kritik. Han skriver nu att Timbro "nog" inte är främlingsfientliga och att jag vill ändra betydelsen av assimilation för att flytta över debatten till en ny "planhalva". Det är dock fortfarande oklart vilket syfte jag skulle ha med detta.


Tyvärr, och jag menar det verkligen när jag skriver tyvärr, har Lindberg fel. Ingen hade varit gladare än jag själv om det vore så att jag faktiskt var upphovsmannen till den användning av assimilation som varit framträdande inom forskningen de senaste 15 åren. I så fall hade jag förmodligen hört till Sveriges mest citerade statsvetare. Men mitt bidrag är väldigt mycket mer blygsamt; jag använder mig av de teorier och begrepp som lanserats av forskare som Richard Alba & ictor Nee (International Migration Review, 31:4, 1997), Rogers Brubaker (Ethnic & Racial Studies, 24:4, 2001) och Christian Joppke (Toward assimilation and citizenship. Immigrants in liberal nation-states, Palgrave, 2003).  Och återigen, syftet med den rapporten var extremt tydligt: att kritisera hur integrationsbegreppet användes i debatten. Inte att diskutera hur integrationspolitiken borde utformas.

Men om nu Lindberg avvisar denna syn på assimilation vore det intressant att veta hur alternativet ser ut. Min poäng är att en traditionell definition av assimilation är oanvändbar. Ytterst få förespråkar nämligen en fullständig assimilation där alla kulturskillnader försvinner. Men lika få förespråkar, i praktiken, den totala motsatsen. Som jag visar i min rapport rymmer det luddiga begreppet integration i praktiken en hel del förväntningar på anpassning, inom en rad olika områden (arbete, språk, socialt umgänge, familjeliv, värderingar, livsstil etc). Därför förespråkar jag att vi blir tydligare i integrationsdebatten: om vad måste vi enas i samhället och vad kan vi låta variera? Hur mycket anpassning krävs för att vi ska ha en fungerande demokrati och en fungerande välfärdsstat (det är detta min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? handlar om).


Jag har i min senaste rapport gjort ett försök att formulera ett svar: gemensam lagstiftning och språklig assimilation. Samtidigt avvisar jag krav på anpassning till kultur och värderingar.


Varför vill inte Lindberg vara med i en diskussion om för- respektive nackdelarna med en sådan lösning? Varför vill varken Lindberg eller dem han nu lutar sig mot, Per Wirtén och Lisa Bjurwald, diskutera dessa frågor? Det är den frågan även Johan Lundberg ställer sig i sitt blogginlägg. På vilket sätt är en diskussion om samhällsgemenskapen i ett mångkulturellt samhälle ett försök att "klä en främlingsfientlig diskurs i en akademisk språkdräkt"?


Avslutningsvis kan jag inte låta bli att förundras över det komiska i att Lindberg tycker att det är jag som har ett "aggressivt tonfall". Men det är inte jag som anklagar mina meningsmotståndare för att ha dolda syften. Det är inte jag som förvrider andras argument. Det är inte jag som gömmer mig bakom fula insinuationer utan att själv ta ställning i sakfrågan.

PS. Nätet är fullt av idioter. Jag beklagar att Anders Lindberg fått en massa skit för att han skriver i det här ämnet.

Multikulturalismens försvarare väljer den enkla vägen

Per Wirtén skriver idag i Dagens Arena att "begreppskomplexen mångkulturalism och mångkultur"  bör definieras "mer precis och befriande. Språk är viktigt. Ord är avgörande. Berättelser kan avgöra demokratins vägval."

Med reservation för att jag inte har en aning om hur en befriande begreppsdefinition ser ut kan jag bara konstatera att jag är helt enig med Wirtén om betydelsen av hur vi använder ord.

Av bland annat den anledningen har jag skrivit en hel rapport där jag kritiserar begreppsförvirringen i den svenska integrationsdebatten. Där argumenterar jag för att de politiker och debattörer som förespråkar assimilationspolitik också bör använda termen assimilering. Det skulle, försiktigt sagt, göra debatten något mer begriplig.

Denna rapport beskrivs nu av Wirtén som ett försök att "lansera assimilering".

