Vad är det för fel på bindestrecksidentiteter?

I Sydsvenskan idag skriver Anne Sofie Roald en debattartikel där hon ställer svensk individualism mot utländsk/muslimsk kollektivism. Förutom att, som så många andra, med bestämdhet hävda det i stort sett alla är helt överens om, nämligen att svensk lagstiftningar vilar och ska fortsätta vila på en individualistisk grund där det är enskilda individer som har rättigheter och skyldigheter, menar Roald även att själva den kollektiva identiteten hos muslimer utgör ett samhälleligt problem:

"Tillhörigheten till först och främst den egna gruppen kan illustreras med att de första generationerna svenska muslimer ser sig som palestinier, libaneser, afghaner, pakistanier, iranier, irakier eller kurder – eller som bärare av bindestrecksidentitet: palestinsk-svensk och så vidare – och inte som svenskar rätt och slätt. Detta trots att de är födda och uppväxta i Sverige, har svenska som sitt första språk och bara har besökt sina föräldrars hemländer i korta perioder om de alls har varit där. Minoritetstänkande leder med stor sannolikhet till en brist på lojalitet med det svenska samhället, en lojalitet som både den svenska välfärdsmodellen och samhällsgemenskapen är helt beroende av."

Roalds resonemang är värt att bemöta eftersom det utgör ett koncentrat av flera missförstånd i integrationsdebatten.

För det första: varför skulle det nödvändigtvis finnas en motsättning mellan att vara svensk och samtidigt något annat (palestinier, libanes och så vidare)? Tvärtemot Roald anser jag att utrymmet i den offentliga "diskursen" för att tala om bindestrecksidentiteter är alltför begränsat. De grupper Roald exemplifierar med sorteras alla in under kategorin "invandrare" som används dikotomt med svensk. Du är antingen det ena eller det andra. Nyckeln till en positiv integration är att formulera en definition av svenskhet som kan inrymma olika etniciteter och där tror jag att bindestrecksidentiteter är en del av lösningen, snarare än problemet.

För det andra: Roald ser kollektivismen hos andra kulturer men inte hos den svenska. Visst finns en stor variation mellan olika kulturer vad gäller exempelvis grundläggande värderingar. Visst fäster olika kulturer olika vikt vid det vi kallar valfrihet. Men att tro att exempelvis den i Sverige dominerande synen på jämställdhet, könsroller och familjebildning skulle vara utslag av individuella val, snarare än socialisering in i en högst partikulär kollektiv gemenskap, är minst sagt naivt. Den svensk som väljer att avvika från normen möter också fördömande och uteslutande från den egna gruppen. Politiskt används individualismen ofta som ett argument i debatten för att driva igenom specifika mål som rankas högre (t ex jämställdhet); sällan ges den ett värde av egen kraft.

För det tredje: tanken att "lojaliteten" mot den svenska välfärdsstaten skulle vara hotad av att människor även identifierar sig med andra kollektiv (etniciteter, subkulturer, religioner) saknar helt empirisk grund. Visst förutsätter demokrati och välfärd att människor känner tillhörighet. Men identitet är inget nollsummespel. En chilensk-svensk är inte mindre svensk än en svensk-svensk. Det finns en variation mellan olika etniska grupper i Sverige vad gäller en mängd faktorer som vi kan relatera till integrationen. Detta behöver vi tala mer om. Men det har ingenting att göra med att "svenskheten" skulle hotas av att folk även är chilenare, européer eller muslimer.