Vänstern och högern och religionsfriheten

Jag har utan större framgång försökt hitta något nytt i alla de inlägg som följt på Maria Svelands artikel i DN häromveckan. Men det är samma gamla skribenter, med samma gamla argument. Inte ens exemplen förnyas (Breivik började användas som tillhygge redan några dagar efter terrordåden i juli). Det har därför känts ganska onödigt att försöka bidra med ytterligare ett inlägg till en helt stillastående debatt. Att försöka påverka meningsmotståndarna tycks helt utsiktslöst och att predika för kören är trots allt rätt så trist.

Men det finns ett tema som jag ändå tror behöver uppmärksammas mer. Hos alla dem som av olika skäl bekymrar sig över vänsterns förhållningssätt till integrationsfrågorna är det nämligen en sak som hela tiden återkommer: besvikelsen över en vänster som bejakar religiös pluralism.

Fredrik Ekelund skriver att det var ett misstag av Mona Sahlin att ta på sig en sjal vid invigningen av Stockholms moské. Bo Rothstein, som återkommande hävdat att religiösa friskolor strider mot grundlagen, skriver svepande om en vänster som övergivit muslimska flickor som lever under kulturellt förtryck. Dilsa Demirbag-Sten uppmanar vänstern att ”sluta flörta med kultur och religion”. 

Vänstern har i Sverige traditionellt varit antiklerikal. Visst har det funnits beröringspunkter mellan arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, men dessa har negligerats i den stora berättelsen om världens bästa välfärdsstat i världens mest sekulariserade samhälle. Gud och kyrkan hörde till det förgångna och i det moderna och progressiva Sverige kunde religiositeten förväntas försvinna och var därför i värsta fall en harmlös kvarleva av det gamla, dåliga Sverige.

Så blev det inte. Och dagens vänster beklagar inte religionens återkomst, den bejakar den. Därför är det inte konstigt att många tycks känna sig främmande i det nya politiska landskapet där det numera är på vänsterkanten som religionsfriheten försvaras mest ihärdigt medan det är bland borgerliga debattörer som slöjor, omskärelse och religiöst motiverad terrorism problematiseras. Få inom borgerligheten kan matcha de kristna Socialdemokraternas ledare Peter Weiderud när det gäller ihärdigt försvar av tolerans inför religiösa minoriteter. Få inom vänstern kan å andra sidan matcha högerdebattörers upprördhet över halalslakt eller könsuppdelade tider på badhus. De som driver ateismen som ett politiskt projekt gör det nästan uteslutande med liberala argument, medan ett vänsterateistiskt perspektiv nästan är utraderat ur den offentliga debatten i Sverige. Det är talande att det var en Socialdemokratisk integrationsminister (Sahlin) som så tydligt manifesterade sitt gillande av en muslimsk närvaro i Sverige medan det var en Folkpartistisk integrationsminister (Nyamko Sabuni) som tyckte det var ”ganska otäckt” att religionernas inflytande ökat i världen.

Debatten om dessa frågor försvåras av det stora genomslaget för den kraftigt överdrivna föreställningen att vänstern i Sverige skulle bedriva identitetspolitik. Det är en idé som sällan kvalificeras, helt enkelt eftersom de verkliga exemplen är så få. Visst har ett kulturrelativistiskt perspektiv ibland fått för stort utrymme men politiken har i Sverige fortsatt att bygga på universella principer, inom alla områden, och ytterst få konkreta identitetspolitiska förslag har kommit längre än de akademiska seminarierummen.

Att vänstern mer lyhört än tidigare uppmärksammar minoritetsperspektiv har naturligtvis inte ett dugg att göra med att man skulle ha övergett rationalitets- och framstegstro, vilket somliga påstår. Tvärtom är det uppenbart att det är den starka tilltron till moderniseringens potential som gör att man inte ligger sömnlös om nätterna och bekymrar sig över muslimernas värderingar. Weiderud har argumenterat för att muslimer inte ännu är redo att ställa sig bakom likabehandling av sexuella minoriteter. Magnus Linton skriver i sin de senaste veckorna ofta refererade bok De hatade om att islam ”normaliseras” vilket han exemplifierar med sekularisering, minskande födelsetal och ”lesbiska moskéböcker”. Ingen anledning till oro, således, de kommer ändå bli som vi, så småningom.

