Därför anser jag inte att SD är ett odemokratiskt och rasistiskt parti

I tidigare blogginlägg har jag, närmast i förbifarten, konstaterat att Sverigedemokraterna varken är ett rasistiskt eller antidemokratiskt parti. Detta har väckt en hel del kritik: i Expressen kallades jag för ”segregationsvän”  och diverse bloggare och twittrare har anklagat mig för att vara i bästa fall naiv, i sämsta fall medvetet vilja göra rasismen rumsren. Även i kommentarsfältet här på min egen blogg har det framförts en hel del kritik.

SD upprör. Man kan förstås fråga sig varför jag tycker att detta är en så viktig debatt att driva. Själv kan jag komma på två motiv. För det första vill jag ge en så korrekt beskrivning av Sverigedemokraterna som möjligt. Det är det jag tycker att jag kan bidra med, som statsvetare i den allmänna debatten. Jag tycker också att det är särskilt angeläget med tanke på att alla vi som skriver om partiet (statsvetare, journalister, opinionsbildare) är öppet negativt inställda till dem. Därmed saknas den naturliga balans som annars uppstår när såväl sympatisörer som kritiker skriver om ett parti.

Det andra skälet är att jag tycker att det här med demokrati och rasism är viktigt. Jag ser en fara i att vi urholkar värdet i dessa begrepp genom att kalla allt vi ogillar i politiken för ”odemokratiskt” eller allt som andas främlingsfientlighet för ”rasism”.

Det är ju nämligen så att det faktiskt finns såväl rasistiska som antidemokratiska partier. I Sverige är dessa mycket små – Svenskarnas Parti, http://www.svenskarnasparti.se/ som vann mandat i Grästorps kommun 2010, är ett obehagligt exempel: ett nazistiskt parti som vill reservera medborgarskap för människor med det ”västerländska genetiska och kulturella arvet” och avskaffa den representativa demokratin. På vänsterkanten finns exempelvis Kommunistiska partiet (fd KPML (r) som förespråkar en väpnad revolution för att avskaffa vad de kallar för en ”borgerlig” demokrati.

Lämnar vi Sverige hittar vi fler, mer framgångsrika, exempel. British National Party, som har två mandat i Europaparlamentet och vann fem procent i senaste borgmästarvalet i London, var tidigare öppet rasistiskt och även om man numera säger sig ta avstånd från rasism får det nog anses vara en adekvat benämning, med tanke på att partiet exempelvis är motståndare till blandäktenskap med hänvisning till den vita rasen. I Tjeckien finns det oreformerade Kommunistpartiet som samlar en dryg tiondel av rösterna och som, precis som BNP, isolerats av de övriga partierna pga sin extremism.

På vilket sätt är Sverigedemokraterna annorlunda från dessa partier? Ekström påpekar att det är en definitionsfråga om SD är ett demokratiskt parti. Förvisso. Alla klassificeringar är avhängiga definitioner. Men det är en självklarhet som förvillar, snarare än klargör. Tvärtemot vad hon antyder råder nämligen en jämförelsevis stor enighet bland statsvetare när det gäller just demokratibegreppet. Och det finns ingenting i Sverigedemokraternas partiprogram eller politiska förslag som tyder på att man skulle vilja avskaffa demokratin.

Den kritiska frågan vad gäller SD:s demokratisyn gäller partiets förslag att försvåra vägen till medborgarskap parallellt med att man vill förstärka skillnaderna i rättigheter mellan medborgare och icke-medborgare. Detta beskriver Anna Ekström som en ”uteslutningspolitik” och på flera punkter är det en rimlig benämning. Men varje förändring av ”demos-gränsen” (vilka som utgör ”folket” i demokratin) är inte automatiskt odemokratisk. De länder i världen som vi vanligtvis beskriver som demokratier hanterar den här problematiken på olika sätt. Man ska komma ihåg att alla demokratier exkluderar. Alla stater gör skillnad på medborgare och icke-medborgare. Alla stater ställer krav på den som vill bli medborgare. SD:s förslag ligger i ytterkanten men ändå inom ramen för vad som vanligen betraktas som demokratiskt acceptabelt.

