Är Håkan Juholt antirasist?

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

Pärlor för svin - om Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna

Niklas Orrenius har skrivit en utmärkt bok om Sverigedemokraterna. Jag är inte rabiat. Jag äter pizza består huvudsakligen av ett antal reportage som tidigare varit publicerade i Sydsvenskan under 2000-talet. Samtliga reportage är läsvärda på egen hand men bokens främsta styrka är ändå dess helhet. Tillsammans ger de olika detaljerade ögonblicksskildringarna nämligen en alldeles utmärkt helhetsbild av Sverigedemokraternas politik, av människorna bakom och av deras komplicerade relation till media.

Orrenius är till att börja med den förste jag läser som begriper att kärnan i Sverigedemokraternas politik faktiskt inte är invandringsmotståndet. Det faktum att många invandrare är aktiva inom Sverigedemokraterna framställs ofta som en obegriplig paradox - hur kan invandrare själva stödja ett invandringsfientligt parti? På samma sätt tror sig många med en enkel historielektion kunna dra undan mattan för argumentationen – vet ni inte att alla svenskar från början faktiskt är invandrare?

Orrenius är för smart för den typen av underskattningar. Istället visar han att Sverigedemokraterna nämligen i första hand är ett nationalistiskt parti med en specifik, man kan möjligen kalla den extrem, uppfattning om vad som utgör, eller bör utgöra, den svenska identiteten. Invandrare välkomnas därför i princip, förutsatt att de är beredda att anpassa sig till denna svenskhet, och det är således inget paradoxalt med att assimilerade invandrare motsätter sig nykomlingar som inte assimileras.

Invandringskritiken är naturligtvis en central del i politiken, men den är ideologiskt underordnad värnandet av svenskheten. Det är upplevelsen av en hotad svenskhet som driver partiet i så gott som samtliga ställningstaganden: för assimilering, för en kulturpolitik som främjar ”det svenska”, för hårda krav på medborgarskap, mot globalisering, mot EU, mot mångkulturalism.

Flertalet av reportagen kretsar kring någon av nyckelfigurerna i partiledningen. Det går inte att komma ifrån att flera av porträtten är ganska svartvita - här finns den hygglige och populäre, men politiskt förvirrade, lärararen Richard Jomshof; den tålmodige, intellektuelle och hederlige ungdomsförbundsordföranden Erik Almqvist; den lynnige, närmast fanatiske, partisekreteraren Björn Söder; den slipade men smått paranoide pressekreteraren Mathias Karlsson. Mest svårkategoriserad är Jimmie Åkesson själv. Politiskt lyckas inte Orrenius få grepp om honom. Däremot är porträttet av människan Åkesson mycket givande och, faktiskt, medkännande.

Även om man kan anmärka på att Orrenius spelar upp ett alltför stereotypt persongalleri är resultatet ändå övervägande positivt. Härigenom framkommer nyanserna och mångfalden inom partiet. Partiet beskrivs ofta i entydiga kategorier: "Det är rasistiskt". "Nej, det är inte rasistiskt". Genom Orrenius lär vi oss att båda bilderna stämmer. Visst finns främlingsfientligheten i stora doser inom partiet, men här finns också mycket som inte är exempel på främlingsfientlighet. Se bara den ideologiska spännvidden mellan Björn Söder och Stellan Bojerud och inse att SD rymmer minst lika mycket inre motsättningar som vilket annat parti som helst.

Det är uppenbart att Orrenius vet vad han pratar om. Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av att han, till skillnad från flertalet som tidigare studerat partiet, både forskare och journalister – faktiskt bor i Skåne och därmed lever bland Sverigedemokrater. Han kanske inte träffar dem på Sydsvenskans redaktionsmöten men han behöver knappast gå många steg därifrån för att stöta på helt vanliga hyggliga människor som sympatiserar med eller åtminstone inte avskyr partiet. Detta i skarp kontrast till journalister Stockholms innerstad (där stödet för SD fortfarande mäts i promille) eller forskare i universitetsstäderna som i bristen på verkliga erfarenheter endast har en abstrakt fantasibild att förhålla sig till och projicera sina fördomar på (inget unikt fenomen för just Sverigedemokrater, jämför hur exempelvis diverse religiösa minoriteter skildras medialt).

En tredje styrka är Orrenius sakliga distans till studieobjektet. Han skildrar inkännande men blir aldrig sentimental. Han klarar av att båda lyfta fram odiskutabla övergrepp och kränkningar som drabbat enskilda Sverigedemokrater och samtidigt visa vilken viktig funktion berättelser om dessa händelser fyller inom partiet. Sverigedemokraterna har, för att tala akademikerspråk, internaliserat utsattheten. Omgivningens förakt har blivit en del av den egna identiteten. Därför älskar så många Sverigedemokrater, som Orrenius påpekar, att citera Rocky Balboas ”it’s not about how hard you hit, it’s about how hard you can get hit”.

Orrenius bok har fått stor medial uppmärksamhet och sägs sälja bra. En läsning av de många recensionerna av boken ger dessvärre intrycket att Orrenius kastat sina pärlor åt svinen. Det är helt och hållet frågan om hur partiet ska bemötas, medialt och politiskt som intresserar recensenterna, knappt någon verkar intresserad av att gå bortom den bekväma metadebatten och fördjupa sin kunskap om partiets politik. Glädjande nog tycks dock de flesta inse fördelarna med Orrenius strävan efter objektivitet, även om det finns hopplösa undantag (Peter Kadhammar i Sydsvenskan och Petter Larsson i Aftonbladet; den förstnämnde inbillar sig att Orrenius "räds konfrontantion" och den sistnämnde tycker Orrenius är en svikare som modererat en utfrågning med Jimmie Åkesson för att sedan avrunda med att det bästa receptet mot högerpopulism utgörs av vänsterpopulism). (Se även en hygglig recension här och två intetsägande här och här.)