Få kritikpunkter är lika vanligt återkommande i mångkulturdebatten som att debattmotståndaren "blandar ihop begreppen". Mer sällan förklaras hur begreppen borde användas, för att inte blandas ihop. Själv har jag också slarvat, så här följer ett försök till botgöring, vilket motiverar en lite längre bloggpost än vanligt.
Jag menar att vi bör hålla isär tre olika saker när vi talar om mångkultur/multikulturalism.
För det första kan vi tala om multikulturalism i en normativ bemärkelse, som en idé om hur samhället bör vara utformat. Politiker, debattörer, akademiker och filosofer kan vara förespråkare för multikulturalism eller motståndare till multikulturalism. Katri Linna är multikulturalist, Jimmie Åkesson är det inte.
För det andra kan vi tala om mångkultur i en deskriptiv bemärkelse, där vi jämför olika samhällens grad av kulturell pluralism. Vissa samhällen (länder, städer, regioner, kvarter) beskrivs som mångkulturella, andra inte. Rinkeby är mångkulturellt, min barndoms Angerdshestra var det inte.
För det tredje kan vi tala om multikultur i en deskriptiv bemärkelse, för att klassificera en viss policy eller lagstiftning. Vissa länder för inom vissa politikområden en multikulturalistisk politik, andra gör det inte. Kanadensisk språkpolitik är multikulturell, fransk språkpolitik är det inte.
Det mest grundläggande felet som många gör är att blanda ihop dessa tre nivåer. Kritik av multikulturalistisk ideologi eller politik förmodas också vara kritik av kulturell pluralism. Ett exempel på detta är tolkningarna av David Camerons avståndstaganden från "state multiculturalism" som jag skrev om häromdagen. Ett annat aktuellt exempel är Per Wirténs uppmärksammade artikel i senaste numret av Arena.
Men det finns mer att säga om var och en av dessa nivåer. En meningsfull debatt förutsätter ytterligare distinktioner och nyanser.
Gemensamt för alla förespråkare av multikulturalism som ideologi är utgångspunkten att ökad mångfald är positivt för samhället, att majoritetssamhället behandlar sina olika minoriteter illa, och att minoriteterna därför behöver på olika sätt behöver skyddas. Men där stannar också likheterna och det finns ungefär lika många uttolkningar av multikulturalism som det finns multikulturalister. Själv har jag funnit det fruktbart att skilja mellan liberal och radikal multikulturalism.
Liberala multikulturalister (hit räknar jag till exempel Will Kymlicka och Charles Taylor) förespråkar kulturellt erkännande och vissa former av särbehandling med utgångspunkt i liberala värden. Målsättningen är att fördjupa den liberala demokratin, vars principer man bejakar. En del liberala multikulturalister ser ingen motsättning men liberalism och universalism medan andra erkänner motsättningen men menar att vissa avsteg från universella principer kan vara motiverade.
Radikal multikulturalism (hit räknar jag till exempel Iris Marion Young eller varför inte Masoud Kamali) tar avstånd från liberalismen betraktar västerländsk universalism som en tidsbunden partikulär kultur bland andra. Istället för bygga vidare på den liberala demokratins principer vill man skapa ett radikalt annat samhälle. De liberala demokratiska institutionerna är inpregnerade av rasistiska strukturer och kan aldrig bli hjälpmedel för att bekämpa diskriminering och förtryck.
Skillnaderna i grundsyn mellan liberala och radikala multikulturalister är så pass stora att jag anser det meningslöst att bunta ihop dem till en kategori. På den här punkten är jag kritisk mot Per Bauhn och Dilsa Demirbag- Sten, som i sin bok "Till Frihetens försvar" formulerar en (förvisso relevant) kritik mot en enligt mig otillräckligt avgränsad "normativ multikulturalism".
När det gäller mångkulturella samhällen vill jag också komplicera bilden genom att hävda att det är skillnad på kulturell pluralism och mångkultur. Nazityskland var ett kulturellt pluralistiskt samhälle, men inte ett mångkulturellt. För att klassificeras som ett mångkulturellt samhälle krävs något mer än enbart språkliga, religiösa, etniska skiljelinjer: en självbild av att det samhälle man lever i är mångkulturellt. Vi behöver en föreställning om att samhällen kan vara mångkulturella för att också klassificera dem som sådana. I den här meningen blev Sverige mångkulturellt någon gång under 1970- och 1980-talen, medan Sverige naturligtvis alltid har rymt en viss grad av kulturell pluralism. Föreställningen om att samhällen vara mångkulturella är i sin tur en reaktion mot föreställningen om nationalstaten, vilken först utmanades i Sverige (och resten av Västvärlden) mot slutet av 1960-talet.
