Om Sverigedemokraterna och svenskheten

Förra veckan satte Brännpunkt en ny standard för nivån på inläggen i debatten om Sverigedemokraterna när man publicerade Martin Petersons förslag om ett anti-parti. Idag kontrar DN Debatt med ett märkligt bidrag av psykoanalytikern Tomas Böhm.

Det är ingen enkel artikel att sammanfatta; jag har läst den tre gånger nu men förstår fortfarande inte riktigt vad som är poängen.

Klart är att Böhm har läst igenom Sverigedemokraternas partiprogram från vilket han presenterar några citat. Mindre klart är hur han landar i slutsatsen att om vi tillämpar deras program på dem själva skulle "de inte få vara kvar här eftersom de är för osvenska" (Det bör sägas att Böhm inte är först på bollen, det är exempelvis snart två år sedan Mona Sahlin höll ett tal där hon just gjorde poängen att Sverigedemokraterna är osvenska).

Det är hursomhelst ett dåligt argument och som framgår av Böhms artikel finns ingen djupare tanke bakom. Han börjar med att kritisera Sverigedemokraterna för att deras definition av svenskhet vilar på ett cirkelresonemang (något magstarkt från en person som samtidigt konstaterar att psykologin gjort framsteg genom att avslöja hur främlingsrädsla handlar om rädsla för det okända). Så här definierar SD svenskheten:

"svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.”

Böhm är en av många som har gjort sig lustig över denna definition. Ganska ofta ombedes SD-företrädare definiera gränserna för svenskheten. När svaret uteblir konstaterar frågeställaren förnumstigt att "nej, vi är inte förvånande att du inte klarade den frågan. It was in fact a trick question. Svenskhet kan inte definieras för det finns inte. Touché! (...and Coventry City have never won the FA Cup)"

Men faktum är att subjektiva definitioner av nationalitet är helt dominerande inom nationalismforskningen, sedan åtminstone tjugofem år tillbaka. Att nationer inte kan definieras objektivt (en objektiv definition skulle exempelvis kunna vara att alla som är födda i Sverige är svenskar eller att alla som talar flytande svenska är svenskar) betyder naturligtvis inte att de inte existerar eller saknar betydelse. Tvärtom, en klar majoritet av Sveriges befolkning känner en stark tillhörighet till nationen Sverige.

Det anmärkningsvärda med Sverigedemokraterna är att de till skillnad från många andra europeiska nationalistpartier i väldigt liten utsträckning försöker ge nationen en fast essens (partier som exempelvis Front National och British National Party har tydligt rasistiska definitioner av franskhet och brittiskhet). Vill man kritisera SD:s politik är detta därför en mycket märklig punkt att rikta in sig på.

Men än värre är att debattörer som Böhm inte inser att de själva är inne i precis samma projekt som de anklagar SD för. Böhm skriver flera gånger om "vi svenskar" som "är på ett visst sätt". Exempelvis är "vi" så toleranta att "vi" tolererar "den ortodoxa minoriteten" Sverigedemokrater så länge inte "dom" är alltför dumma.

Det är inget fel i sig att försöka ge ett innehåll åt svenskheten. Böhm är lika välkommen att försöka som någon annan. Men påståendet att Sverigedemokraterna skulle vara osvenska är bara dumt. Jimmie Åkessons åsikter gillas uppenbarligen bara av en liten minoritet svenskar. Men det samma gäller för Lars Ohly, Gudrun Schyman och Göran Hägglund med flera. Svenskheten har, hur svårdefinierad den än är, djupare förankringar än specifika politiska åsikter.

I många andra länder är politiska strider om den nationella identiteten vardagsmat: sedan länge i Central- och Östeuropa och de senaste åren även i länder som Frankrike och Storbritannien. Vad som gör Sverige annorlunda är att nästan ingen politiker eller intellektuell talat väl om svensk kultur och nationalism på ett halvt sekel. Därför är man illa förberedd för att hantera utmaningen från en sån som Jimmie Åkesson. Och därför handlar Sverigedemokraternas nationalism inte så mycket om att lyfta fram en snävare definition av nationen utan att överhuvudtaget ge nationen en politiskt privilegierad roll.

(Jag har tidigare skrivit på det här temat bl a här och här)

Spelar det någon roll vad kungen äter?

Idag medverkade jag i en panel i P3:s Brunchrapporten som diskuterade nationalismens eventuella återkomst inom politik, ekonomi och kultur.

Jag instämmer i den helhetsbild som samtalet mynnade ut i: inom exempelvis politik, ekonomi och reklam går det att finna belägg för en ökad nationalism medan stora delar av kultursfären, som Rakel Chukri uttryckte det, är närmast besatt av att distansera sig från och ironisera över allt svenskt och nationellt. Detta speglar, som jag påpekade, att nationen har skiftande legitimitet beroende på vilken sfär vi rör oss inom. Jag fick också sagt, vilket inte är samma sak som att min poäng gick hem, att det inte är självklart att en Pripps Blå-nationalism är mer inkluderande än Gustav Vasa-hyllningar tre veckor före midsommar. Uppdelningen mellan en politiskt laddad och uteslutande nationalism (6 juni, medborgarskapstester, Karl XII) och en kulturell/vardaglig nationalism light (Öppna Landskap, Tre Kronor, röda stugor) är en fiktion. Det första är inte självklart förkastligt, det senare är inte självklart harmlöst.