Per Wirtén fortsätter alltså på den bekväma linje han sedan tidigare har stakat ut åt sig själv. Förenkla, förvirra och ljug ihop resonemang som du tillskriver dina åsiktsmotståndare.

Igår publicerade Flamman en intervju med Lisa Bjurwald där hon lyckades sätta in min rapport i sammanhanget av utrotningen av Nordamerikas indianer. Hon antydde också, återigen, en dold agenda från min och/eller Timbros sida vad gäller utgivningen av rapporten om assimilation. Johan Ingerö har redan sagt det som behöver sägas om den intervjun.

Det anmärkningsvärda är inte att oseriösa debattörer gapar högt om sådant de har valt att inte förstå. Desto mer förvånande är bristen på vänsterintellektuellas försvar för den ideologi vars kritiker de försöker att brännmärka. Var är eldunderstödet från Wirtén, Bjurwald och gänget när multikulturalisternas siste återstående bondesoldat Peter Weiderud gång på gång kastar sig ut i debatten till relativismens och identitetspolitikens försvar? Istället för att förvanska motståndarnas argument, varför inte försöka formulera en sammanhängande teori som försvarar den mångkulturella berättelsen? Om nu mångkulturalismen behövs, som Wirtén skriver, varför inte lägga ut texten om den?

Vad är multikulturalism?

Få kritikpunkter är lika vanligt återkommande i mångkulturdebatten som att debattmotståndaren "blandar ihop begreppen". Mer sällan förklaras hur begreppen borde användas, för att inte blandas ihop. Själv har jag också slarvat, så här följer ett försök till botgöring, vilket motiverar en lite längre bloggpost än vanligt.

Jag menar att vi bör hålla isär tre olika saker när vi talar om mångkultur/multikulturalism.

För det första kan vi tala om multikulturalism i en normativ bemärkelse, som en idé om hur samhället bör vara utformat. Politiker, debattörer, akademiker och filosofer kan vara förespråkare för multikulturalism eller motståndare till multikulturalism. Katri Linna är multikulturalist, Jimmie Åkesson är det inte.

För det andra kan vi tala om mångkultur i en deskriptiv bemärkelse, där vi jämför olika samhällens grad av kulturell pluralism. Vissa samhällen (länder, städer, regioner, kvarter) beskrivs som mångkulturella, andra inte. Rinkeby är mångkulturellt, min barndoms Angerdshestra var det inte.

För det tredje kan vi tala om multikultur i en deskriptiv bemärkelse, för att klassificera en viss policy eller lagstiftning. Vissa länder för inom vissa politikområden en multikulturalistisk politik, andra gör det inte. Kanadensisk språkpolitik är multikulturell, fransk språkpolitik är det inte.



Det mest grundläggande felet som många gör är att blanda ihop dessa tre nivåer. Kritik av multikulturalistisk ideologi eller politik förmodas också vara kritik av kulturell pluralism. Ett exempel på detta är tolkningarna av David Camerons avståndstaganden från "state multiculturalism" som jag skrev om häromdagen. Ett annat aktuellt exempel är Per Wirténs uppmärksammade artikel i senaste numret av Arena.

Men det finns mer att säga om var och en av dessa nivåer. En meningsfull debatt förutsätter ytterligare distinktioner och nyanser.

Gemensamt för alla förespråkare av multikulturalism som ideologi är utgångspunkten att ökad mångfald är positivt för samhället, att majoritetssamhället behandlar sina olika minoriteter illa, och att minoriteterna därför behöver på olika sätt behöver skyddas. Men där stannar också likheterna och det finns ungefär lika många uttolkningar av multikulturalism som det finns multikulturalister. Själv har jag funnit det fruktbart att skilja mellan liberal och radikal multikulturalism.

Liberala multikulturalister (hit räknar jag till exempel Will Kymlicka och Charles Taylor) förespråkar kulturellt erkännande och vissa former av särbehandling med utgångspunkt i liberala värden. Målsättningen är att fördjupa den liberala demokratin, vars principer man bejakar. En del liberala multikulturalister ser ingen motsättning men liberalism och universalism medan andra erkänner motsättningen men menar att vissa avsteg från universella principer kan vara motiverade.