Religionsfrihetens gränser är inte huggna i sten. Samhällen förändras och därmed uppstår också nya konfliktlinjer som kräver nya ställningstaganden, i stora och i små frågor. För min del symboliserar bilden av Sahlin i slöja ett Sverige som är på rätt väg. Ett Sverige där vi inte bara, som Ekelund anser, i religionsfrihetens namn accepterar moskéer utan faktiskt genuint välkomnar islam som en konstituerande del av det svenska samhället. Därför har jag också argumenterat för att offentliga institutioner i så stor utsträckning som möjligt bör tillgodose olika önskemål från skattebetalarna istället för att låta majoritetens önskemål ständigt vara vägledande. Därför har jag argumenterat för att det fortsatt bör vara lagligt att omskära pojkar i Sverige. Därför oroas jag också av en utveckling där religionsfrihetens främsta försvarare nu är en vänster som inte står upp och försvarar pluralismen som sådan, utan hellre smutskastar dem som med legitima argument tycker att den bör begränsas.

Vad är multikulturalism?

Få kritikpunkter är lika vanligt återkommande i mångkulturdebatten som att debattmotståndaren "blandar ihop begreppen". Mer sällan förklaras hur begreppen borde användas, för att inte blandas ihop. Själv har jag också slarvat, så här följer ett försök till botgöring, vilket motiverar en lite längre bloggpost än vanligt.

Jag menar att vi bör hålla isär tre olika saker när vi talar om mångkultur/multikulturalism.

För det första kan vi tala om multikulturalism i en normativ bemärkelse, som en idé om hur samhället bör vara utformat. Politiker, debattörer, akademiker och filosofer kan vara förespråkare för multikulturalism eller motståndare till multikulturalism. Katri Linna är multikulturalist, Jimmie Åkesson är det inte.

För det andra kan vi tala om mångkultur i en deskriptiv bemärkelse, där vi jämför olika samhällens grad av kulturell pluralism. Vissa samhällen (länder, städer, regioner, kvarter) beskrivs som mångkulturella, andra inte. Rinkeby är mångkulturellt, min barndoms Angerdshestra var det inte.

För det tredje kan vi tala om multikultur i en deskriptiv bemärkelse, för att klassificera en viss policy eller lagstiftning. Vissa länder för inom vissa politikområden en multikulturalistisk politik, andra gör det inte. Kanadensisk språkpolitik är multikulturell, fransk språkpolitik är det inte.



Det mest grundläggande felet som många gör är att blanda ihop dessa tre nivåer. Kritik av multikulturalistisk ideologi eller politik förmodas också vara kritik av kulturell pluralism. Ett exempel på detta är tolkningarna av David Camerons avståndstaganden från "state multiculturalism" som jag skrev om häromdagen. Ett annat aktuellt exempel är Per Wirténs uppmärksammade artikel i senaste numret av Arena.

Men det finns mer att säga om var och en av dessa nivåer. En meningsfull debatt förutsätter ytterligare distinktioner och nyanser.

Gemensamt för alla förespråkare av multikulturalism som ideologi är utgångspunkten att ökad mångfald är positivt för samhället, att majoritetssamhället behandlar sina olika minoriteter illa, och att minoriteterna därför behöver på olika sätt behöver skyddas. Men där stannar också likheterna och det finns ungefär lika många uttolkningar av multikulturalism som det finns multikulturalister. Själv har jag funnit det fruktbart att skilja mellan liberal och radikal multikulturalism.

Liberala multikulturalister (hit räknar jag till exempel Will Kymlicka och Charles Taylor) förespråkar kulturellt erkännande och vissa former av särbehandling med utgångspunkt i liberala värden. Målsättningen är att fördjupa den liberala demokratin, vars principer man bejakar. En del liberala multikulturalister ser ingen motsättning men liberalism och universalism medan andra erkänner motsättningen men menar att vissa avsteg från universella principer kan vara motiverade.


Radikal multikulturalism (hit räknar jag till exempel Iris Marion Young eller varför inte Masoud Kamali) tar avstånd från liberalismen betraktar västerländsk universalism som en tidsbunden partikulär kultur bland andra. Istället för bygga vidare på den liberala demokratins principer vill man skapa ett radikalt annat samhälle. De liberala demokratiska institutionerna är inpregnerade av rasistiska strukturer och kan aldrig bli hjälpmedel för att bekämpa diskriminering och förtryck.

Skillnaderna i grundsyn mellan liberala och radikala multikulturalister är så pass stora att jag anser det meningslöst att bunta ihop dem till en kategori. På den här punkten är jag kritisk mot Per Bauhn och Dilsa Demirbag- Sten, som i sin bok "Till Frihetens försvar" formulerar en (förvisso relevant) kritik mot en enligt mig otillräckligt avgränsad "normativ multikulturalism". 