Multikulturalistisk politik, avslutningsvis, måste också tolkas kontextuellt. Ser vi till hur det definieras inom forskningen är det en handfull länder som sedan tidigt 1970-tal har klassificerats som multikulturella med avseende på minoritets- och invandrarpolitik: Kanada, USA, Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Belgien. Sedan 1990-talet har de nya demokratierna i Central- och Östeuropa mer eller mindre tvingats (av EU, OSSE etc) införa ett antal reformer som innebär att länderna har multikulturalistiska inslag i sin minoritetspolitik.
Under rubriken multikulturalistisk politik ryms en rad olika varianter: minoritetsgrupper kan till exempel ges undantag från allmän lagstiftning, särskilt stöd (kvotering, ekonomiskt stöd), garanterad politisk representation (öronmärkta platser i parlament, undantag från procentspärrar för etniskt definierade partier) och så vidare. Språklagar kan utformas så att myndigheter måste erbjuda kommunikation på språk som talas av ett visst antal av en kommuns invånare.
Mycket av detta går även in under rubriken "identitetspolitik". Men identitetspolitik är bredare och inrymmer dels symbolpolitik (det kan vara direkta manifestationer men också att representanter för minorietsgrupper ges ett offentligt men informellt inflytande, till exempel som när ledare för muslimska grupper har kommunicerat direkt med den brittiska regeringen, vilket ifrågasätts alltmer).
roll, till exempel som samtalspartner för en regering), dels politik riktad mot grupper som inte enbart är etniskt/kulturellt definierade utan även exempelvis grupper definierade av sin sexualitet.
En minst gemensam nämnare för all identitetspolitik är att den sätter kollektivet i centrum. Här förenas nationalister med multikulturalister, även om de förra vill stärka ett kollektiv och de senare vill stärka flera kollektiv.
Ett konkret exempel på svårigheten med klassificeringar: Jag fick igår frågan på Twitter om den svenska rösträttsreformen som gav icke-medborgare rösträtt i kommunala val. Varför klassificerar jag den som multikulturell?
Det är en bra fråga. Ett svar är att reformen kom till för att stärka invandrares möjligheter i det svenska samhället att maximera sitt deltagande (inklusive politiskt inflytande) med så små ansträngningar som möjligt. Detta fångar i stort andemeningen i hela den svenska multikulturella politiken under 1970- och 1980-talen (egentligen är det först på 1990-talet som idén att ställa krav på nykomlingar har fått ett större genomslag). Ett annat svar är att medborgarskapet traditionellt är lika starkt kopplat till nationstanken (det är vår nationalitet som anges i passen, t ex) som till rösträtten och att en uppluckring av kopplingen mellan dessa tre därför betraktades som ett angeläget projekt för multikulturalisterna. Men samtidigt är det naturligtvis inget multikulturellt med att få rösträtt utan att vara medborgare, per se. Det är heller inget uttryck för identitetspolitik eftersom rösträtten alltjämt är universellt definierad som en individuell rättighet och inget annat.
Att hålla isär multikulturalismen som ideologi från multikulturalistisk politik och mångkulturella samhällen som deskriptiva begrepp betyder inte att begreppen inte hänger ihop. Det gör de såklart, framförallt ringar de in fenomen som i den empiriska verkligheten kan vara svåra att skilja åt. Den som förespråkar multikulturalism bejakar ett mångkulturellt samhälle och är nästan alltid också förespråkare för åtminstone någon variant av multikulturell politik.
Men det betyder inte att multikulturalismens motståndare också är motståndare till kulturell pluralism. Inte heller att all politik som införts i multikulturellt syfte nödvändigtvis behöver ogillas av den som är kritisk mot multikulturalism.
Multikulturalismen är ett alternativ. Nationalismen är ett annat alternativ. Båda kan avvisas eller omfamnas. Identitetspolitik kan försvaras eller kritiseras på såväl teoretiska (fel/rätt i princip) som empiriska grunder (vilka är effekterna?). Det mångkulturella samhället kan vi dock inte avskaffa. Det kommer att förändras, men det står inte och faller med enstaka politiska beslut.
du skriver om liberala multikulturalister, och jag räknar med att jag är en sån. om inte annat anar jag att det är mig folk menar när de går till storms mot "relativistiska multikulturkramare" o dyl. men man kan aldrig vara säker på vad folk menar, och nu har jag en fråga som kanske kan hjälpa mig att få veta vad jag eg tycker: du skriver att tex kymlicka och taylor bejakar den liberala demokratin, men kan tänka sig "vissa typer av särbehandling". Jag har hittills tyckt att Taylors projekt är väldigt sympatiskt, men jag vet inte om jag vill ställa upp på nån särbehandling. vad är det för särbehandling han vill se?