Radikal multikulturalism (hit räknar jag till exempel Iris Marion Young eller varför inte Masoud Kamali) tar avstånd från liberalismen betraktar västerländsk universalism som en tidsbunden partikulär kultur bland andra. Istället för bygga vidare på den liberala demokratins principer vill man skapa ett radikalt annat samhälle. De liberala demokratiska institutionerna är inpregnerade av rasistiska strukturer och kan aldrig bli hjälpmedel för att bekämpa diskriminering och förtryck.

Skillnaderna i grundsyn mellan liberala och radikala multikulturalister är så pass stora att jag anser det meningslöst att bunta ihop dem till en kategori. På den här punkten är jag kritisk mot Per Bauhn och Dilsa Demirbag- Sten, som i sin bok "Till Frihetens försvar" formulerar en (förvisso relevant) kritik mot en enligt mig otillräckligt avgränsad "normativ multikulturalism". 

När det gäller mångkulturella samhällen vill jag också komplicera bilden genom att hävda att det är skillnad på kulturell pluralism och mångkultur. Nazityskland var ett kulturellt pluralistiskt samhälle, men inte ett mångkulturellt. För att klassificeras som ett mångkulturellt samhälle krävs något mer än enbart språkliga, religiösa, etniska skiljelinjer: en självbild av att det samhälle man lever i är mångkulturellt. Vi behöver en föreställning om att samhällen kan vara mångkulturella för att också klassificera dem som sådana. I den här meningen blev Sverige mångkulturellt någon gång under 1970- och 1980-talen, medan Sverige naturligtvis alltid har rymt en viss grad av kulturell pluralism. Föreställningen om att samhällen vara mångkulturella är i sin tur en reaktion mot föreställningen om nationalstaten, vilken först utmanades i Sverige (och resten av Västvärlden) mot slutet av 1960-talet.

Multikulturalistisk politik, avslutningsvis, måste också tolkas kontextuellt. Ser vi till hur det definieras inom forskningen är det en handfull länder som sedan tidigt 1970-tal har klassificerats som multikulturella  med avseende på minoritets- och invandrarpolitik: Kanada, USA, Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Belgien. Sedan 1990-talet har de nya demokratierna i Central- och Östeuropa mer eller mindre tvingats (av EU, OSSE etc) införa ett antal reformer som innebär att länderna har multikulturalistiska inslag i sin minoritetspolitik.

Under rubriken multikulturalistisk politik ryms en rad olika varianter: minoritetsgrupper kan till exempel ges undantag från allmän lagstiftning, särskilt stöd (kvotering, ekonomiskt stöd), garanterad politisk representation (öronmärkta platser i parlament, undantag från procentspärrar för etniskt definierade partier) och så vidare. Språklagar kan utformas så att myndigheter måste erbjuda kommunikation på språk som talas av ett visst antal av en kommuns invånare.

Mycket av detta går även in under rubriken "identitetspolitik". Men identitetspolitik är bredare och inrymmer dels symbolpolitik (det kan vara direkta manifestationer men också att representanter för minorietsgrupper ges ett offentligt men informellt inflytande, till exempel som när ledare för muslimska grupper har kommunicerat direkt med den brittiska regeringen, vilket ifrågasätts alltmer).
roll, till exempel som samtalspartner för en regering), dels politik riktad mot grupper som inte enbart är etniskt/kulturellt definierade utan även exempelvis grupper definierade av sin sexualitet.

En minst gemensam nämnare för all identitetspolitik är att den sätter kollektivet i centrum. Här förenas nationalister med multikulturalister, även om de förra vill stärka ett kollektiv och de senare vill stärka flera kollektiv.


Ett konkret exempel på svårigheten med klassificeringar: Jag fick igår frågan på Twitter om den svenska rösträttsreformen som gav icke-medborgare rösträtt i kommunala val. Varför klassificerar jag den som multikulturell?