Betydligt större splittring råder vad gäller rasismbegreppet. Nej, jag anser inte att man måste tala om ”raser” för att vara rasist. Åtminstone sedan 1990-talet har man inom rasismforskningen talat om ”kulturrasism” eller ”metarasism” , för att fånga hur rasbiologiska föreställningar har ersatts av kulturessentialistiska. Jag ser stora poänger med begreppet kulturrasism, men tycker att det ofta slarvas med användningen. Det är inte rasistiskt att prata om kulturer men om man pratar om kulturer som vore de statiska och deterministiska blir det däremot rasistiskt.

Att det inom SD ryms kulturrasistiska föreställningar är för mig en självklarhet (jag har hela tiden konstaterat att det finns mycket rasism inom SD, även om partiet inte är att betrakta som rasistiskt). Men det finns två anledningar till varför jag inte anser detta tillräckligt för att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti.

För det första måste man ta partiets ideologi och politik på allvar. SD vill minska invandringen kraftigt men inte avskaffa den helt. De invandrare som kommer till Sverige ska assimileras. De ska lära sig språket, kulturen, tillägna sig svenska värderingar och sedvänjor.

Detta är en politik som vilar på en människosyn som faktiskt är raka motsatsen till rasismens. Den utgår nämligen från att individer kan byta identitet. Att man kan vara född i en kultur men, genom aktiv anpassning, bli del av en annan. Målet med SD:s assimilationspolitik är att alla i samhället ska dela en och samma nationella identitet. Många andra nationalistpartier i Europa definierar nationen utifrån objektiva kriterier. Men Sverigedemokraterna definierar svenskhet enligt följande:

”Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som

svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet

för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen”

(Sverigedemokraternas principprogram 2005).

Det andra skälet till att jag inte vill beskriva SD som ett rasistiskt parti är att kulturrasismen knappast är något utmärkande fenomen för just SD. Den finns i Sverige över hela den politiska kartan. Den finns i mediala representationer av invandrargäng och muslimer. Den finns hos multikulturalister (tlll exempel de fd kristna Socialdemokraternas – numera Socialdemokrater för Tro och Solidaritets ordförande Peter Weiderud) som anser att muslimer inte kan förväntas ha samma upplysta syn på homosexualitet som vi andra. Den finns inte minst hos hela det politiska etablissemang som använder uttryck som ”osvenskt” för att ta avstånd från det smutsiga nationalistpartiet som inte hör hemma i det fina antirasistiska Sverige, där vi till skillnad från alla andra outvecklade folk inte behöver vifta med flaggor för att visa att vi är bäst.

”Men de jävlarna är rasister. Det är vi alla, höll jag på att säga” skriver den anonyma bloggaren ”Ia”.

På sätt och vis håller jag faktiskt med. Men, för att parafrasera en av de mer folkkära ledarna för ett icke-demokratiskt parti som suttit i Sveriges riksdag, nån jävla ordning får det ändå vara på begreppen i det här samtalet.

En filosof för vår tid

Läser en intervju med popfilosofen Slavoj Zizek och hittar några citat som kanske vara användbara för dem som oroar sig för kommande valresultat:

I don't despise democracy, but for me, although democracy, in the formal sense, is precious, it is not in itself a measure of ­ult­imate truth or authenticity. We shouldn't fetishise democracy - after all, you can have democratic elections where the majority votes for a rightist populist, and when it does, you have the right to treat the government as illegitimate. I don't think that this formal electoral procedure should be taken as equalling legitimacy.

Röstar väljarna fel är det alltså ingen fara. Men vad är då alternativet?

I am a Leninist. Lenin wasn't afraid to dirty his hands. If you can get power, grab it. Do whatever is possible.

Det låter ju lite otäckt. Men kanske är det ändå inte så farligt, för se den något oväntade slutsatsen:

This is why I support Obama.

Clintan och jag

Som vanligt på lördagarna nuförtiden kommenteras min avhandling på landets ledarsidor.

Idag är det Per Gudmundson i Svenska Dagbladet som under rubriken "Integration enligt Clint Eastwood" gör en tjusig koppling mellan min bok och Eastwoods film Gran Torino.

Det är en bra text, men några saker kan behöva kommenteras. Gudmundson skriver t ex att jag, ”något förvånande”, landar i slutsatsen att det är mer nationalism som är lösningen på integrationens problem. Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skriver i slutet av boken att:

Statsvetenskaplig forskning ger inget universellt giltigt svar på frågan hur
mycket nationalism som behövs i en fungerande stat, men det är otvetydigt att
det på samma sätt som det finns statsbildningar som lider av för mycket
nationalism […] även finns en hel del statsbildningar som lider av för lite
nationalism”.

