Vet rättsvetarna vad likhet inför lagen betyder?

Debatten om Mosa Sayeds avhandling går vidare. Idag kliver rättsvetaren Torbjörn Andersson fram och försvarar Sayed vars arbete han bedömer som en pionjärinsats. Uppenbarligen. Att det här är nya frågor för rättsvetare görs plågsamt tydligt av följande citat:

Vidare påstås att Sayeds avhandling utgör krypskytte mot grundlagar och medborgarnas lika rättigheter och att fakulteten är ansvarig att se till att det inte passerar som juridik. Enligt svensk rätt kan jag välja att testamentera 75 procent av min egendom till min son och 25 procent till min dotter. Om någon i en avhandling hävdar att det borde vara möjligt att komma till samma resultat, genom att beakta arvslagarna i‑det land arvlåtaren har anknytning till, kan jag inte se det som angrepp på grundlagen.

Jämförelsen haltar. Det är inte en jämn fördelning av utfallet som är det för kritikerna eftersträvansvärda utan att samma regler ska gälla för alla. Svensk lag kännetecknas av att alla medborgare lyder under samma rättsliga regler. Vem som helst har rätt att testamentera den del som han eller hon fritt förfogar över (alltså utöver den halva som tillfaller bröstarvingarna, vilket är grunden för Anderssons exempel), till vem som helst.

Men det som Sayed ifrågasätter är huruvida det givet en mångkulturell kontext verkligen är rimligt att alla medborgare ska lyda under samma regler. Han beskriver bland annat den rådande ordning som uttryck för en "anpassningsideologi" och anser att nationalitetsprincipen (medborgarskap) ska underordnas mer vagt definierade principer om kulturellt och religiös anknytning. Enkelt uttryckt handlar detta om att kulturella och religiösa minoriteter ska kunna leva i Sverige utan att tvingas "ta seden dit man kommer" vilket i sammanhanget ska tolkas bland annat som att inte tvingas följa lagen.

Som jag redan har skrivit tycker jag det är modigt av Sayed att driva denna linje. Men den skulle sannerligen innebära ett radikalt brott mot gällande svensk ordning. Därför är det anmärkningsvärt om inte ens professorer i rättsvetenskap har klart för sig vari skillnaden mellan en universell lagstiftning och en särlagstiftning består.

--------------------

Läs även gärna Joel Halldorfs balanserade kritik av Dilsa Demirbag-Stens mer yviga argumentation

För vem bör svensk lag gälla?

På fredag disputerar Mosa Sayed i Uppsala på årets hittills mest uppmärksammade avhandling: Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige.

Avhandlingen handlar om hur islamisk arvsrätt (exemplifierat genom en utförlig genomgång av det egyptiska exemplet) kan och bör tillämpas i Sverige. Vilken princip bör till exempel gälla när en person med dubbelt medborgarskap avlider?

Om de rättsvetenskapliga analyserna har jag inget klokt att säga, men här finns också en normativ mångkulturalistisk argumentation som är värd att uppmärksamma. Sayed presenterar studien som ett debattinlägg och driver tesen att religiösa och kulturella faktorer, "knutna till arvlåtaren och arvingarna" ska beaktas i betydligt högre utsträckning än idag. Så här skriver han i ett centralt avsnitt i avhandlingen:

"På ett principiellt plan kan valet av anknytningsfaktum inte bygga på argument om att i största möjliga mån undslippa att tillämpa utländsk rätt. En lagvalsregel skall med andra ord inte som sin främsta fördel ha till uppgift att medföra tillämpning av domstolslandets lag, på bekostnad av andra intressen" (s.131).

Med val av anknytningsfaktum avses att en domstol kan tillämpa antingen en nationalitetsprincip eller en hemvistprincip. Nationalitetsprincipen betyder att medborgarskapet avgör. Hemvistprincipen betyder att personer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap, lyder under svensk lagstiftning.

Som framgår av citatet framställs tillämpning av svensk lag av Sayed närmast som ett särintresse (eller, som han också skriver, ett "praktiskt hänsynstagande", som "borde väga lätt" på ett principiellt plan). Jag har ytterst begränsad erfarenhet av rättsvetenskapliga studier, varför jag kanske missförstått något, men för mig som statsvetare är detta en mycket anmärkningsvärd synpunkt. Hur lagen ska utformas kan vi strida om men att att ifrågasätta att gällande grundlag bör respekteras är något helt annat.

Sayed fortsätter med att kritisera hemvistprincipen för att den vilar på en "anpassningsideologi som utgår från att människor vanligtvis anpassar sig till rättsreglerna i bosättningslandet" (s.131). Tillämpningen av svensk lagstiftning innebär därigenom en "särbehandling" av invandrare från länder med andra traditioner och normer.

Jag må vara dåligt bevandrad i rättsvetenskap men jag har läst en hel del mångkulturalistisk litteratur och här har vi en av mest radikala mångkulturalistiska argumentationer jag har stött på. Man ska komma ihåg, vilket Sayed också uppmärksammar, att när den svenska mångkulturalismen infördes på 1970-talet, som en av världens allra mest långtgående i termer av kulturellt valfrihet och självpåtaget offentligt ansvar för integrationen, berördes inte alls rättsfrågor.

Sayed noterar också att det inte finns ett enda exempel från svenska domstolar där utländsk lagstiftning varit vägledande vid hantering av arvstvister. Men nu driver han alltså här tesen att det mångkulturella samhället motiverar en rättsordning där en arvlåtare ska ha rätt att välja "den ordning som bestämmer hur hans eller hennes kvarlåtenskap skall avvecklas" (s.56).

