Jimmie goes Pim - om Sverigedemokraternas HBT-sväng

Jimmie Åkesson tar idag ytterligare ett steg på vägen mot att förvandla Sverigedemokraterna till en svensk motsvarighet till List Pim Fortuyn.

I en debattartikel i Aftonbladet idag, samförfattad med Carina Herrstedt, ber Åkesson om ursäkt för diverse SD-medlemmars tidigare uttalanden om homosexuella och klargör att partiet står för en "grundläggande respekt för sexuella minoriteter".

I första hand är artikeln dock ett tillfälle för Åkesson att politisera frågan om synen på homosexualitet i muslimska invandrargrupper. Detta har länge varit ett öppet mål och jag är faktiskt förvånad över att det har dröjt så länge. Men efter förra veckan, då ett ledande muslimskt ungdomsförbund i Sverige bjöd in en imam som anser att homosexualitet ska straffas med döden, gick det förmodligen inte längre att undvika att peta bollen i mål.

Det är snart tio år sedan Pim Fortuyn gjorde succé i Nederländerna genom att framställa muslimsk invandring som ett hot inte minst mot hans egen homosexualitet. Fortuyn var på många sätt startskottet för en ny kritik mot invandringspolitiken där liberala värden - t ex jämställdhet, tolerans för sexuella minoriteter - sattes i fokus. Varför ska jag som homosexuell välkomna invandrare som föraktar min läggning, frågade Fortun retoriskt. Varför ska den toleranta stat som vi mödosamt byggt upp släppa in människor som inte vill leva i en tolerant stat?

Jag har i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin använt "villkorad tolerans" som samlingsnamn för dessa åsikter och i tidigare blogginlägg spekulerat kring vilka som i Sverige kommer hinna först att göra politik av denna. Inom Folkpartiet har Fortuyn nyligen diskuterats som en möjlig förebild vilket bland annat fick LUF-ordföranden Adam Cwejman att skriva en debattartikel där han, sakligt, motiverade varför han inte såg detta som en framkomlig väg. (Och Nyamko Sabuni, som under tiden i opposition verkade vara på väg att bli en svensk Ayaan Hirsi Ali - till exempel genom att kopiera den senares förslag om obligatoriska gynkontroller för att motverka könsstympning - har inte alls fortsatt på den vägen i ministerställning).

Detta ger stort utrymme åt Sverigedemokraterna och min bedömning är att vi kommer se alltmer av Sverigedemokratisk invandringskritik där frågor om demokrati, jämställdhet, sekularism och sexuella rättigheter står i centrum. I takt med detta kommer det bli allt mindre av grumliga svenskhetsdiskussioner och vi kommer inte lika ofta få höra resonemang om huruvida Zlatan är svensk. Fokuseringen på islam är naturlig genom vilken man lättare kan särskilja på önskvärda och icke-önskvärda invandrare.

Man har en lång väg kvar, men min bedömning är att detta är den väg man kommer att vandra.

Genuint eller taktiskt? Både och. I takt med att SD väljer andra argument kommer man att locka till sig sympatisörer och aktivister som har delvis andra värderingar, vilka i sin tur kommer att förändra partiet ytterligare. Stellan Bojerud och Stefan Lundkvist, två av de senaste nytillskotten, kommer få fler efterföljare, med andra profilfrågor.

Blir det svårare eller lättare för övriga partier att hantera? Gissa en gång.