När det gäller mångkulturella samhällen vill jag också komplicera bilden genom att hävda att det är skillnad på kulturell pluralism och mångkultur. Nazityskland var ett kulturellt pluralistiskt samhälle, men inte ett mångkulturellt. För att klassificeras som ett mångkulturellt samhälle krävs något mer än enbart språkliga, religiösa, etniska skiljelinjer: en självbild av att det samhälle man lever i är mångkulturellt. Vi behöver en föreställning om att samhällen kan vara mångkulturella för att också klassificera dem som sådana. I den här meningen blev Sverige mångkulturellt någon gång under 1970- och 1980-talen, medan Sverige naturligtvis alltid har rymt en viss grad av kulturell pluralism. Föreställningen om att samhällen vara mångkulturella är i sin tur en reaktion mot föreställningen om nationalstaten, vilken först utmanades i Sverige (och resten av Västvärlden) mot slutet av 1960-talet.

Multikulturalistisk politik, avslutningsvis, måste också tolkas kontextuellt. Ser vi till hur det definieras inom forskningen är det en handfull länder som sedan tidigt 1970-tal har klassificerats som multikulturella  med avseende på minoritets- och invandrarpolitik: Kanada, USA, Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Belgien. Sedan 1990-talet har de nya demokratierna i Central- och Östeuropa mer eller mindre tvingats (av EU, OSSE etc) införa ett antal reformer som innebär att länderna har multikulturalistiska inslag i sin minoritetspolitik.

Under rubriken multikulturalistisk politik ryms en rad olika varianter: minoritetsgrupper kan till exempel ges undantag från allmän lagstiftning, särskilt stöd (kvotering, ekonomiskt stöd), garanterad politisk representation (öronmärkta platser i parlament, undantag från procentspärrar för etniskt definierade partier) och så vidare. Språklagar kan utformas så att myndigheter måste erbjuda kommunikation på språk som talas av ett visst antal av en kommuns invånare.

Mycket av detta går även in under rubriken "identitetspolitik". Men identitetspolitik är bredare och inrymmer dels symbolpolitik (det kan vara direkta manifestationer men också att representanter för minorietsgrupper ges ett offentligt men informellt inflytande, till exempel som när ledare för muslimska grupper har kommunicerat direkt med den brittiska regeringen, vilket ifrågasätts alltmer).
roll, till exempel som samtalspartner för en regering), dels politik riktad mot grupper som inte enbart är etniskt/kulturellt definierade utan även exempelvis grupper definierade av sin sexualitet.

En minst gemensam nämnare för all identitetspolitik är att den sätter kollektivet i centrum. Här förenas nationalister med multikulturalister, även om de förra vill stärka ett kollektiv och de senare vill stärka flera kollektiv.


Ett konkret exempel på svårigheten med klassificeringar: Jag fick igår frågan på Twitter om den svenska rösträttsreformen som gav icke-medborgare rösträtt i kommunala val. Varför klassificerar jag den som multikulturell?

Det är en bra fråga. Ett svar är att reformen kom till för att stärka invandrares möjligheter i det svenska samhället att maximera sitt deltagande (inklusive politiskt inflytande) med så små ansträngningar som möjligt. Detta fångar i stort andemeningen i hela den svenska multikulturella politiken under 1970- och 1980-talen (egentligen är det först på 1990-talet som idén att ställa krav på nykomlingar har fått ett större genomslag). Ett annat svar är att medborgarskapet traditionellt är lika starkt kopplat till nationstanken (det är vår nationalitet som anges i passen, t ex) som till rösträtten och att en uppluckring av kopplingen mellan dessa tre därför betraktades som ett angeläget projekt för multikulturalisterna. Men samtidigt är det naturligtvis inget multikulturellt med att få rösträtt utan att vara medborgare, per se. Det är heller inget uttryck för identitetspolitik eftersom rösträtten alltjämt är universellt definierad som en individuell rättighet och inget annat.

Att hålla isär multikulturalismen som ideologi från multikulturalistisk politik och mångkulturella samhällen som deskriptiva begrepp betyder inte att begreppen inte hänger ihop. Det gör de såklart, framförallt ringar de in fenomen som i den empiriska verkligheten kan vara svåra att skilja åt. Den som förespråkar multikulturalism bejakar ett mångkulturellt samhälle och är nästan alltid också förespråkare för åtminstone någon variant av multikulturell politik.