Var hamnar då Sverige i en sådan analys? Har vi för mycket eller för lite nationalism i Sverige?

Jag tror det vi bör rikta fokus mot nationalismens innehåll. Ett av de centrala inslagen i berättelsen om Sverige är att vi lever i ett tolerant, jämlikt och demokratiskt land. Svenskar är moderna, sekulariserade och jämställda. Behovet av traditioner, symboler och patriotism är därför försvinnande litet. Däremot kanske invandrare, som inte är moderna, sekulariserade och jämställda i samma utsträckning som svenskar, kan ha behov av sina egna kulturella symboler eller åtminstone skydd från kränkande och diskriminerande svenska symboler.

Så ser den svenska självbilden ut, åtminstone som den kommer till uttryck i den politiska och mediala elitdiskursen. Etnologer har sedan länge identifierat dessa inslag i svensk kultur – ”den kulturförnekande kulturen” – som, det ska sägas, inte är unikt svenska utan förekommer i ett antal övriga västländer.

Det intressanta här är inte berättelsens eventuella överensstämmelse med verkligheten. All nationell gemenskap byggs upp av myter. Det som binder oss samman är föreställningar om att vi som grupp har något gemensamt, trots att vi aldrig har träffats och inte delar mycket mer än att vi råkar bo i samma stat. Ett samhälle, en demokratisk gemenskap, klarar sig inte utan myter och berättelser som kopplar samman och ger mening åt den kollektiva gemenskapen.

Alternativet är därför inte att avskaffa nationen, utan att försöka ersätta destruktiva myter och berättelser med mer konstruktiva.

Jämfört med exempelvis rasistiska ursprungsmyter är naturligtvis den svenska självbilden, som jag refererar den ovan, ytterst harmlös. Men den måste likväl kunna ifrågasättas.

Gudmundson citerar mig när jag skriver att ”en kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i”. Därför argumenterar jag för att den anti-nationalistiska norm, som varit framträdande i Sverige åtminstone sedan 1970-talet, paradoxalt nog kan vara negativ i det mångkulturella samhället.

Gudmundson gör åtminstone två poänger i artikeln som jag till fullo håller med om. För det första: integration och mångkultur behöver inte handla om självutplåning, för någon kultur. Vi behöver inte välja mellan ”svensk” eller ”turk”. Turk-svensk är ett fullgott alternativ (det stora problemet här är idén om ”invandrarna” som reducerar alla olika kulturer och etniciteter till en grå massa, definierad enbart av sin icke-svenskhet).

För det andra: det ”svenska” kommer alltid att vara dominerande i nationalstaten Sverige. Språkligt, historiskt, kulturellt. Men detta behöver inte utgöra något problem. För att återigen citera mig själv: ”det gör inget att den svenska kulturen har skapat den svenska demokratin. Svenskheten i sig utgör inget problem, förutsatt att vi är beredda att låta andra kulturer ingå i den”.

Med andra ord: jag efterlyser inte mer svensk nationalism, men jag vill ifrågasätta en central svensk myt. Det finns inga goda argument för varför Sverige skulle vara mindre nationalistiskt än andra länder. Men det finns heller inga tunga skäl varför vi skulle sträva efter att vara det. Vad vi däremot bör sträva efter är ökad insikt om den svenska identitetens innehåll, historia (och därmed förändring) och särdrag.

Nationella plikter och nationella myter

Få svenska intellektuella har i modern tid gjort annat än att tala illa om nationen och det svenska. Carl-Johan de Geers pubertala uppmaning från 1967, ”våga vara onationell”, hörsammades till fullo inte bara av den kulturella eliten utan också inom politiken där ett nationalistiskt anstruket språkbruk länge förblev tabubelagt.

Detta håller på att ändras, och det är huvudsakligen positivt.

Exempelvis skriver Göran Rosenberg idag gillande om politiska försök att stärka medvetenheten om och innehållet i den svenska nationella identiteten. Rosenberg konstaterar, något resignerat, att det politiskt ideala (demokrati bortom nationalstaten) inte alltid är det mänskligt möjliga. ”Ett samhälle förutsätter samhörighet. En nationell demokrati förutsätter nationell samhörighet”.

Detta tangerar resonemang i min avhandling, om demokratins behov av en gemensam identitet. Jag ägnar förhållandevis många sidor åt att resonera kring sambandet mellan demokrati och identitet och landar i ungefär samma slutsats som Rosenberg.