Alltså, åt varje grupp, en egen uppsättning lagar? Svensk lag för svenskar, utländsk lag för utlänningar. Argumentet för detta är, om jag förstått Sayed rätt, att eftersom staten inte kan vara neutral bör den heller inte låtsas vara det. En grupps normer dominerar oundvikligen och därför behövs ett utrymme för minoriteter att få leva efter egna regler.

Detta är givetvis en legitim ståndpunkt. Även om jag inte delar Sayeds normativa teser - jag kritiserar identitetspolitiken utförligt i kapitel sex här - är det närmast uppfriskande att läsa en sådan argumentation. Att i svensk debatt försöka få gehör för ett system som skulle möjliggöra att kvinnor skulle ärva hälften så mycket som sina bröder är naturligtvis helt dödfött. Men det är modigt att försöka.

Gahrton, Miljöpartiet och det urvattnade försvaret för mångkulturalismen

"Tänk om en muslimsk interventionsarmé plötsligt landade i Sverige i syfte att befria oss från Knutbymördarens och Livets Ords kristna förtryck! Då skulle nog till och med jag bli modern korsriddare och försvara mig i Jesu namn."

Nej, det är inte Dan Jönsson som är i farten igen, utan Per Gahrton som i gårdagens Expressen bjuder på en hemmasnickrad analys av den muslimska världens väg mot ökad frihet:

"Det största hindret för tankefrihet och åtskillnad mellan religion och politik i de muslimska länderna är inte fundamentalister och talibaner, utan västerlänningar som med fördomar, diskriminering och angreppskrig försöker påtvinga muslimska länder västliga livsformer."

Intressant här är inte de stolliga jämförelserna. De är förutsägbara och inget att uppröras över. Mer intressant är hur Gahrton lyckas kombinera sin relativism med en lika tydlig idé om framåtskridande:

"Allting tyder på att människorna i de muslimska länderna efterhand själva kommer att placera religionen på dess rätta plats, i privatlivet – precis som många västländer har gjort."

Det här är intressant därför att det är ytterligare ett exempel på argumentet: "var inte rädda för muslimerna, de är egentligen lika sekulariserade som vi andra." Gahrton skriver om den muslimska världen och nyligen skrev Dilsa Demirbag Sten det samma om muslimerna i Sverige.

Implicit är detta förstås att betrakta som motargument mot Jimmie Åkessons idé att "muslimerna är ett hot eftersom de är annorlunda".

Om vi bortser från den lilla detaljen att det rör sig om grova generaliseringar utan minst belägg (Gahrtons tvärsäkra påstående exemplifieras med en (1) enskild individ) är problemet att man lägger för mycket kraft på fel argument. Istället för att bemöta en dum generalisering med en annan (nästan) lika dum borde man stå upp och försvara ett samhälle som kan rymma stora olikheter.

Slavoj Zizek har fyndigt myntat begreppet "de-coffed otherness". Och tyvärr är det vad alltfler nu sluter upp bakom; dvs, man försvarar främlingen genom att frånta honom det som är annorlunda. Indirekt legitimerar man därmed också främlingsrädslan eller främlingsfientligheten.

För vad skiljer egenligen Gahrtons "muslimerna kommer av egen kraft att bli som vi och därför är de inget hot" från Ayaan Hirsi Alis "muslimerna blir som vi endast om vi hjälper dem på vägen genom att tvinga fram västerländska värden, fram till dess är de ett hot" eller Åkessons "muslimerna kan inte bli som vi och därför är de ett hot"?

Olika verklighetsbeskrivningar, ja visst.

Olika visioner av hur det goda samhället ser ut? Säkerligen, men tyvärr inte särskilt tydliga längre.

Istället för fler generaliseringar av hur muslimer är skulle jag vilja se att de som säger sig försvara det mångkulturella samhället också tränar på argumenten för den mångkulturella idéen. Inget parti har varit lika tydligt förespråkare för mångkulturalism som Gahrtons varför det faktiskt vilar ett särskilt ansvar på honom och andra miljöpartister. Inte minst som integrationsministerposten mycket väl kan tänkas fyllas av en Miljöpartist efter höstens val, (i så fall troligen Mehmet Kaplan, som själv är praktiserande muslim och tidigare varit talesman för Sveriges Muslimska Råd).

Mordet på van Gogh och det toleranta samhällets lackmusprov

Det har idag gått fem år sedan Mordet i Amsterdam.

Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?

Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).

Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.

Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.

När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.

Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).

Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.

Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.

Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.

En tydlig opinion för villkorad tolerans

För femte året i rad publicerar nu Uppsala-sociologerna Orlando Mella och Irving Palm i Uppsala Mångfaldsbarometern.

Resultaten bekräftar vad vi redan vet om svenska folkets attityder till det mångkulturella samhället: de flesta svenskar tycker att mångkultur är positivt, att samhället har gynnats av invandringen och att alla invånare oavsett bakgrund ska ha samma rättigheter och skyldigheter. De flesta svenskar tycker också att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället och gör stor skillnad på olika invandrargrupper avseende förmågan till detta. En stor grupp svenskar hyser framförallt skepsis gentemot islam och associerar muslimer med kvinnoförtryck.

Några av resultaten i undersökningen är väldigt slående. Mer än 80 procent anser att ”invandrarna” har skyldighet att anpassa sig till ”vårt lands vanor”. Endast 8 procent emot. Detta är ett kraftigt underkännande av den mångkulturalistiska politik som infördes i Sverige på 1970-talet (men som sedan gradvis övergivits) enligt vilken invandrare i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna leva i Sverige utan att assimileras.

