Svenska värderingar - finns dom?

Tidigare idag sände P1 Morgon ett reportage om Sverigedemokraternas kritik av den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi. Enligt ledande Sverigedemokrater är Waberi inte svensk eftersom han inte har svenska värderingar.

P1 Morgon har efter reportaget fått kritik för att ha frågat Waberi om han har svenska värderingar. Det är en relevant kritik som jag till fullo instämmer i. Journalister bör vara mycket försiktiga med att okritiskt överta ett politiskt laddat språkbruk. ”Svenska värderingar” hör hemma i samma fack som ”utanförskap”, ”stupstock” och ”könsmaktsordning”, det vill säga politiskt färgade verklighetsbeskrivningar.

Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Ulf Bjereld, vars kritik mot radioreportaget jag till fullo instämmer i, skriver även på sin blogg att svenska värderingar är ett ”märkligt begrepp” och att värderingar är ”individuella och inte knutna till en specifik nationalitet”. På Twitter har jag sett många uttrycka ungefär samma åsikter.

Visst är värderingar individuella. Det är förmodligen omöjligt att hitta två individer som har en identisk uppsättning värderingar. Lika sällsynt är det att värderingar är unika för en viss kultur eller etnisk grupp. De idéer som kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har exempelvis motsvarigheter i samtliga världsreligioner.

Ändå menar jag att det är relevant att tala om nationella värderingar. För det första visar den empiriska forskningen att det finns ett starkt samband mellan kultur och specifika värdeuppsättningar. De globala skillnaderna vad gäller synen på grundläggande frågor i livet (arbete, familj, religion) är stora, relativt stabila över tid och förklaras i hög utsträckning av religion och nationell kultur.

För det andra är ”svenska värderingar” något annat än en empirisk generalisering. Alla i Sverige utbredda värderingar är inte svenska värderingar. För att en värdering ska vara svensk krävs att det finns en diskurs där den specifika värderingen knyts ihop med en idé om svenskhet (enligt samma logik som att det finns normer kring manligt och kvinnligt, som åtminstone delvis är frikopplade från hur gruppen män och gruppen kvinnor faktiskt agerar).

Jag har skrivit en del om det här i min avhandling. Där lyfter jag fram ett antal värderingar som jag påstår är svenska i den meningen att de föreställs som svenska. När makthavare, opinionsbildare och journalister beskriver något som svenskt tillräckligt ofta är det också i någon mening relevant att betrakta detta som svenskt (detta är vad som brukar avses när forskare säger att de studerar ”den sociala konstruktionen” av diverse fenomen). Listan är inte heltäckande men de viktigaste svenska värderingarna enligt mig är (utan rangordning):

1. Individualiserad jämlikhet
2. Jämställdhet
3. Sexuell frigjordhet
4. Låg religiositet
5. Anti-nationalism (/anti-patriotism/anti-rasism).

När jag påstår att sexuell frigjordhet är en svensk värdering betyder inte det att jag påstår att svenskar verkligen är mer sexuellt frigjorda än andra grupper. Däremot påstår jag att svenskar, av sig själva och av andra, föreställs vara mer sexuellt frigjorda på samma sätt som de föreställs vara mer jämlika, mer jämställda, mindre religiösa och mindre nationalistiska än andra folk. 

Det är sällan någon refererar explicit till något som en typiskt svensk värdering. Ofta är det istället mellan raderna man får läsa in svenskhetsnormen: i implicita antaganden om att alla förväntas dela en viss värdering eller i framställandet av motsatta värderingar som främmande för en svensk kontext.

Föreställningen om svenska värderingar går långt utanför Sverigedemokraternas räckvidd. Negligerar man den betydelse som dessa förställningar har innebär det samtidigt att man missar ett av de allra mest framträdande hinder som många invandrare till Sverige möter. Den invandrare som tycker att kollektivet bör vara överordnat individen, att män och kvinnor har olika livsuppgifter, att familjens heder är avhängig dotterns sexualitet och att religionen bör begränsa politiken upplever nog ”svenska värderingar” som något både reellt och begränsande. Ingenstans hittar han eller hon en offentlig arena där det är legitimt att uttrycka dessa åsikter. 

Frågan är vilken myt som är farligast: föreställningen att vissa värderingar faktiskt är svenska, eller föreställningen att det inte finns svenska värderingar?

Yttrandefrihet är inte för hjältar

Vem ska vi egentligen jämföra Lars Vilks med? Åke Green, Elisabeth Ohlson-Wallin eller ingen av dem?