Det är en bra fråga. Ett svar är att reformen kom till för att stärka invandrares möjligheter i det svenska samhället att maximera sitt deltagande (inklusive politiskt inflytande) med så små ansträngningar som möjligt. Detta fångar i stort andemeningen i hela den svenska multikulturella politiken under 1970- och 1980-talen (egentligen är det först på 1990-talet som idén att ställa krav på nykomlingar har fått ett större genomslag). Ett annat svar är att medborgarskapet traditionellt är lika starkt kopplat till nationstanken (det är vår nationalitet som anges i passen, t ex) som till rösträtten och att en uppluckring av kopplingen mellan dessa tre därför betraktades som ett angeläget projekt för multikulturalisterna. Men samtidigt är det naturligtvis inget multikulturellt med att få rösträtt utan att vara medborgare, per se. Det är heller inget uttryck för identitetspolitik eftersom rösträtten alltjämt är universellt definierad som en individuell rättighet och inget annat.

Att hålla isär multikulturalismen som ideologi från multikulturalistisk politik och mångkulturella samhällen som deskriptiva begrepp betyder inte att begreppen inte hänger ihop. Det gör de såklart, framförallt ringar de in fenomen som i den empiriska verkligheten kan vara svåra att skilja åt. Den som förespråkar multikulturalism bejakar ett mångkulturellt samhälle och är nästan alltid också förespråkare för åtminstone någon variant av multikulturell politik.

Men det betyder inte att multikulturalismens motståndare också är motståndare till kulturell pluralism. Inte heller att all politik som införts i multikulturellt syfte nödvändigtvis behöver ogillas av den som är kritisk mot multikulturalism.

Multikulturalismen är ett alternativ. Nationalismen är ett annat alternativ. Båda kan avvisas eller omfamnas. Identitetspolitik kan försvaras eller kritiseras på såväl teoretiska (fel/rätt i princip) som empiriska grunder (vilka är effekterna?). Det mångkulturella samhället kan vi dock inte avskaffa. Det kommer att förändras, men det står inte och faller med enstaka politiska beslut.

Herr Abdulwahab reser till Stockholm

Till det anmärkningsvärda med bomben i Stockholm hör att vi redan några dygn efter smällen vet väldigt mycket om själva händelsen. Vi vet vem gärningsmannen var. Vi vet också med stor sannolikhet vilka hans motiv var. Vi vet till och med så mycket om hans livshistoria att vi – i den mån det alls är möjligt - kan förstå eller åtminstone förklara hans agerande. Vår tolkning av händelsen underlättas förstås av att den ingalunda är unik, tvärtom följer den åtminstone ytligt sett ett mönster som upprepats många gånger tidigare, om än inte just i Sverige. 

Taimour Abdulwahab al-Abdaly var en av många yngre män på 2000-talet i Europa som kom att omfamna en radikal islamistisk ideologi vilken i slutändan drev honom till att både ta sitt eget och, lyckligtvis utan framgång, andras liv. Ungefär det är vad vi kommer att minnas av honom, när allt det andra som nu skrivs har fallit i glömska.

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Givet hur debatten har utvecklats vill jag lyfta fram tre saker.