Samtidigt anser två tredjedelar – 64 procent – att ”det finns grupper av invandrare som inte klarar av att integreras i vår kultur”. Genom en (konstigt formulerad, det ska erkännas) fråga om ”kulturellt avstånd” framgår att det är somalier, irakier, iranier, kurder, turkar samt kineser som ligger sämst till, när svenskar ska måla ut främmande kulturer.

63 procent anser att "utlänningar" (notera ordvalet i just den här frågan) ska tvingas lämna landet om de begår brott. Om man med "utlänningar" förväntas associera till invandrare med eller utan medborgarskap framgår inte.

Sammantaget visar som jag ser det undersökningen en tydlig opinion för den position som jag tidigare benämnt ”villkorad tolerans”, men som ännu inte har artikulerats tydligt av något politiskt parti. Sverigedemokraterna missar att fånga opinionen eftersom man är emot all invandring medan de etablerade partierna missar opinionen genom att inte förespråka anpassning.

Rapportförfattarna ger dessvärre intryck av att inte riktigt veta hur de ska tolka sina resultat. Så här skriver man i den inledande sammanfattningen:

"invandrare måste ha samma sociala rättigheter som alla andra invånare men tydligen (min kursivering) också samma skyldigheter."

Tydligen? Var kom det lilla ordet ifrån? Dessutom är det en osäker slutsats eftersom det delvis syftar på stödet för utvisning av "utlänningar" som begår brott, men vi inte där vilken grupp som avses. Men det går lika gärna att dra slutsatsen att detta är stöd för särbehandling.

Tyvärr finns det fler brister med undersökningen, som kraftigt begränsar nyttan. Flera frågor är alltför illa formulerade för att resultaten ska vara användbara. Ta till exempel påståendet ”muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige”. Vad avses? Att muslimer förtrycks av en svensk majoritet, eller att muslimska kvinnor förtrycks av sina män och familjer? Jag gissar att de flesta syftar på det sistnämnda (64 procent som håller med och 6 procent som avvisar påståendet tyder på det) men med tanke på att vi här har att göra med en fråga som ska kartlägga en fördom (sann eller falsk är oviktigt i sammanhanget) måste man fråga med mycket större precision.

En annan illa vald formulering är påståendet att ”det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet” (46 procent håller med, 29 procent säger emot). Vilken slöja? Vilken typ av arbete? Vadå skola eller arbete, det är inte likvärdiga arenor. Ställd på det viset ger frågan inget som helst utrymme för en nyanserad ståndpunkt (t ex att vissa former av slöja bör förbjudas i vissa specifika yrken).

Allra sämst blir det när man ställer frågor om religion. Vad sägs om formuleringen ”böneutrop från moskéer stör mer än ljudet av kyrkklockor?” Hur svarar man om man tycker att inget av detta ”stör”? Och hur många svenskar har egentligen någon erfarenhet av böneutrop?

Lika dumt är påståendet ”kristna värderingar är modernare än muslimska”. Vad är rätt svar här? Är det uttryck för en negativ syn på islam om man svarar jakande? Vilken teologiskt bevandrad person skulle hävda att islam och kristendomen har exakt likvärdiga relationer till moderniteten?

Till sist kan jag inte låta bli att förundras över rubriksättningen på pressmeddelandet från Uppsala universitet (som också återanvänts av ett antal lata nyhetsredaktioner): "svenska befolkningen inte mer främlingsfientlig".

Så bra då.

Är mångkulturalismen dålig för integrationen?

Senaste numret av Journal of Ethnic and Migration Studies toppar med en artikel av den holländske statsvetaren Ruud Koopmans, som undersöker sambandet mellan mångkulturalism, välfärd och integration. Koopmans jämför åtta europeiska länder (Sverige, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Österrike, Storbritannien, Tyskland och Frankrike) och drar följande slutsats:

Kombinationen av en mångkulturalistisk politik (där politiska och sociala rättigheter inte villkoras av ex.vis språkkrav) med en generös välfärdsstat har inverkat negativt på integrationen. Sverige är tillsammans med Belgien och Nederländerna exempel på detta.

Koopmans avviker alltså från dem som brukar hävda att Sverige har Europas bästa integrationspolitik. En förklaring är att Koopmans definierar integration jämförelsevis smalt, med fokus på arbetsmarknad, segregation och kriminalitet, medan de index som har Sverige högst även bakar in invandringspolitiken i själva integrationsbegreppet. Istället ser alltså Koopmans utformningen av invandringspolitiken som en tänkbar förklaring till varför invandrare har svårare att få arbete i Sverige.

Sverigedemokraterna och den villkorade toleransen

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? använder jag termen "villkorad tolerans" för att fånga en position som blivit allt vanligare i debatten om det mångkulturella samhället.

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.

Det här tänkandet har det senaste decenniet fått fäste i debatten i många europeiska länder och speglas även i en del ny lagstiftning. Typiska företrädare i europeisk debatt är till exempel Pascal Bruckner, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Christopher Caldwell och David Goodhart. Akademisk inspiration hämtas från exempelvis de nu avlidna Brian Barry och Susan Moller Okin. På partinivå finns exempel som List Pim Fortuyn i Nederländerna, och därefter liberala partier i Nederländerna och Danmark. Exempel på policyförändringar som speglar tänkandet är skärpta regler för äktenskap med minderåriga och nya kunskaps- och värderingstester som kommit att villkora medborgarskap och/eller uppehållstillstånd.

I de flesta europeiska länder handlar den här debatten nästan uteslutande om islam, även om det finns en del nationella variationer.

I Sverige har vi hittills sett mindre av det här. Folkpartiet och Moderaterna har vid olika tillfällen närmat sig den villkorade toleransen när man föreslagit till exempel språkkrav och integrationskontrakt. Men det har samtidigt varit slående vilka svårigheter partiernas företrädare har haft att ideologiskt motivera politiken. De har också ofta hamnat i underläge i debatten mot dem som reflexmässigt (och orättfärdigt) avfärdat alla dess förslag som främlingsfientliga.