SvaraRaderaMycket klargörande skrivet! Jag är en sådan som vill ta bort möjligheterna till dubbelt medborgarskap för icke-svenskfödda, eftersom det leder till att de som väljer att leva i sitt andra land enbart kommer tillbaka till Sverige när de har någonting att tjäna på det, typ om de behöver en operation eller en förtidspension. De betalar skatt i sitt hemland men utnyttjar systemet i vårt land. Det är helt naturligt för en rationell individ att göra så, men det betyder inte att det borde vara tillåtet. Jag kan tillägga att i min familj finns det en etnisk belgare (flamländare), men han har belgiskt medborgarskap och inte dubbelt medborgarskap, skattade i 30-35 år i Sverige och är nu pensionär i Sverige. Han har all rätt att utnyttja det svenska systemet efter att ha betalat miljoner i skatt! Sådana med dubbelt medborgarskap som bor i ett annat land kostar oss bara pengar.
SvaraRaderaMvh Roger Klang
Intressant om begreppen. Jag har länge varit konfunderad över vad debattörer verkligen menar när de t ex pratar om statlig multikulturalism och det har gjort det svårt att sätta mig i debatten. Men jag känner inte att jag står på fast mark ens efter ovanstående. Att hålla isär begreppen är bara det ett helt dagsverke.
SvaraRaderaCamerone beskriver det så här: "Under the doctrine of state multiculturalism, we have encouraged different cultures to live separate lives, apart from each other and apart from the mainstream. We’ve failed to provide a vision of society to which they feel they want to belong. We’ve even tolerated these segregated communities behaving in ways that run completely counter to our values.
So, when a white person holds objectionable views, racist views for instance, we rightly condemn them. But when equally unacceptable views or practices come from someone who isn’t white, we’ve been too cautious frankly – frankly, even fearful – to stand up to them."
Med risk för att skjuta över målet nu, men ett par orsaker till att olika grupper lever åtskillda är bostads- och arbetsmarknaden. Om bostadssegregation är statlig multikulturalism, i vad mån är det då staten som i multikulturalismens namn tagit aktiva beslut att tillåta människor att bosätta sig i segregerade områden? Är det inte snarare så att folk bosätter sig där de får, har råd att bo, och gärna där det finns människor med samma ursprung!? Har inte själva bostadsmarknaden någon del i problemet, en marknad som staten måste anpassa sig till? Den är väl inte helt och hållet statligt ägd och styrd efter Thatcher!? Och hur kan ett segregerat boende alls beskrivas som resultatet av multikulturalism? Borde inte blandade bostadsområden vara syftet med en statlig multikulturalism!?
Vad gäller arbetsmarknaden så kan inte jag se att målet att hålla inflationen nere överskuggar målet att få ned arbetslösheten så mycket att politikerna anser att dagens nivå är acceptabel. Som jag förstår det är Europas regeringar överens om att kraftigt få ned arbetslösheten. Inte mycket till medveten politik för att hålla isär människor där heller, skulle jag tro. Och om en sådan ambition fanns så skulle inte jag kalla den multikulturalism.
Att överse med invandrares rasism och inskränkningar av MR mot medlemmar av den egna familjen, släkten, gruppen är helt fel och djupt olyckligt för de drabbade när det sker, men beror inte det mer på en slags beröringsskräck som beror på yrvaken rädsla att öka rasismen och fördomarna mot invandrare från vissa länder och kulturer, och mindre på en av staten medvetet styrd multikulturalistisk politik som utgår ifrån att t ex tvångsgiftermål är kultur som ska bevaras?
Jag tror att det som kritiker kallar för multikulturalism ibland kan vara någon form av famlande. Att politikerna under lång tid inte riktigt haft koll på vad problemen och frågorna handlar om och hur det ska åtgärdas. T ex, hur ska vi betrakta olika former av slöjor som bärs frivilligt av en kvinna? Vad är de uttryck för och vad leder det till på lång sikt? I vilka sammanhang ska de tillåtas och när ska de förbjudas? Ska omskärelse av små pojkar tillåtas? Det är väl inte så värst länge som dessa frågor debatterats!?
