Vårt behov av reaktionära dinosaurier och kosmopolitism som livsmiljö

En av vår tids allra största intellektuella, Tony Judt, närmar sig slutet. Han är dock i full färd med att avrunda sin livsgärning på ett särdeles imponerande sätt. I högt tempo publicerar han vad som väl bäst kan beskrivas som en intellektuell självbiografi i en serie artiklar i The New York Review of Books (somligt i papperstidningen, annat endast på nätet). Allt är lika läsvärt och tänkvärt.

Möjligen är det dagens inte alltför upplyftande seminarieupplevelse (Cecilia Åse som pratade om sin bok Monarkins makt, vilken jag tidigare har nämnt här) som får mig att lyfta fram just det här citatet, från essän "Edge People":

"But within the university, many colleagues look upon me as a reactionary dinosaur. Understandably so: I teach the textual legacy of long-dead Europeans; have little tolerance for “self-expression” as a substitute for clarity; regard effort as a poor substitute for achievement; treat my discipline as dependent in the first instance upon facts, not “theory”; and view with skepticism much that passes for historical scholarship today. By prevailing academic mores, I am incorrigibly conservative."

Det vore synd om universitetens reaktionära dinosaurier helt dog ut.

Judt fortsätter med att beskriva sin naturliga hemvist:

"I prefer the edge: the place where countries, communities, allegiances, affinities, and roots bump uncomfortably up against one another—where cosmopolitanism is not so much an identity as the normal condition of life. Such places once abounded. Well into the twentieth century there were many cities comprising multiple communities and languages—often mutually antagonistic, occasionally clashing, but somehow coexisting. Sarajevo was one, Alexandria another. Tangiers, Salonica, Odessa, Beirut, and Istanbul all qualified—as did smaller towns like Chernovitz and Uzhhorod. By the standards of American conformism, New York resembles aspects of these lost cosmopolitan cities: that is why I live here."

Jag gillar det här citatet inte minst pga den viktiga distinktion Judt gör mellan kosmopolitism som identitet (vilket jag ogillar) och kosmopolitism som "livsmiljö" (vilket jag gillar).

Jag har aldrig känt någon större dragningskraft till den hyggligt livskraftiga litteratur som jag lite nedlåtande skulle karaktärisera som en del av det kosmopolitiska identitetsprojektet. Den känns alltför abstrakt, alltför moraliserande och, faktiskt, inte särskilt angelägen.

Istället har jag alltid tilltalats av den sortens kosmopolitism som, givetvis starkt romantiserat, ramas in av Judts city-droppande. Städer (eller samhällen) definierade av en kulturell mångfald vars helhet visserligen är större än summan av varje enskild kultur, men där det ändå är "kulturerna" som utgör byggstenarna.

Demibag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen

Mosa Sayeds avhandling som jag skrev om i måndags, uppmärksammas idag av Dilsa Demirbag-Sten som i en stort uppslagen artikel i Expressen tar den till intäkt för mångkulturalismens dominans i Sverige. Hon skriver att mångkulturalismen "ligger som en våt filt över akademin, politiken och det offentliga samtalet" och att mångkulturalismen "blivit ett politiskt system".

Men detta är inte sant. Mångkulturalismens genomslag har varit begränsat i Sverige.

Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.

Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister. Kom ihåg med vilken kall hand Kamalis integrationspolitiska maktutredning mottogs (och att tillsättandet snarare var resultatet av en enskild politikers - Mona Sahlins - dåliga omdöme än en allmän efterfrågan på radikal mångkulturalistisk postkolonialism).

Snarare en "ännu ett exempel på identitetspolitikens urholkning av demokratin" är Sayeds avhandling en ganska ensam utmanare som i bästa fall kan få de liberaler som nu dominerar debatten att ytterligare förbättra sina argument. Sharia-lagar kommer aldrig att införas i Sverige. Men de som förespråkar detta förtjänar faktiskt att bemötas med sakliga argument.