Men villkorad tolerans måste skiljas från främlingsfientlighet och från extremhögerns nationalism. De personer jag räknat upp har mycket lite gemensamt med Le Pen, Haider eller Blocher. (Sen finns det såna som Pia Kjaersgaard och Geert Wilders som friskt blandar klassisk främlingsfientlig retorik med inslag av villkorad tolerans). Men det betyder inte att all kritik av islamism eller varje förslag om slöjförbud automatiskt är uttryck för främlingsfientlighet.

Var kommer då Sverigedemokraterna in i bilden? Partiets rötter i extremhögern gör det förstås mycket svårt för dem att med trovärdighet försvara liberala värden. Det är inget liberalt parti, utan ett nationalistiskt. Som jag skrev igår är Jimmie Åkesson sannerligen ingen Hitler, men han är heller ingen Siv Jensen eller Pim Fortuyn.

Men hur länge till? Min bild är att man sakta men säkert trots allt är på väg mot det jag kallar för den villkorade toleransen. Medvetet eller omedvetet vet jag inte, men genom att så tydligt fokusera på islam/islamism/muslimer som man nu gör, markerar man också en övergång från att vara ett allmänt invandringsfientligt parti till att bli ett mer koncentrerat islam-/muslim-/islamistfientligt. Därifrån är steget inte särskilt långt till att hävda att invandringen i sig inte är något problem, förutsatt att det är invandrare från rätt länder som kommer hit. Man får lättare att bemöta invändningar som att invandringen historiskt varit gynnsam, och man får lättare att besvara frågan om vad som är svenskt, genom en tydligt utmålad icke-svensk fiendebild.

Här finns också en väljarmässig potential. De flesta svenskar gillar mångkultur och tycker det är bra att Sverige har tagit emot många invandrare. De tycker också att invandringen har berikat det svenska samhället. Men en stor majoritet (80 procent i integrationsbarometern häromåret) tycker dessutom att invandrare har skyldighet att anpassa sig till det svenska samhället. Och väldigt många svenskar är djupt skeptiska till islam. När svenskar ombeds rangordna religioner (en mycket konstig fråga, det ska erkännas) hamnar islam allra sist.

Frågan är då: ska de etablerade partierna vänta på att Åkesson blir rumsren, och hinner samla ihop både argument och mer slipade medarbetare, eller ska man redan nu ta debatten om sakfrågorna? Inte nödvändigtvis med Sverigedemokraterna, men med varandra?

Jag tror dessvärre att man håller på att måla in sig i ett hörn. När man bemöter Åkesson genom att hävda att "du drar alla över en kam, alla muslimer är inte islamister" erkänner man indirekt att islamisterna är ett problem. Men är de det? På vilket sätt? Och vad ska vi i så fall göra åt dem? Och när man försöker motbevisa de påståenden Åkesson gör - om våldtäkter, terrorism eller fläskkött - lägger man debatten på fel planhalva. För vad händer den dag Åkesson kan visa upp odiskutabel statistik som ger honom rätt? Ska vi då erkänna att vi hade fel, i vårt försvar av det mångkulturella samhället? Eller är vi beredda att försvara det, även om det rymmer islamister och leder till minskad fläskkonsumtion bland våra dagisbarn?

För övrigt noterar jag att det har skrivits en del klokt sedan jag igår, lite förhastat, dömde ut debatten. Se till exempel hos Johan Ingerö, Sanna Rayman och Ola Berg.

Om debatten om Jimmie Åkessons artikel

Jag hade nästan givit upp hoppet, men så såg jag att Stefan Olsson på sin blogg skriver både sakligt och nyanserat om Jimmie Åkessons debattartikel.

För det har varit en bedrövlig debatt. Javisst, Jimmie Åkessons artikel är illa skriven, fullproppad av fördomar, medvetna sammanblandningar och rymmer dessutom några faktafel. So what? Dog bites man.

Värre är det sätt på vilket etablerade politiker och debattörer reagerar. Jag har listat, i stigande viktighetsgrad, de tre största problem.

1. 1930-talsreferenserna. Från båda sidor, ska sägas. Åkessons kommentar om "det största hotet sedan andra världskriget" anspelar ju på idén att islamismen är vår tids nazism och att Sverigedemokraterna är de enda som står upp mot hotet. Det är dumt, men lika dum är idén att Sverigedemokraterna skulle vara vår tids nazister. Jag tvivlar inte på att SD rymmer en och annan rasist, men politiken är inte rasistisk (om vi inte ska urvattna begreppet fullständigt). Och Åkesson är sannerligen ingen Hitler. Min poäng är inte enbart att detta är billig retorik utan att nazianalogin står i vägen för en vettig analys av Sverigedemokraterna och deras politik och framväxt.

2. Moraliserandet över sammanblandningen av islam, islamism och muslimer. Javisst, Åkesson blandar ihop, och han gör det säkerligen medvetet. Men det var inte han som började. Vad hände med alla dem som ville censurera religionskritik av hänsyn till muslimer? Av hänsyn till vem censurerade Nobelmuseet Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis Submission? Och är Åkessons bild av islam så värst mindre nyansrik än, säg, Christer Sturmarks? Sverigedemokraterna är ett symptom på vårt samhälles förvirrade syn på religioner och kulturer, inte en orsak till den.

