Vidare påstås att Sayeds avhandling utgör krypskytte mot grundlagar och medborgarnas lika rättigheter och att fakulteten är ansvarig att se till att det inte passerar som juridik. Enligt svensk rätt kan jag välja att testamentera 75 procent av min egendom till min son och 25 procent till min dotter. Om någon i en avhandling hävdar att det borde vara möjligt att komma till samma resultat, genom att beakta arvslagarna i‑det land arvlåtaren har anknytning till, kan jag inte se det som angrepp på grundlagen.
Jämförelsen haltar. Det är inte en jämn fördelning av utfallet som är det för kritikerna eftersträvansvärda utan att samma regler ska gälla för alla. Svensk lag kännetecknas av att alla medborgare lyder under samma rättsliga regler. Vem som helst har rätt att testamentera den del som han eller hon fritt förfogar över (alltså utöver den halva som tillfaller bröstarvingarna, vilket är grunden för Anderssons exempel), till vem som helst.
Men det som Sayed ifrågasätter är huruvida det givet en mångkulturell kontext verkligen är rimligt att alla medborgare ska lyda under samma regler. Han beskriver bland annat den rådande ordning som uttryck för en "anpassningsideologi" och anser att nationalitetsprincipen (medborgarskap) ska underordnas mer vagt definierade principer om kulturellt och religiös anknytning. Enkelt uttryckt handlar detta om att kulturella och religiösa minoriteter ska kunna leva i Sverige utan att tvingas "ta seden dit man kommer" vilket i sammanhanget ska tolkas bland annat som att inte tvingas följa lagen.
Som jag redan har skrivit tycker jag det är modigt av Sayed att driva denna linje. Men den skulle sannerligen innebära ett radikalt brott mot gällande svensk ordning. Därför är det anmärkningsvärt om inte ens professorer i rättsvetenskap har klart för sig vari skillnaden mellan en universell lagstiftning och en särlagstiftning består.
--------------------
Läs även gärna Joel Halldorfs balanserade kritik av Dilsa Demirbag-Stens mer yviga argumentation