Men det betyder inte att multikulturalismens motståndare också är motståndare till kulturell pluralism. Inte heller att all politik som införts i multikulturellt syfte nödvändigtvis behöver ogillas av den som är kritisk mot multikulturalism.

Multikulturalismen är ett alternativ. Nationalismen är ett annat alternativ. Båda kan avvisas eller omfamnas. Identitetspolitik kan försvaras eller kritiseras på såväl teoretiska (fel/rätt i princip) som empiriska grunder (vilka är effekterna?). Det mångkulturella samhället kan vi dock inte avskaffa. Det kommer att förändras, men det står inte och faller med enstaka politiska beslut.

Kristdemokraterna och de förlorade invandrarrösterna

Går Kristdemokraterna miste om en stor mängd potentiella röster eftersom invandrarkvinnor, som egentligen sympatiserar med partiets åsikter, av lojalitet med sina män istället röstar vänster? Enligt Dilsa Demirbag-Sten är det så. I Expressen idag skriver hon att ”förödande många” av hennes kvinnliga släktingar skulle bli Kristdemokrater om de gjorde ett partitest. Men familjelojaliteten väger tyngre än det individuella valet i många invandrargrupper varför det är männens preferenser, ofta grundade under åren som politiska aktivister i hemlandet före flykten till Sverige, som gäller. Och då går Kristdemokraterna lottlösa.

Det Demirbag-Sten påstår är förstå svårt att belägga. Redan när det gäller partipreferenserna inom specifika grupper är det empiriska underlaget skralt, eftersom etnicitet ytterst sällan ingår som kategori i väljarstudier (vi vet en del om väljargruppen ”utrikesfödda” men nästan ingenting om kurders eller somaliers politiska preferenser). Än värre är det med andelen väljare som röstar emot sin politiska övertygelse, den är snudd på omöjlig att komma åt med samhällsvetenskapliga forskningsmetoder.

Men även om vi utgår från att det skulle stämma att kurdiska och somaliska kvinnor generellt sett är mer positiva till den kristdemokratiska familje- och äldrepolitiken än andra partiers (om inte den överväldigande majoriteten invandrare avviker fundamentalt från normerna i sina hemländer blir det förstås så), är det ändå självklart att Demirbag-Stens förklaring till varför KD samlar så få röster i invandrartäta valkretsar är den bästa?

En mindre dramatisk förklaring skulle vara att man kan sympatisera med ett parti i vissa frågor utan att vilja rösta på det. Det här är något som de flesta partier brottas med. Miljöpartiets miljöpolitik är populär hos borgerliga väljare och folkpartiets skolpolitik är populär även hos vänsterväljare men det är i slutändan ändå ganska få som är beredda att byta block endast på grundval av en fråga. En röst på Kristdemokraterna är också (kanske framförallt) en stödröst på en Moderatledd regering. För de väljare som kombinerar vänsteråsikter i ekonomiska frågor med en konservativ syn på familje- och moralfrågor är det faktiskt fullt rationellt att rösta vänster, givet att man tycker att de förra väger tyngre än de sistnämnda.

Jag är ändå positiv till Demirbag-Stens artikel eftersom den lyfter fram en ofta försummad fråga. Med invandringen får Sverige också nya väljargrupper. Min bild är att svenska partier har väldigt dåliga på att dra nytta av detta. Socialdemokraterna fick länge väldigt mycket gratis genom att många invandrare, till exempel flyktingar från Chile, Turkiet eller Iran, snabbt kände sig hemma i partiet, dess politiker (Olof Palme var välkänd för många redan innan de kom hit) och dess ideologi (samma demokratiska socialism många stred för i sina hemländer). Dilsa Demirbag-Sten beskriver själv detta väldigt väl i sin bok Fosterland, där hon tecknar bilden av sin far som redan i hemlandet beundrade det Socialdemokratiska partiet.

Men med senare decenniers invandringsvågor, dels från nya länder (Somalia, Irak), dels ökad anhöriginvandring, har också kommit många som rimligen har betydligt svårare att hitta sin plats i den svenska partipolitiken. En tydlig konsekvens är ett lågt valdeltagande bland invandrare. Vänster-högerdimensionens extremt starka dominans i svensk politik – genom vilken bland annat så kallade ”värdefrågor” (men även internationella frågor) reduceras till en undanskymd plats – tror jag är en orsak; det snäva åsiktsspekrat i värdefrågor (där liberala åsikter har en totalt hegemonisk ställning) är en annan.