1. Om inte Abdulwahab är representativ för muslimer i Sverige – vilket ytterst få påstår – är inte heller svenska muslimers upplevelser relevanta för förståelsen av Abdulwahabs agerande. Han är inte en av dem och han agerar inte i deras intresse. Men denna gräns är det få som förmår upprätthålla. Jan Guillou skriver att ”problemets kärna är att vi gör ont värre, bekrigar den mest utsatta minoriteten bland Europas befolkningar” och de kristna socialdemokraternas ordförande Peter Weiderud skriver, med hänvisning till den av Abdulwahab utpekade ”grisen” Lars Vilks, ”att muslimer reagerar så starkt på denna typ av hädelse” eftersom ”man” är en ”mycket utsatt minoritet” som ”har så lite” varför risken för frustration förstärks när ”viktiga samhällsföreträdare ger sig på det man känner stolthet och identifikation med”. I Guillous och Weideruds världsbild glider talibaner och den Vilkshotande mobben i Uppsala obemärkt in i det stora kollektivet av Europas muslimer (en lika heterogen grupp som ”Europas kristna”).  Det är till och med en mindre sofistikerad bild av muslimer än den som Jimmie Åkesson ger uttryck för.
2. Att Abdulwahab inte är representativ för muslimer betyder dock inte att islamism inte har något med saken att göra. Tvärtom: om den ideologiska och religiösa kontext i vilken Abulwahab har ingått inte är relevant för förståelsen av hans agerande kan jag inte se något sammanhang där kontextuella förklaringar i så fall kan tillåtas spela någon roll. Miljöpartiets Maria Ferm har, som så många andra, jämfört Abdulwahab med den så kallade Malmöskytten. Ferm kritiserar att de framställs olika, den svenske gärningsmannen som en enskild galning och Abdulwahab som en terrorist. Istället "måste vi se på dem, som enskilda ensamma individer i jakt på ett sammanhang de inte tillhör” skriver Ferm. Men i vilken mån de agerar ensamma är väl en empirisk fråga? Per Wirtén med flera har gjort retoriska poänger av en ”man från Tranås”. Visst, han var från Tranås. Men han var också en man från Islamic Center i Luton och från träningsläger i Jemen med en niqabbärande hustru. Vilka av dessa fakta är relevanta för förståelsen av brottet? Vart har ni tagit vägen, alla ni som hyllade Gellert Tamas analys av Lasermannen? Hur var det nu med tidsanda och politiska ledares ansvar för enskilda gärningsmäns handlingar? Varför blir strukturerna plötsligt osynliga när det för en gångs skull går en spikrak linje från ideologi till handling?
3. Hotet om den islamistiska terrorismen bör varken överdrivas eller underskattas. Högerns alarmism är lika illa som vänsterns relativism. Det är naturligt att den som har målat in sig i ett retoriskt hörn vill att verkligheten ska se ut på ett visst sätt men vettiga analyser av radikal islamism i Europa förutsätter att vi studerar verkligheten prestigelöst. Under gårdagen cirkulerade några väl valda statistiska uppgifter runt på Twitter och Facebook (troligen med Sverker Lenas bedrövliga artikel i Dagens Nyheter som källa). Enligt den refererade statistiken från Europol skulle bara någon promille av alla terrorattacker i Europa de senaste åren varit utförda av islamister medan ”högerextrema, nationalister och separatister” utgjorde de största hoten. Detta är dock en missvisande statistik, snudd på avsiktligt vilseledande. Det är sant att separatister – framförallt i Baskien och Korsika – står för merparten av utförda terrordåd. Däremot har det väldigt lite med högerextremism att göra. Avser man använda sig av Europolstatistik blir det också direkt ohederligt att inte samtidigt referera slutsatsen i Europolrapporten: EU-länderna "continue to be exposed to a serious threat from Islamist, ethno-nationalist and separatist ... terrorism”.

Finns det något alternativ till en exkluderande nationalism?

För några veckor sedan arrangerade pigga tankesmedjan Fores ett seminarium på temat banal nationalism. Jag har precis tagit mig tid att se hela diskussionen som efter en lite trög start så småningom tog fart.

Termen banal nationalism är hämtad från en femton år gammal bok av den brittiske socialpsykologen Michael Billig och syftar på de ”vardagliga banaliteter” som upprätthåller den nationella identiteten i västvärldens nationalstater. Billig ville flytta fokus inom nationalismforskningen från de exotiska marginalerna – nationalismen på Balkan eller hos de högerextrema partierna – till politikens mittfåra. Istället för att se nationalismen hos den andre skulle vi se nationalismen hos oss själva. Samtidigt som vi förfäras över och tar avstånd från nationalistiska idéer bidrar vi nämligen själva dagligen till att reproducera skarpa gränser mellan vår egen och andras nationella identiteter. Billig lyfter bland annat fram många exempel från idrotten för att visa hur nationalismen förverkligas i till synes opolitiska sammanhang.

Billigs exempel är i första hand brittiska och amerikanska men resonemangen är lätt applicerbara även på Sverige. Vad som däremot fortfarande saknas är en gedigen empirisk studie av samtida svensk nationalism. Förutom historiska analyser har nästan allt som skrivits om nationalism och nationell identitet i Sverige haft fokus på minoriteter. Det finns mängder av analyser av ”bilden av invandrare i svensk media” men jag kan på rak arm inte komma på en enda statsvetenskaplig eller sociologisk studie av svensk nationell identitet (nu exkluderar jag av uppenbara skäl rent teoretiska eller normativa texter utan empirisk analys, av vilka det finns ganska många).