3. Den pinsamma oviljan att stå upp för de värden som Åkesson kritiserar. För i all sin tafflighet sätter Åkesson fingret på några av vår tids viktigaste frågor. Vilka utmaningar ställer den ökade religiösa och kulturella mångfalden på det samhälle vi har? Hur ska vi hantera dessa utmaningar? Åkessons mantra är att "invandrare ska anpassa sig". Hur ser de andra partiernas motbud ut? "Invandrare ska inte anpassa sig"? Eller "invandrare ska anpassa sig, men vi också"? I vilka avseenden, på vilket sätt?

När Fredrik Reinfeldt fick bemöta Åkessons artikel igår gick han rakt in i 1930-talsretoriken och Mona Sahlin, som under årens lopp intagit alla tänkbara positioner i debatten, allt från "det finns ingen svensk kultur" till "vi måste tvinga in svenska värden", svamlade på om Sverigedemokraternas hat. Och Maud Olofsson, som faktiskt debatterade med Åkesson i Gomorron Sverige, fick bara ur sig urvattnade klyschor som "vad är svensk kultur?".

Men vem av dem vågar säga: "jo, i ett mångkulturellt samhälle får vi acceptera inte bara nya maträtter utan också att en hel individer, både muslimer, kristna och ateister, har en annan syn på jämställdhet och sexualitet. Vi tycker därför att det är en rimlig kompromiss att erbjuda separerad simundervisning för pojkar och flickor, i klasser där föräldrar önskar detta. Vi tycker också att om det på en skola bara är en liten minoritet av eleverna som ens kan tänka sig att äta fläskkött finns det ingen större poäng att erbjuda detta på menyn. Halalkött är också en självklarhet i ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter liksom att simhallar kan ha vissa tider som är reserverade för enbart män eller kvinnor. Däremot accepterar vi inte terrorism, oavsett vilka religiösa eller ideologiska drivkrafter som ligger bakom, och detta motarbetar vi. Vi accepterar heller inte att våld mot kvinnor någonsin kan ursäktas av religiösa eller kulturella skäl".

Om de nu tycker så. Tycker de något annat ska de säga det. Bemöt Sverigedemokraterna sakligt, och formulera självständiga svar på frågorna. För sanningen är att Sverigedemokraterna själva fortfarande har enorma problem att ge tydliga svar - Åkessons Zlatan-kommentar i norsk press visar att man inte lärt sig läxan sen sist. De etablerade partierna har alla möjligheter att vinna debatten och därmed hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Men det krävs att man försöker. För att avsluta med en klyscha i Reinfeldt-klass: anfall är bästa försvar.

Reflektioner från seminarium om mångkulturalism

Jag spenderade eftermiddagen på fina Jonsereds Herrgård för ett seminarium om "mångkulturens möjligheter", med bland andra Rasoul Nejadmehr, Sven-Eric Liedman, Pernilla Ouis och utmärkta samtalsledaren Mikela Lundahl. Gjorde bland annat följande reflektioner:

Det är idag helt okontroversiellt att kritisera mångkulturalismen som ideologi. Även om mångkulturalismen aldrig slog igenom så kraftigt i Sverige som dess kritiker ibland vill göra gällande är det en remarkabel förändring som har ägt rum. Den boktitel som låg till grund för diskussionen - Bevara oss från mångkulturalismen - hade varit helt otänkbar för tio år sedan. Det kan nog vara bra att påminna om att den kritik som idag är så vanlig - att mångkulturalismen reducerar individer till grupptillhörighet, förstärker ojämlika maktförhållanden inom minoritetsgrupper och att det är tveksamt att kategorisera människor på grundval av etnicitet - nästan aldrig hördes på 1990-talet.

Något som, tyvärr, inte har förändrats är det stora intresset för begreppsdiskussioner. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på seminarier och konferenser och diskuterat innebörden i begrepp som kultur, mångkultur, integration och etnicitet. I början var det väl kul (särskilt när det fortfarande fanns positivister kvar att debattera med) men man tröttnar snabbt. Tyvärr stod begreppsdiskussionerna även idag under långa stunder i vägen för problemformuleringen. Om vi inte ens vet vad vi menar med mångkultur, hur ska vi då kunna diskutera vad vi vill med det?

Rasoul Nejadmehr gav ett talande exempel idag när han berättade om sin första fundering vid tillträdet som "mångkulturkonsulent" i Västra Götalandsregionen: "vad gör en sån?"Nejadmehrs strategi är att överge det antropologiska kulturbegreppet (kultur som tillhörighet, bakgrund) till förmån för ett estetiskt (kultur som konst, skapande). Jag är väl inte direkt avvisande, men det är inte helt enkelt att hålla isär de båda kulturbegreppen och frågan kvarstår: vilken mångfald bejakas med ett estetiskt mångkulturbegrepp? Frigör vi oss därigenom från kravet på representation? Jag har svårt att tro det. Eller är syftet att på estetisk väg riva ner föreställningarna om sammanhängande kulturer och identiteter? Jag är inte helt säker på att vi behöver ännu mer av "dekonstruktioner av identiteter" (denna den vidrigaste av alla samhällsvetenskapliga klyschor...). Vad tror vi oss finna? En universell mänsklighet? Att vi alla är unika individer?

Skillnaderna i värderingar, livsstilar och praktiker lär bestå, hur mycket vi än dekonstruerar identiterna. Det är med skillnaderna vi måste lära oss att leva. Oavsett hur de etiketteras. Om detta bör diskussionerna om det mångkulturella samhället handla framöver. Mer om de politiska motsättningarna, mindre om begreppens innebörd.

Därför är det nödvändigt att flera, likt Pernilla Ouis idag, tar bladet från munnen och klargör vad som bör ersätta mångkulturalismen. Ouis representerar den ståndpunkt jag tidigare beskrivit som "villkorad tolerans". Dvs, synen att det finns ett antal värden som präglar vårt samhälle, vilka vi bör vara stolta över och som ska villkora delaktighet. Även om jag inte är enig med henne - jag återkommer till argumenten - är det befriande med en så uppriktig argumentation.