Ändå är jag tveksam till inslag i Rosenbergs analys. Han skriver:

Problemet är nämligen högst konkret; hur få medborgare som inte vill eller
behöver lära känna varandra, än mindre känna någon samhörighet med varandra, att ändå göra det.

Den möjliga lösningen är därmed också högst konkret för att inte säga handfast: ge medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra.

Men poängen med en nation – den föreställda gemenskapen – är att den utgör ett substitut för den ”verkliga” gemenskapen. Själva idén om en nationell identitet vilar på antagandet av vi kan känna en mycket stark gemenskap med människor vi aldrig har träffat. Vi har läst samma skolböcker, vi tar del av samma medieutbud och vi väljer från ett identiskt utbud av varor i identiska byggnader, oavsett vilken stad vi bor i – det räcker!

Så när Rosenberg konstaterar att vi behöver tvinga fram samhörighet genom en samhällsplikt, mer än vi behöver nationella symboler, tror jag att han missar något väsentligt. Visst var de två stora plikterna – värnplikten och skolplikten – utomordentligt viktiga för spridandet av en nationell identitet hos Europas befolkning. Men de ingick i ett större sammanhang, i en övergripande berättelse om att vi hörde samman, hur vi hörde samman och vad det borde få för konsekvenser. En idé om en gemenskap som kunde överbrygga socioekonomiska och ideologiska motsättningar, som förenade hög- och lågkultur. Plikterna hade aldrig kunnat fungera utan dessa myter.

Men vem kan eller vill idag formulera en sådan myt?

Hur mycket mångfald tål demokratin?

Den 5 juni disputerar jag på min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Förra veckan spikade jag avhandlingen och ett abstract finns nu att läsa här.

I samband med spikningen skickas även ett pressmeddelande ut. Samhällsvetenskapliga fakulteten verkar inte göra sig någon brådska med att lägga ut den texten så vi kör här istället.
Det ska erkännas att det är en ganska urvattnad framställning, men den säger ändå något om vad det är jag hållit på med.

Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det? - Det mångkulturella samhället utgör tveklöst en utmaning för demokratin. Men det går att kombinera demokrati med kulturell mångfald, säger Andreas Johansson Heinö.

I Hur mycket mångfald tål demokratin? undersöker statsvetaren Andreas Johansson Heinö relationen mellan demokrati och kulturell mångfald. Historiskt har alla demokratier vuxit fram inom ramen för nationalstaten. Nationell homogenitet har därför ansetts vara en nödvändig förutsättning för demokrati. Idag återkommer dessa idéer, men inom ramen för en liberal kritik av mångkulturalismen.
- Det finns nu en utbredd föreställning om att mångfald och tolerans måste villkoras, för demokratins skull. Mångfald anses fortfarande vara viktigt, men inte till priset av att värden som universalism, jämställdhet och sekularism begränsas, säger Johansson Heinö.

Avhandlingen är en idékritisk analys av forskning och debatt om det mångkulturella samhället. Studien visar att det framförallt är tre demokratiproblem som förvärras i ett mångkulturellt samhälle: det blir svårare att dra en gräns mellan dem som inkluderas och exkluderas, det blir svårare att skapa en gemensam demokratisk värdegrund och det blir svårare att legitimera ett demokratiskt styrelseskick baserat på universella principer.
- Nationalismen har historiskt varit framgångsrik inte minst genom att den lyckades knyta demokratin till nationen. Mångkulturalismens svaghet är att den aldrig lyckats erbjuda något sammanhängande svar på dessa utmaningar. Liberalismen underskattar å sin sida behovet av en kollektiv identitet i samhället, säger Johansson Heinö.

Få demokratier har förändrats lika dramatiskt som Sverige. Från att ha varit ett av världens kulturellt och socioekonomiskt mest homogena samhällen anammade Sverige på 1970-talet en, jämfört med andra länder, mycket mångkulturell politik. Idag är de flesta överens om att integrationspolitiken har misslyckats. Bör vi därför överge mångkulturalismen?
- Nej. Problemet i Sverige har egentligen inte varit mångkulturalismen utan anti-nationalismen. Den mångkulturella politik som Sverige har fört har i det stora hela varit riktig. Men den har kombinerats med ett överdrivet avståndstagande från allt som haft med nationalism och assimilering att göra. Men alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?