Enstaka politiker har visserligen varit ganska fantasifulla i sina försök att exploatera detta: Moderaten Göran Pettersson raggade turkiska röster efter riksdagens erkännande av folkmordet på armenier, Sverigedemokrater i Södertälje lyfte fram partiets konservativa sidor i sin jakt på kristna kaldéer och i Malmö har Ilmar Reepalu inte kunnat hålla sig från att spela på antiisraeliska stämningar. Men som helhet verkar partierna sakna både intresse och kunskap.

I grunden handlar det om att partierna måste söka upp väljarna, när väljarna uppenbarligen inte söker upp partierna. Partipolitik kommer alltid handla om att artikulera kollektiva intressen. ”Invandrarna” kommer aldrig kunna vara en framgångsrik referenspunkt, annat än för de som vill anspela på främlingsfientlighet. Men tvärs igenom den fiktiva invandrargruppen ryms väljargrupper med åsiktsprofiler som idag inte matchas av något svensk parti. De som först inser detta har mycket att vinna.

Vet rättsvetarna vad likhet inför lagen betyder?

Debatten om Mosa Sayeds avhandling går vidare. Idag kliver rättsvetaren Torbjörn Andersson fram och försvarar Sayed vars arbete han bedömer som en pionjärinsats. Uppenbarligen. Att det här är nya frågor för rättsvetare görs plågsamt tydligt av följande citat:

Vidare påstås att Sayeds avhandling utgör krypskytte mot grundlagar och medborgarnas lika rättigheter och att fakulteten är ansvarig att se till att det inte passerar som juridik. Enligt svensk rätt kan jag välja att testamentera 75 procent av min egendom till min son och 25 procent till min dotter. Om någon i en avhandling hävdar att det borde vara möjligt att komma till samma resultat, genom att beakta arvslagarna i‑det land arvlåtaren har anknytning till, kan jag inte se det som angrepp på grundlagen.

Jämförelsen haltar. Det är inte en jämn fördelning av utfallet som är det för kritikerna eftersträvansvärda utan att samma regler ska gälla för alla. Svensk lag kännetecknas av att alla medborgare lyder under samma rättsliga regler. Vem som helst har rätt att testamentera den del som han eller hon fritt förfogar över (alltså utöver den halva som tillfaller bröstarvingarna, vilket är grunden för Anderssons exempel), till vem som helst.

Men det som Sayed ifrågasätter är huruvida det givet en mångkulturell kontext verkligen är rimligt att alla medborgare ska lyda under samma regler. Han beskriver bland annat den rådande ordning som uttryck för en "anpassningsideologi" och anser att nationalitetsprincipen (medborgarskap) ska underordnas mer vagt definierade principer om kulturellt och religiös anknytning. Enkelt uttryckt handlar detta om att kulturella och religiösa minoriteter ska kunna leva i Sverige utan att tvingas "ta seden dit man kommer" vilket i sammanhanget ska tolkas bland annat som att inte tvingas följa lagen.

Som jag redan har skrivit tycker jag det är modigt av Sayed att driva denna linje. Men den skulle sannerligen innebära ett radikalt brott mot gällande svensk ordning. Därför är det anmärkningsvärt om inte ens professorer i rättsvetenskap har klart för sig vari skillnaden mellan en universell lagstiftning och en särlagstiftning består.

--------------------

Läs även gärna Joel Halldorfs balanserade kritik av Dilsa Demirbag-Stens mer yviga argumentation

Demibag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen

Mosa Sayeds avhandling som jag skrev om i måndags, uppmärksammas idag av Dilsa Demirbag-Sten som i en stort uppslagen artikel i Expressen tar den till intäkt för mångkulturalismens dominans i Sverige. Hon skriver att mångkulturalismen "ligger som en våt filt över akademin, politiken och det offentliga samtalet" och att mångkulturalismen "blivit ett politiskt system".

Men detta är inte sant. Mångkulturalismens genomslag har varit begränsat i Sverige.

Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.

Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister. Kom ihåg med vilken kall hand Kamalis integrationspolitiska maktutredning mottogs (och att tillsättandet snarare var resultatet av en enskild politikers - Mona Sahlins - dåliga omdöme än en allmän efterfrågan på radikal mångkulturalistisk postkolonialism).

Snarare en "ännu ett exempel på identitetspolitikens urholkning av demokratin" är Sayeds avhandling en ganska ensam utmanare som i bästa fall kan få de liberaler som nu dominerar debatten att ytterligare förbättra sina argument. Sharia-lagar kommer aldrig att införas i Sverige. Men de som förespråkar detta förtjänar faktiskt att bemötas med sakliga argument.