Mångkultur är inget passerat stadium

I Kyrkans Tidning skriver idag Sverigedemokraten Axel W Karlsson en debattartikel där han lutar sig mot min avhandling:

"Statsvetaren Andreas Heinö i Göteborg visar... att mångkultur är ett passerat stadium, nu gäller i stället ”villkorad tolerans”.

Men det är inte riktigt vad jag hävdar.

I deskriptiv mening stämmer det delvis: mångkulturalismen har blivit alltmer ifrågasatt och utmanas nu av en nygammal förening av liberalism och nationalism vilken jag benämner "den villkorade toleransen". Kännetecknande för den villkorade toleransen är att mångfald ifrågasätts med hänvisning till jämställdhet-, jämlikhets- och demokratiargument. Karlssons debattartikel kan delvis ses som ett exempel på dessa idéer (islam och hinduism avfärdas med hänvisning till jämställdhet respektive jämlikhet). Men mångkulturalismen är inte död utan har fortfarande ett stort stöd, politiskt, akademiskt och medialt.

I normativ mening stämmer Karlssons referat inte alls. I den idékritiska analys jag genomför i avhandlingen faller inte mångkulturalismen sämre ut än berättelsen om den villkorade toleransen (eller nationstatsberättelsen). Och jag utvärderar alla tre berättelserna utifrån hur de hanterar de demokratiproblem som kan uppstå i det mångkulturella samhälle som jag tar för givet.

Spelar det någon roll vad kungen äter?

Idag medverkade jag i en panel i P3:s Brunchrapporten som diskuterade nationalismens eventuella återkomst inom politik, ekonomi och kultur.

Jag instämmer i den helhetsbild som samtalet mynnade ut i: inom exempelvis politik, ekonomi och reklam går det att finna belägg för en ökad nationalism medan stora delar av kultursfären, som Rakel Chukri uttryckte det, är närmast besatt av att distansera sig från och ironisera över allt svenskt och nationellt. Detta speglar, som jag påpekade, att nationen har skiftande legitimitet beroende på vilken sfär vi rör oss inom. Jag fick också sagt, vilket inte är samma sak som att min poäng gick hem, att det inte är självklart att en Pripps Blå-nationalism är mer inkluderande än Gustav Vasa-hyllningar tre veckor före midsommar. Uppdelningen mellan en politiskt laddad och uteslutande nationalism (6 juni, medborgarskapstester, Karl XII) och en kulturell/vardaglig nationalism light (Öppna Landskap, Tre Kronor, röda stugor) är en fiktion. Det första är inte självklart förkastligt, det senare är inte självklart harmlöst.

Samtalet gled också in på monarkin och det stundande kungliga bröllopet. Rakel Chukri hävdade att dess betydelse för den svenska nationalismen kommer att bli stor (återstår att se) och uttryckte även en önskan att det skulle serveras libanesisk mat på bröllopsmiddagen.

Jag hann få sagt att jag tycker att klyftan mellan den svenska majoritetsbefolkningen och den svenska politiska och kulturella eliten beträffande synen på monarkin är intressant ur ett integrationsperspektiv. I "Hur mycket mångfald tål demokratin" skriver jag bland annat att

kungahuset hör till samhällets mer populära institutioner att döma
av återkommande popularitetsundersökningar, samtidigt som föraktfullt
avståndstagande från monarkin är närmast obligatoriskt för medlemskap i den politiskt korrekta eliten. Detta väcker frågan i vilken svensk
gemenskap en invandrare ska välja att integreras? I den återhållsamt
flaggviftande eller i den anti-nationalistiska? Sverige må vara oerhört
jämlikt i socioekonomiska termer, men det finns en sociokulturell
klassklyfta som är mycket tydlig inom identitetspolitikens område.

Men hade jag haft mer utrymme hade jag även ifrågasatt Chukris menyönskemål . Bakom förslaget att det ska serveras "icke-svensk" mat (för att vara övertydlig: jag är övertygad om att Chukri lika lite som jag själv tror att det finns mat som "är" nationell i någon essentiell mening) ligger rimligen tanken att kungahuset, om det ska ha någon som helst relevans och legitimitet i det mångkulturella samhället, bör göras mer mångkulturellt.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Det mångkulturella samhället är inte beroende av symboler som representerar själva mångkulturen. Det mångkulturella samhället uppstår i mötet mellan de kulturer som lever tillsammans (återigen för övertydlighetens skull: ja, kulturer är hela tiden i förändring; nej, det betyder inte att det är meningslöst att tala om kulturer på detta sätt). Mångkultur är inte ett nollsummespel. Att en kultur tar plats i ett samhälle betyder inte att en annan kultur får mindre utrymme. Men det är just en sådan argumentation som Chukris, att vi måste sluta idyllisera det svenska för att kunna integrera det icke-svenska, som legitimerar den argumentation om invandringens hot mot svenskhet som exempelvis Sverigedemokraterna använder.

Clintan och jag

Som vanligt på lördagarna nuförtiden kommenteras min avhandling på landets ledarsidor.

Idag är det Per Gudmundson i Svenska Dagbladet som under rubriken "Integration enligt Clint Eastwood" gör en tjusig koppling mellan min bok och Eastwoods film Gran Torino.