Ulf Bjereld skrev för några dagar sedan ett blogginlägg under rubriken ”Lars Vilks och Åke Green – lika som bär?”. Poängen var att även om båda har rätt till yttrandefrihet är det också viktigt att komma ihåg att båda kränker svaga grupper och alls inte är några ”hjältar”.

Visserligen finns beröringspunkter – främst beträffande reaktionerna och att de båda kan sägas ge röst åt politiskt inkorrekta åsikter – men det finns också en väsentlig skillnad: där Vilks möjligen kan anklagas för att kränka och häda ägnade sig Green åt något som åtminstone tangerade det brottsliga, nämligen att hetsa och hota. Green rörde sig vid yttrandefrihetens legala gränstrakter medan Vilks endast uppsökt gränserna för det socialt opassande (läs gärna den långa diskussionen i anslutning till inlägget där jag skriver utförligare om just detta).

Ett annat förslag till jämförelseobjekt är Elisabeth Ohlson-Wallins Ecce Homo-utställning. Vilks retar upp konservativa muslimer på liknande sätt som Ohlson-Wallin retar upp konservativa kristna. Birgitta Ohlsson skrev igår en debattartikel på detta tema där hon bland annat berättade att hon kommer att sätta upp en av tavlorna från Ecce Homo på sitt tjänsterum. Den är en artikel med hög svansföring som utmynnar i vikten av att som folkvald markera sitt stöd för den kompromisslösa yttrandefriheten.

Den uppenbara motfrågan till Birgitta Ohlsson blir därför: när du ändå är igång, varför inte även sätta upp en Rondellhundsteckning? Jag sätter några folkpartistiska euron på att Vilks gärna skänker en teckning till departementet om du frågar honom. Det vore väl en strålande symbolhandling internationellt, att visa hur mycket Sveriges regering står upp för yttrandefriheten? Varför vänta i tolv år på att Vilks teckningar ska bli, som du skriver om Ecce Homo, ”moderna klassiker”? Då finns ju risken att någon hunnit glömma hur kontroversiellt konstverket en gång var och handlingen till stödet för yttrandefriheten riskerar att framstå som någon mindre modig.

Idag svarar Roland Poirier Martinsson på Ohlsson artikel och påpekar en väsentlig skillnad mellan Ecce Homo och Vilks projekt: där Ohlson-Wallin ställde ut inne i kyrkorummet har Vilks enbart rört sig inom den konstnärliga och akademiska världen. Där den potentiellt kränkte kyrkobesökaren bokstavligen måste blunda för Ecce Homo-bilderna måste den potentiellt kränkte muslimen själv uppsöka Vilks teckningar eller föreläsningar för att bli kränkt. (Det här i sin tur kan tas som utgångspunkt för en helt annan diskussion om gränserna mellan religion och politik inom den kristna respektive muslimska sfären, men det tar vi en annan gång)

Men faktum är att vi inte behöver halvtaffliga referenser till Green eller Ohlson-Wallin för att kunna hävda att vi har sett det här förut. Lars Vilks-affären är inte utan föregångare.

En som visserligen inte ritade några teckningar – vad jag vet – men i övrigt liknar Vilks i många avseenden är Theo van Gogh. I efterhand mest känd för filmen Submission (tillsammans med Ayaan Hirsi Ali) men före det en lång karriär i det offentligas träskmarker. van Goghs levde på att häda religiösa och profana heligheter. Det är en rejäl underdrift från min sida om jag skriver att ingen såg van Gogh som en hjälte och själv hade han garanterat tagit det som en grov förolämpning.

Jag tror heller inte att Lars Vilks, som ändå ger ett hyfsat självupptaget intryck i intervjuer, ser sig själv som en hjälte. Just därför är det lite märkligt att så många tycks känna ett behov av att understryka hans karaktärsbrister, snarare än kritisera hans konstverk. På Göteborgs-Postens ledarsida skriver idag Gert Gelotte – i en text som är märkvärdigt lik Ulf Bjerelds blogginlägg – just detta. Vilks är ingen hjälte. Han sparkar neråt.

Hur det gick för van Gogh vet vi. Han fick, som det heter, ta konsekvenserna av sitt handlande och slutade sina dagar på en gata i Amsterdam, slaktad som en gris. Ingen död för hjältar, direkt.

Och är faktiskt detta som borde vara lärdomen, alltmedan huliganerna skriker svin åt Lars Vilks. Yttrandefrihet är inte för hjältar.