Vad gäller själva panelsamtalet var två saker slående. Dels att samtliga deltagare tog nationalismen för given. Även om flera gjorde en stor poäng av att framhålla sin egen kosmopolitism (Per Wirtén) eller sin brist på nationell identifikation (Sverker Sörlin) försökte ingen formulera något alternativ till nationalismen. Jag är ganska säker på att det hade låtit annorlunda för bara tio år sedan. Inte för att två vänstermän, en liberal (Adam Cwejman) och en etnolog (Åke Daun) räcker för att täcka in alla möjliga positioner i debatten men jag undrar vem i dagens svenska debatt som är kapabel att formulera en postnationalistisk (mångkulturell eller kosmopolitisk) politisk vision. Det verkar knappt vara möjligt i dag att ens tänka sig ett samhälle utan nationalism.

Istället handlade samtalet om att förändra den nationella identiteten i en mer inkluderande riktning. Här tycker jag tyvärr att diskussionen kändes väldigt grund. Medan Adam Cwejman försökte hålla två bollar i luften – dels argumentera för en politiskt förankrad inkluderande svenskhet med värden som jämställdhet i centrum, dels avdramatisera den naturliga existensen av kulturella svenskhetsmarkörer – talade Wirtén och Sörlin mer entydigt om behovet av en förskjutning från det kulturella till det politiska. Samtliga tre talade gillande om Jürgen Habermas författningspatriotism (fast i en gravt förenklad version).

Men är det så självklart att en politiskt definierad nationell identitet verkligen är mer inkluderande än en kulturellt definierad? Detta upprepas ständigt men argumentationen är oftast svag och förutsätter vanligen en glidning där det kulturella plötsligt likställs med rasbiologi (så skedde även här). Men kulturer är, till skillnad från raser, föränderliga och i sig öppna. Den amerikanska identiteten, på många sätt en av de mest öppna och inkluderande man kan tänka sig, är i högsta grad kulturella, överbelamrad med starka symboler, rotade i amerikansk, högst partikulär, historieskrivning. Det är också väldigt svårt att särskilja det politiska från det kulturella, eftersom alla länder särskiljs av specifikt nationella politiska kulturer.

Svagheten i idén om att en politisk identitet är mer inkluderande borde ha uppenbarat sig för de övriga när Åke Daun mot slutet av diskussionen kvicknade till och refererade surveyundersökningar som visar att svenskar i betydligt högre utsträckning än många andra européer ogillar att umgås med människor med andra åsikter. Som den etnolog han är kryddade han detta med en rad anekdoter kring hur svenskar beter sig. Men faktum är att det intressanta inte är hur vi faktiskt är utan hur bilden av svenskar och svenskhet ser ut. Poängen med all nationell identitet är just att den, på gott och ont, skapar generella bilder som kan utnyttjas som genvägar i kommunikation med annars okända människor.

Och om detta är den nationella kontexten vi har att utgå från, en nation kännetecknad av mycket snäva ramar kring vad man får tycka och tänka – vad innebär då det för ett nationellt projekt knutet till just värderingar och åsikter? Adam Cwejman hycklade inte utan klargjorde tydligt att han inte har några problem att definiera en svenskhet som utesluter vissa värderingar, t ex att jämställdhet är svenskt och kvinnoförtryck osvenskt. Det är ärligt och konsekvent. Det ligger också i linje med en bred trend i hela västvärlden att i ökad utsträckning koppla samman nationell (och europeisk) identitet med ett antal specifika värderingar, där just liberala partier varit drivande.

Som politiskt projekt är det legitimt och värt att diskutera. Men det är också en idé om en exkluderande nationell gemenskap, vilket bör framhållas. Alla som politiskt driver idén om någon form av nationell gemenskap har åtminstone tre frågor att besvara:

1) Vem exkluderas?
2) Med vilka medel?
3) Är den tillräcklig?

Ingen gemenskap inkluderar alla. Få av de verktyg som använts historiskt är möjliga idag. Samtidigt är det svårt att bortse från de starka positiva samband som historiskt och i nutid finns mellan nationell identitet och demokrati och välfärd. Sammantaget utgör detta en stor utmaning för alla, från vänster till höger, som alldeles för länge negligerat dessa frågor.

Som Billig understryker är den banala nationalismen inte harmlös. Men kanske är den det bästa alternativ vi har.