Det är en bra text, men några saker kan behöva kommenteras. Gudmundson skriver t ex att jag, ”något förvånande”, landar i slutsatsen att det är mer nationalism som är lösningen på integrationens problem. Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skriver i slutet av boken att:

Statsvetenskaplig forskning ger inget universellt giltigt svar på frågan hur
mycket nationalism som behövs i en fungerande stat, men det är otvetydigt att
det på samma sätt som det finns statsbildningar som lider av för mycket
nationalism […] även finns en hel del statsbildningar som lider av för lite
nationalism”.

Var hamnar då Sverige i en sådan analys? Har vi för mycket eller för lite nationalism i Sverige?

Jag tror det vi bör rikta fokus mot nationalismens innehåll. Ett av de centrala inslagen i berättelsen om Sverige är att vi lever i ett tolerant, jämlikt och demokratiskt land. Svenskar är moderna, sekulariserade och jämställda. Behovet av traditioner, symboler och patriotism är därför försvinnande litet. Däremot kanske invandrare, som inte är moderna, sekulariserade och jämställda i samma utsträckning som svenskar, kan ha behov av sina egna kulturella symboler eller åtminstone skydd från kränkande och diskriminerande svenska symboler.

Så ser den svenska självbilden ut, åtminstone som den kommer till uttryck i den politiska och mediala elitdiskursen. Etnologer har sedan länge identifierat dessa inslag i svensk kultur – ”den kulturförnekande kulturen” – som, det ska sägas, inte är unikt svenska utan förekommer i ett antal övriga västländer.

Det intressanta här är inte berättelsens eventuella överensstämmelse med verkligheten. All nationell gemenskap byggs upp av myter. Det som binder oss samman är föreställningar om att vi som grupp har något gemensamt, trots att vi aldrig har träffats och inte delar mycket mer än att vi råkar bo i samma stat. Ett samhälle, en demokratisk gemenskap, klarar sig inte utan myter och berättelser som kopplar samman och ger mening åt den kollektiva gemenskapen.

Alternativet är därför inte att avskaffa nationen, utan att försöka ersätta destruktiva myter och berättelser med mer konstruktiva.

Jämfört med exempelvis rasistiska ursprungsmyter är naturligtvis den svenska självbilden, som jag refererar den ovan, ytterst harmlös. Men den måste likväl kunna ifrågasättas.

Gudmundson citerar mig när jag skriver att ”en kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i”. Därför argumenterar jag för att den anti-nationalistiska norm, som varit framträdande i Sverige åtminstone sedan 1970-talet, paradoxalt nog kan vara negativ i det mångkulturella samhället.

Gudmundson gör åtminstone två poänger i artikeln som jag till fullo håller med om. För det första: integration och mångkultur behöver inte handla om självutplåning, för någon kultur. Vi behöver inte välja mellan ”svensk” eller ”turk”. Turk-svensk är ett fullgott alternativ (det stora problemet här är idén om ”invandrarna” som reducerar alla olika kulturer och etniciteter till en grå massa, definierad enbart av sin icke-svenskhet).

För det andra: det ”svenska” kommer alltid att vara dominerande i nationalstaten Sverige. Språkligt, historiskt, kulturellt. Men detta behöver inte utgöra något problem. För att återigen citera mig själv: ”det gör inget att den svenska kulturen har skapat den svenska demokratin. Svenskheten i sig utgör inget problem, förutsatt att vi är beredda att låta andra kulturer ingå i den”.

Med andra ord: jag efterlyser inte mer svensk nationalism, men jag vill ifrågasätta en central svensk myt. Det finns inga goda argument för varför Sverige skulle vara mindre nationalistiskt än andra länder. Men det finns heller inga tunga skäl varför vi skulle sträva efter att vara det. Vad vi däremot bör sträva efter är ökad insikt om den svenska identitetens innehåll, historia (och därmed förändring) och särdrag.

Reaktioner på avhandlingen

Idag kommenteras min avhandling i en ledare i GT, signerad Jimmy Fredriksson, under rubriken ”nationalism bra - för invandrare!”. Fredriksson anknyter till en diskussion jag för om att många av de problem som beskylls mångkulturalismen snarare kan belastas den antinationalistiska normen som varit central i Sverige sedan 1960-talet (jag delar däremot inte Fredrikssons bild av att Sverige ”alltid varit antinationalistiskt”). Fredriksson kopplar vidare min argumentation – som huvudsakligen kretsar kring behovet av gemensamma myter och symboler i ett samhälle – till den svenska nationaldagen. För tydlighets skull vill jag påpeka att jag inte har någon egentlig åsikt om nationaldagens vara eller icke vara.

Avhandlingen kommenteras också i en inte helt klargörande artikel i senaste numret av Riksdag & Departement (ej på nätet).

Och så var det förstås själva disputationen igår. Det blev en stundtals intensiv, men sällan givande diskussion. Synd, med tanke på den goda uppslutningen på seminariet. Mot slutet ställdes intressanta frågor om min syn på teoribegreppet, om huruvida jag studerade ”berättelser” eller ”stora berättelser” och om hur min diskussion om svenska nationella värden förhåller sig till begreppet politisk korrekthet. Men då var utrymmet för utförligare svar dessvärre alltför begränsat.

Men till detta kommer det säkert finnas anledning att återkomma längre fram.

Hur mycket mångfald tål demokratin?

Den 5 juni disputerar jag på min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Förra veckan spikade jag avhandlingen och ett abstract finns nu att läsa här.

I samband med spikningen skickas även ett pressmeddelande ut. Samhällsvetenskapliga fakulteten verkar inte göra sig någon brådska med att lägga ut den texten så vi kör här istället.
Det ska erkännas att det är en ganska urvattnad framställning, men den säger ändå något om vad det är jag hållit på med.

Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det? - Det mångkulturella samhället utgör tveklöst en utmaning för demokratin. Men det går att kombinera demokrati med kulturell mångfald, säger Andreas Johansson Heinö.

