Spelar det någon roll vad kungen äter?

Idag medverkade jag i en panel i P3:s Brunchrapporten som diskuterade nationalismens eventuella återkomst inom politik, ekonomi och kultur.

Jag instämmer i den helhetsbild som samtalet mynnade ut i: inom exempelvis politik, ekonomi och reklam går det att finna belägg för en ökad nationalism medan stora delar av kultursfären, som Rakel Chukri uttryckte det, är närmast besatt av att distansera sig från och ironisera över allt svenskt och nationellt. Detta speglar, som jag påpekade, att nationen har skiftande legitimitet beroende på vilken sfär vi rör oss inom. Jag fick också sagt, vilket inte är samma sak som att min poäng gick hem, att det inte är självklart att en Pripps Blå-nationalism är mer inkluderande än Gustav Vasa-hyllningar tre veckor före midsommar. Uppdelningen mellan en politiskt laddad och uteslutande nationalism (6 juni, medborgarskapstester, Karl XII) och en kulturell/vardaglig nationalism light (Öppna Landskap, Tre Kronor, röda stugor) är en fiktion. Det första är inte självklart förkastligt, det senare är inte självklart harmlöst.

Samtalet gled också in på monarkin och det stundande kungliga bröllopet. Rakel Chukri hävdade att dess betydelse för den svenska nationalismen kommer att bli stor (återstår att se) och uttryckte även en önskan att det skulle serveras libanesisk mat på bröllopsmiddagen.

Jag hann få sagt att jag tycker att klyftan mellan den svenska majoritetsbefolkningen och den svenska politiska och kulturella eliten beträffande synen på monarkin är intressant ur ett integrationsperspektiv. I "Hur mycket mångfald tål demokratin" skriver jag bland annat att

kungahuset hör till samhällets mer populära institutioner att döma
av återkommande popularitetsundersökningar, samtidigt som föraktfullt
avståndstagande från monarkin är närmast obligatoriskt för medlemskap i den politiskt korrekta eliten. Detta väcker frågan i vilken svensk
gemenskap en invandrare ska välja att integreras? I den återhållsamt
flaggviftande eller i den anti-nationalistiska? Sverige må vara oerhört
jämlikt i socioekonomiska termer, men det finns en sociokulturell
klassklyfta som är mycket tydlig inom identitetspolitikens område.

Men hade jag haft mer utrymme hade jag även ifrågasatt Chukris menyönskemål . Bakom förslaget att det ska serveras "icke-svensk" mat (för att vara övertydlig: jag är övertygad om att Chukri lika lite som jag själv tror att det finns mat som "är" nationell i någon essentiell mening) ligger rimligen tanken att kungahuset, om det ska ha någon som helst relevans och legitimitet i det mångkulturella samhället, bör göras mer mångkulturellt.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Det mångkulturella samhället är inte beroende av symboler som representerar själva mångkulturen. Det mångkulturella samhället uppstår i mötet mellan de kulturer som lever tillsammans (återigen för övertydlighetens skull: ja, kulturer är hela tiden i förändring; nej, det betyder inte att det är meningslöst att tala om kulturer på detta sätt). Mångkultur är inte ett nollsummespel. Att en kultur tar plats i ett samhälle betyder inte att en annan kultur får mindre utrymme. Men det är just en sådan argumentation som Chukris, att vi måste sluta idyllisera det svenska för att kunna integrera det icke-svenska, som legitimerar den argumentation om invandringens hot mot svenskhet som exempelvis Sverigedemokraterna använder.