Clintan och jag

Som vanligt på lördagarna nuförtiden kommenteras min avhandling på landets ledarsidor.

Idag är det Per Gudmundson i Svenska Dagbladet som under rubriken "Integration enligt Clint Eastwood" gör en tjusig koppling mellan min bok och Eastwoods film Gran Torino.

Det är en bra text, men några saker kan behöva kommenteras. Gudmundson skriver t ex att jag, ”något förvånande”, landar i slutsatsen att det är mer nationalism som är lösningen på integrationens problem. Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skriver i slutet av boken att:

Statsvetenskaplig forskning ger inget universellt giltigt svar på frågan hur
mycket nationalism som behövs i en fungerande stat, men det är otvetydigt att
det på samma sätt som det finns statsbildningar som lider av för mycket
nationalism […] även finns en hel del statsbildningar som lider av för lite
nationalism”.

Var hamnar då Sverige i en sådan analys? Har vi för mycket eller för lite nationalism i Sverige?

Jag tror det vi bör rikta fokus mot nationalismens innehåll. Ett av de centrala inslagen i berättelsen om Sverige är att vi lever i ett tolerant, jämlikt och demokratiskt land. Svenskar är moderna, sekulariserade och jämställda. Behovet av traditioner, symboler och patriotism är därför försvinnande litet. Däremot kanske invandrare, som inte är moderna, sekulariserade och jämställda i samma utsträckning som svenskar, kan ha behov av sina egna kulturella symboler eller åtminstone skydd från kränkande och diskriminerande svenska symboler.

Så ser den svenska självbilden ut, åtminstone som den kommer till uttryck i den politiska och mediala elitdiskursen. Etnologer har sedan länge identifierat dessa inslag i svensk kultur – ”den kulturförnekande kulturen” – som, det ska sägas, inte är unikt svenska utan förekommer i ett antal övriga västländer.

Det intressanta här är inte berättelsens eventuella överensstämmelse med verkligheten. All nationell gemenskap byggs upp av myter. Det som binder oss samman är föreställningar om att vi som grupp har något gemensamt, trots att vi aldrig har träffats och inte delar mycket mer än att vi råkar bo i samma stat. Ett samhälle, en demokratisk gemenskap, klarar sig inte utan myter och berättelser som kopplar samman och ger mening åt den kollektiva gemenskapen.

Alternativet är därför inte att avskaffa nationen, utan att försöka ersätta destruktiva myter och berättelser med mer konstruktiva.

Jämfört med exempelvis rasistiska ursprungsmyter är naturligtvis den svenska självbilden, som jag refererar den ovan, ytterst harmlös. Men den måste likväl kunna ifrågasättas.

Gudmundson citerar mig när jag skriver att ”en kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i”. Därför argumenterar jag för att den anti-nationalistiska norm, som varit framträdande i Sverige åtminstone sedan 1970-talet, paradoxalt nog kan vara negativ i det mångkulturella samhället.

Gudmundson gör åtminstone två poänger i artikeln som jag till fullo håller med om. För det första: integration och mångkultur behöver inte handla om självutplåning, för någon kultur. Vi behöver inte välja mellan ”svensk” eller ”turk”. Turk-svensk är ett fullgott alternativ (det stora problemet här är idén om ”invandrarna” som reducerar alla olika kulturer och etniciteter till en grå massa, definierad enbart av sin icke-svenskhet).

För det andra: det ”svenska” kommer alltid att vara dominerande i nationalstaten Sverige. Språkligt, historiskt, kulturellt. Men detta behöver inte utgöra något problem. För att återigen citera mig själv: ”det gör inget att den svenska kulturen har skapat den svenska demokratin. Svenskheten i sig utgör inget problem, förutsatt att vi är beredda att låta andra kulturer ingå i den”.

Med andra ord: jag efterlyser inte mer svensk nationalism, men jag vill ifrågasätta en central svensk myt. Det finns inga goda argument för varför Sverige skulle vara mindre nationalistiskt än andra länder. Men det finns heller inga tunga skäl varför vi skulle sträva efter att vara det. Vad vi däremot bör sträva efter är ökad insikt om den svenska identitetens innehåll, historia (och därmed förändring) och särdrag.