Är det rasistiskt att säga invandrare?

Temat för aprilnumret av Arena (ännu ej på nätet) är "Den nya underklassen". På omslaget kan man läsa att ”invandrarbegreppet låser fast människor i ett givet ’vi’ och ’dom’”.

Utgångspunkten för temasektionen är att ”invandraren är tillbaka”. Det hävdas, utan belägg, att invandrarbegreppet har fått en ökad popularitet och utgör en del av ett större bakslag för den svenska antirasismen. Men inte nog med detta, själva ordet invandrare sägs vara rasistiskt.

Frilansjournalisten Leila Zoubir skriver i sitt bidrag att ”invandrare är ett rasistiskt ord och en del av ett maktspråk vars syfte är att ordna och värdera” (s.32).

Filmvetaren Ylva Habel hävdar i en annan artikel att det svenska samhället ”omhuldar bilder av invandrare som obildad, arbetsovillig, kriminell, våldsbenägen, underklassig och fångad i utanförskap”. Båda relaterar detta till teorier om postkolonialism, enligt vilka svenska/europeiska föreställningar om migranter på 2000-talet speglar århundraden av europeisk kolonialism.

Två strategier återstår enligt Zoubir: antingen att ”reclaima” invandrarbegreppet och ge det en positiv laddning (jfr bög, flata), eller att helt enkelt vägra använda det (jfr "N-ordet".

Låt mig direkt säga att jag ser flera problem med hur begreppet invandrare ofta används. Det är inte alltför sällan en bekväm lösning att placera alla dem vi inte betraktar som svenskar i en och samma kategori. Det här har två nackdelar. Dels riskerar vi att frånta individer den etniska eller nationella identitet som de har burit med sig till Sverige. Vi osynliggör en central del av deras personlighet. Dels riskerar vi att försvåra för dem som vill tillägna sig en svensk identitet, eftersom invandrare väldigt ofta används som motsatsen till svensk. Den som är invandrare är, enligt det sätt att tänka som språket reflekterar, därigenom inte helt svensk.

Men har detta verkligen blivit vanligare? Talar vi mer om "invandrare" idag än för tio år sedan? Någon kvantitativ analys på området känner jag inte till men jag skulle bli förvånad om någon sådan trend gick att urskilja. Ser vi till lagstiftning och politik är utvecklingen snarare den motsatta. Om det är någon förändring som framträder vid en överskådlig jämförelse över tid är det hur individperspektivet har vunnit mark. Nuvarande regerings integrationspolitik är exempelvis helt fokuserad på immigranternas första tid i Sverige, i skarp kontrast mot 1970-talets invandrarpolitik som var mer inriktad på grupper.

Snarare än en empirisk förändring är det snarare den minskade populariteten för ett visst teoretiskt perspektiv (Masoud Kamalis idéer om strukturell rasism) som Arena sörjer, och får man förmoda, försöker förändra.

Jag är förvisso inte främmande inför analyser som fäster vikt vid språkets makt (men smått allergisk mot kategoriska förenklingar av den sort som Arena-artiklarna ägnar sig åt). Det finns ett reellt problem i Sverige som speglas exempelvis i en alltför vanlig oförmåga att se ”icke-svenskar” som annat än invandrare.

Men är detta uttryck för rasism? De flesta svenskar har inga problem att identifiera etniska markörer hos amerikaner, skottar, spanjorer eller kanske även polacker. Men den som inte kan höra skillnad på turkiska och arabiska, som inte vet någonting om kultur, religion och sedvänjor hos flera av de allra största invandrargrupperna gör enklast i att betrakta dessa som just invandrare (och inte kurder, turkar, somalier, assyrier, syrianer etc).

Om detta skrev Dagens kulturredaktör Haore Sulaiman en mycket fin essä häromveckan. Och även Arena bjuder på en läsvärd essä av Susanna Alakoski, i samma temasektion som Zoubirs och Habels texter. Alakoski berättar bland annat om sin skoltid i Sverige:

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna.

Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras. Exemplen speglas svenska normer om assimilationens möjligheter och gränser. Somligas svenskhet tas för given. Andras betraktas som en omöjlighet. I båda fallen begränsas individens handlingsfrihet.

Det här reflekterar i sin tur en delvis kulturellt betingad oförmåga att hantera olikheter och avvikelser. Språkliga kategorier både begränsar i sig själva men, kanske ännu mer, avslöjar samhälleliga strukturer.

Men låt oss inte reducera detta till en fråga om effekter av ett kolonialt arv. Låt oss inte heller inbilla oss att lösningen består av att tabubeläggavissa ord. Få människor lär känna sig kränkta av att kallas invandrare.