I Hur mycket mångfald tål demokratin? undersöker statsvetaren Andreas Johansson Heinö relationen mellan demokrati och kulturell mångfald. Historiskt har alla demokratier vuxit fram inom ramen för nationalstaten. Nationell homogenitet har därför ansetts vara en nödvändig förutsättning för demokrati. Idag återkommer dessa idéer, men inom ramen för en liberal kritik av mångkulturalismen.
- Det finns nu en utbredd föreställning om att mångfald och tolerans måste villkoras, för demokratins skull. Mångfald anses fortfarande vara viktigt, men inte till priset av att värden som universalism, jämställdhet och sekularism begränsas, säger Johansson Heinö.

Avhandlingen är en idékritisk analys av forskning och debatt om det mångkulturella samhället. Studien visar att det framförallt är tre demokratiproblem som förvärras i ett mångkulturellt samhälle: det blir svårare att dra en gräns mellan dem som inkluderas och exkluderas, det blir svårare att skapa en gemensam demokratisk värdegrund och det blir svårare att legitimera ett demokratiskt styrelseskick baserat på universella principer.
- Nationalismen har historiskt varit framgångsrik inte minst genom att den lyckades knyta demokratin till nationen. Mångkulturalismens svaghet är att den aldrig lyckats erbjuda något sammanhängande svar på dessa utmaningar. Liberalismen underskattar å sin sida behovet av en kollektiv identitet i samhället, säger Johansson Heinö.

Få demokratier har förändrats lika dramatiskt som Sverige. Från att ha varit ett av världens kulturellt och socioekonomiskt mest homogena samhällen anammade Sverige på 1970-talet en, jämfört med andra länder, mycket mångkulturell politik. Idag är de flesta överens om att integrationspolitiken har misslyckats. Bör vi därför överge mångkulturalismen?
- Nej. Problemet i Sverige har egentligen inte varit mångkulturalismen utan anti-nationalismen. Den mångkulturella politik som Sverige har fört har i det stora hela varit riktig. Men den har kombinerats med ett överdrivet avståndstagande från allt som haft med nationalism och assimilering att göra. Men alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?

Om "invandraren"

Maciej Zaremba har i veckan fortsatt sin reportageserie i DN med ytterligare två delar. Resonemangen i den igår publicerade tredje delen, Vilse i mångfalden, påminner mycket om den argumentation som Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt för i sin nyutkomna bok Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids förlag). Där Zaremba lägger tonvikten vid homogeniserande bilder av "invandraren" fokuserar Eriksson och Rennerfelt på konsekvenserna av detta grupptänkande i termer av en diskrimineringspolitik som havererat. Det gemensamma temat är hur en politik med åtminstone delvis goda avsikter fått tydligt negativa konsekvenser.

I huvudsak delar jag detta perspektiv (även om termen balkanisering är illa vald). Att det används olika måttstockar beroende på vem som talar illustrerades inte minst i SVT:s debatt (5 februari) när Eriksson och Rennerfelt var inbjudna för att försvara sin bok. I en närmast komisk uppvisning av logiskt osammanhängande argumentation återkom motståndarna ständigt till författarnas hudfärg, kön, sociala bakgrund och sexuella läggning utan att reflektera över vad som blivit reaktionerna, hade situationen varit den omvända.

Men Zaremba landar tyvärr i en onödig och felaktig slutsats då han avslutningsvis ironiserar över Sigtuna kommun som är "inkluderande så det står härliga till" och "tror sig gå i spetsen för det mångkulturella samhället". Bakgrunden är att Sigtuna har infört skollov på muslimska, ortodoxa och kurdiska helger. Men detta är inte felriktad symbolpolitik, utan kan, beroende på omständigheterna, vara ett pragmatiskt förhållningssätt i ett mångkulturellt samhälle.

Såväl Zaremba som Eriksson & Rennerfelt (liksom faktiskt de flesta som yttrar sig i debatten) har rätt i att kategorin "invandrare" är besvärlig. Det är därför bra av Zaremba att markera kraftigt mot dem (t ex tidskriften Gringo) som försökte skapa en "cool" blatteidentitet. Det är inte värderingen av "invandraren" som är avgörande utan den fiktiva idén om en homogen grupp av invandrare som kan särskiljas från den, jämförelsevis avsevärt mindre fiktiva, idén om en homogen grupp svenskar.

Bakom invandrarkategorin döljer sig nästan alltid individer med åtminstone följande två egenskaper:

1) En etnisk identitet som inte är svensk. För olika människor betyder detta olika mycket men för väldigt många är just den etniska identiteten anledningen till att man tvingats flytta från ett land.

2) En idé om att stanna i Sverige och därmed en ambition att åtminstone i någon utsträckning tillgodogöra sig en svensk identitet.

Invandrarkategorins tragedi är att den fråntar individer både (1) och (2). Den förstås som uteslutande i relation till svenskhet och den reducerar allt icke-svenskt till en homogen massa. En framgångsrik integrationspolitik i ett mångkulturellt samhälle bör istället värna både (1) och (2). Ett bejakande av svensk kultur står inte i motsättning till ett bejakande av centrala inslag i de olika etniska (och kulturella, nationella, religiösa) identiteter som en invandrare har. Det är just detta som är det stora missförståndet i mångkulturalismdebatten. Därför har flaggor hissats ner, nationalsånger strukits och Lucia-firanden ställts in av "respekt" för invandrare. Problemet med svensk mångkulturalism har alltså inte varit själva mångkulturalismen i sig utan att den ackompanjerats av en kontraproduktiv anti-nationalism.

Om bland annat detta skriver jag i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) som kommer ut senare i vår.