Samtalet gled också in på monarkin och det stundande kungliga bröllopet. Rakel Chukri hävdade att dess betydelse för den svenska nationalismen kommer att bli stor (återstår att se) och uttryckte även en önskan att det skulle serveras libanesisk mat på bröllopsmiddagen.

Jag hann få sagt att jag tycker att klyftan mellan den svenska majoritetsbefolkningen och den svenska politiska och kulturella eliten beträffande synen på monarkin är intressant ur ett integrationsperspektiv. I "Hur mycket mångfald tål demokratin" skriver jag bland annat att

kungahuset hör till samhällets mer populära institutioner att döma
av återkommande popularitetsundersökningar, samtidigt som föraktfullt
avståndstagande från monarkin är närmast obligatoriskt för medlemskap i den politiskt korrekta eliten. Detta väcker frågan i vilken svensk
gemenskap en invandrare ska välja att integreras? I den återhållsamt
flaggviftande eller i den anti-nationalistiska? Sverige må vara oerhört
jämlikt i socioekonomiska termer, men det finns en sociokulturell
klassklyfta som är mycket tydlig inom identitetspolitikens område.

Men hade jag haft mer utrymme hade jag även ifrågasatt Chukris menyönskemål . Bakom förslaget att det ska serveras "icke-svensk" mat (för att vara övertydlig: jag är övertygad om att Chukri lika lite som jag själv tror att det finns mat som "är" nationell i någon essentiell mening) ligger rimligen tanken att kungahuset, om det ska ha någon som helst relevans och legitimitet i det mångkulturella samhället, bör göras mer mångkulturellt.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Det mångkulturella samhället är inte beroende av symboler som representerar själva mångkulturen. Det mångkulturella samhället uppstår i mötet mellan de kulturer som lever tillsammans (återigen för övertydlighetens skull: ja, kulturer är hela tiden i förändring; nej, det betyder inte att det är meningslöst att tala om kulturer på detta sätt). Mångkultur är inte ett nollsummespel. Att en kultur tar plats i ett samhälle betyder inte att en annan kultur får mindre utrymme. Men det är just en sådan argumentation som Chukris, att vi måste sluta idyllisera det svenska för att kunna integrera det icke-svenska, som legitimerar den argumentation om invandringens hot mot svenskhet som exempelvis Sverigedemokraterna använder.

Nationella plikter och nationella myter

Få svenska intellektuella har i modern tid gjort annat än att tala illa om nationen och det svenska. Carl-Johan de Geers pubertala uppmaning från 1967, ”våga vara onationell”, hörsammades till fullo inte bara av den kulturella eliten utan också inom politiken där ett nationalistiskt anstruket språkbruk länge förblev tabubelagt.

Detta håller på att ändras, och det är huvudsakligen positivt.

Exempelvis skriver Göran Rosenberg idag gillande om politiska försök att stärka medvetenheten om och innehållet i den svenska nationella identiteten. Rosenberg konstaterar, något resignerat, att det politiskt ideala (demokrati bortom nationalstaten) inte alltid är det mänskligt möjliga. ”Ett samhälle förutsätter samhörighet. En nationell demokrati förutsätter nationell samhörighet”.

Detta tangerar resonemang i min avhandling, om demokratins behov av en gemensam identitet. Jag ägnar förhållandevis många sidor åt att resonera kring sambandet mellan demokrati och identitet och landar i ungefär samma slutsats som Rosenberg.

Ändå är jag tveksam till inslag i Rosenbergs analys. Han skriver:

Problemet är nämligen högst konkret; hur få medborgare som inte vill eller
behöver lära känna varandra, än mindre känna någon samhörighet med varandra, att ändå göra det.

Den möjliga lösningen är därmed också högst konkret för att inte säga handfast: ge medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra.

Men poängen med en nation – den föreställda gemenskapen – är att den utgör ett substitut för den ”verkliga” gemenskapen. Själva idén om en nationell identitet vilar på antagandet av vi kan känna en mycket stark gemenskap med människor vi aldrig har träffat. Vi har läst samma skolböcker, vi tar del av samma medieutbud och vi väljer från ett identiskt utbud av varor i identiska byggnader, oavsett vilken stad vi bor i – det räcker!

Så när Rosenberg konstaterar att vi behöver tvinga fram samhörighet genom en samhällsplikt, mer än vi behöver nationella symboler, tror jag att han missar något väsentligt. Visst var de två stora plikterna – värnplikten och skolplikten – utomordentligt viktiga för spridandet av en nationell identitet hos Europas befolkning. Men de ingick i ett större sammanhang, i en övergripande berättelse om att vi hörde samman, hur vi hörde samman och vad det borde få för konsekvenser. En idé om en gemenskap som kunde överbrygga socioekonomiska och ideologiska motsättningar, som förenade hög- och lågkultur. Plikterna hade aldrig kunnat fungera utan dessa myter.

Men vem kan eller vill idag formulera en sådan myt?