Min bild är att det just nu händer en hel del spännande i den svenska debatten om integration och mångkultur. Ett exempel är den utmärkta nystartade sidan sverigesresurser.se. Ett annat exempel att flera tankesmedjor (jag är partisk vad gäller Timbro så låt mig då istället flagga för Fores) publicerat utmärkta rapporter. Och ett tredje exempel är de många debattinlägg som följde på min egen Timbrorapport tidigare i år som visade att det faktiskt går att föra en seriös och nyanserad diskussion även i dessa frågor.

Vill Arena vara med i den här utvecklingen bör man nog snabbast möjligt sluta kasta nostalgiska blickar mot de förlorade åren på 2000-talet då Masoud Kamalis dogmer härskade i den svenska politikens mittfåra.

Svenska värderingar - finns dom?

Tidigare idag sände P1 Morgon ett reportage om Sverigedemokraternas kritik av den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi. Enligt ledande Sverigedemokrater är Waberi inte svensk eftersom han inte har svenska värderingar.

P1 Morgon har efter reportaget fått kritik för att ha frågat Waberi om han har svenska värderingar. Det är en relevant kritik som jag till fullo instämmer i. Journalister bör vara mycket försiktiga med att okritiskt överta ett politiskt laddat språkbruk. ”Svenska värderingar” hör hemma i samma fack som ”utanförskap”, ”stupstock” och ”könsmaktsordning”, det vill säga politiskt färgade verklighetsbeskrivningar.

Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Ulf Bjereld, vars kritik mot radioreportaget jag till fullo instämmer i, skriver även på sin blogg att svenska värderingar är ett ”märkligt begrepp” och att värderingar är ”individuella och inte knutna till en specifik nationalitet”. På Twitter har jag sett många uttrycka ungefär samma åsikter.

Visst är värderingar individuella. Det är förmodligen omöjligt att hitta två individer som har en identisk uppsättning värderingar. Lika sällsynt är det att värderingar är unika för en viss kultur eller etnisk grupp. De idéer som kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har exempelvis motsvarigheter i samtliga världsreligioner.

Ändå menar jag att det är relevant att tala om nationella värderingar. För det första visar den empiriska forskningen att det finns ett starkt samband mellan kultur och specifika värdeuppsättningar. De globala skillnaderna vad gäller synen på grundläggande frågor i livet (arbete, familj, religion) är stora, relativt stabila över tid och förklaras i hög utsträckning av religion och nationell kultur.

För det andra är ”svenska värderingar” något annat än en empirisk generalisering. Alla i Sverige utbredda värderingar är inte svenska värderingar. För att en värdering ska vara svensk krävs att det finns en diskurs där den specifika värderingen knyts ihop med en idé om svenskhet (enligt samma logik som att det finns normer kring manligt och kvinnligt, som åtminstone delvis är frikopplade från hur gruppen män och gruppen kvinnor faktiskt agerar).

Jag har skrivit en del om det här i min avhandling. Där lyfter jag fram ett antal värderingar som jag påstår är svenska i den meningen att de föreställs som svenska. När makthavare, opinionsbildare och journalister beskriver något som svenskt tillräckligt ofta är det också i någon mening relevant att betrakta detta som svenskt (detta är vad som brukar avses när forskare säger att de studerar ”den sociala konstruktionen” av diverse fenomen). Listan är inte heltäckande men de viktigaste svenska värderingarna enligt mig är (utan rangordning):

1. Individualiserad jämlikhet
2. Jämställdhet
3. Sexuell frigjordhet
4. Låg religiositet
5. Anti-nationalism (/anti-patriotism/anti-rasism).

När jag påstår att sexuell frigjordhet är en svensk värdering betyder inte det att jag påstår att svenskar verkligen är mer sexuellt frigjorda än andra grupper. Däremot påstår jag att svenskar, av sig själva och av andra, föreställs vara mer sexuellt frigjorda på samma sätt som de föreställs vara mer jämlika, mer jämställda, mindre religiösa och mindre nationalistiska än andra folk. 

Det är sällan någon refererar explicit till något som en typiskt svensk värdering. Ofta är det istället mellan raderna man får läsa in svenskhetsnormen: i implicita antaganden om att alla förväntas dela en viss värdering eller i framställandet av motsatta värderingar som främmande för en svensk kontext.

Föreställningen om svenska värderingar går långt utanför Sverigedemokraternas räckvidd. Negligerar man den betydelse som dessa förställningar har innebär det samtidigt att man missar ett av de allra mest framträdande hinder som många invandrare till Sverige möter. Den invandrare som tycker att kollektivet bör vara överordnat individen, att män och kvinnor har olika livsuppgifter, att familjens heder är avhängig dotterns sexualitet och att religionen bör begränsa politiken upplever nog ”svenska värderingar” som något både reellt och begränsande. Ingenstans hittar han eller hon en offentlig arena där det är legitimt att uttrycka dessa åsikter. 

Frågan är vilken myt som är farligast: föreställningen att vissa värderingar faktiskt är svenska, eller föreställningen att det inte finns svenska värderingar?