Det vore intressant att veta hur Camerone betraktar en stad som New York. Är den ett exempel på statlig multikulturalism som skapat segregation?
Sen tycker jag David Cameron borde ta ett snack med antropologen Scott Atran, som tar upp frågan om identitet, och statsvetaren Robert Pape om orsakerna till terrorism. Identitet är en viktig faktor, men har någon premiärminister talat om konflikten på Nordirland i samma termer?
Analytisk skärpa som vanligt, tack för det! Du är en av få svenska samhällsvetare som håller världsklass. En fråga: du skriver att Danmark, sedan 1970-talet, är ett av de länder som klassificerats som multikulturellt med avseende på minoritets- och invandrarpolitik. Skulle man kunna få en hänvisning på den klassificeringen? Jag antar att det är Danmarks politik på 1980- och 90-talet som avses?
SvaraRaderaBra uppdelning i olika betydelser. Ett annat område som den uppdelningen kanske skulle tjänas på att göras i är debatten om normer och vanlighet. Jag förkortar perspektiven till ideal, situation och policy. Då är t.ex. hetero-vanlighet situationen idag sedan alltid. Medan dess status som ideal och policy är ifrågasatt och i viss mån avskaffad. Förvirring kring de begreppen tar upp en hel del av debatten, heteronormativa skriver att situationen är hotad pga att ideal eller policy förändras samt att situationen motiverar både policy och ideal. Å andra sidan icke heteronormativa kämpar främst för att förändra idealet och i viss mån policyn, medan situationen ses som oföränderlig och ointressant.
SvaraRaderaSåg att du twittrekommenderade Svante Cornells Brännpunktartikel. Nu blir det långt igen men jag lovar att aldrig mer skriva så här långt igen. Tro på mitt ord, jag svär.
SvaraRaderaDet är sant som Cornell säger om behovet av långsiktighet och gradvisa förändringar och att revolter inte sällan leder till instabilitet och nya auktoritära regimer. I värsta fall inbördeskrig. Ian Bremmer skrev i "The J-Curve" att de mest instabila regimerna är de som är i transition. Edward Mansfield och Jack Snyder skrev "Prone to violence" i National Interest 2005 om riskerna. Men det hade varit intressant om Cornell dröjt sig en aningens vid Indonesien där Suharto störtades 1998. Det finns givetvis problem men den indonesiska demokratin rankas redan efter drygt tio år av Freedom House som fri, om än knappt. Men ändå bättre än t ex Ryssland och Turkiet. Och hur tänker sig Cornell att Mubarak eller någon annan av förtryckarna i MENA skulle acceptera gradvisa förändringar och någon av maktdelningsprinciperna med mindre än att folk reser sig? Freden med Israel var stort. Men inrikespolitiskt har det inte hänt så värst mycket under de här decennierna. Även med Clintons/Albrights demokrati- och nationsbyggarambitioner och Bush/Rices Transformational diplomacy kan man inte ens med bästa vilja påstå att det gjorts så där värst stora ansträngningar för att bidra till en inhemsk grund för gradvisa förändringar i allierade MENA-länder, med undantag av Västbanken. (I Irak och Afghanistan var det kanske inte just gradvisa förändringar som var på tapeten)Betoningen har legat på stabilitet via militärt stöd. Status quo. Jag är ingen revolutionsromantiker, men en folklig resning av något slag, eller hotet/löftet om en, kan vara den spark i arslet som förtryckare och omvärldens demokrater behöver för att få den ur vagnen. En sådan kan sätta igång en gradvis förändring i det att regimen accepterar den i någon mån, och som med hjälp av det stöd som Carl Bildt säger att EU förbereder för Tunisien kan bidra till gradvis förändring. Även om MENA-länderna saknar demokratiska traditioner som Centraleuropeiska länder så finns det ändå enligt flera opinionsstudier ett stöd för demokrati, och detta hos människor som aldrig levt i demokrati, befinner sig omgivna av propaganda om behovet av en "stark man", och som lever i ganska fattiga länder som inte genomgått den så kallade upplysningen. Det måste ju vara värt något!? Vi kan också minnas att vare sig Taiwan, Sydkorea, och Japan hade så mycket mer av demokratisk tradition än MENA-länderna(nu kanske Amartya Sen slår mig på fingrarna). Men de hade USA:s stöd.
Till sist. Ibland måste demokratier stötta odemokratiska regimer men då måste det göras utifrån en klar idé om stödets roll i en långsiktig demokratisering och kombineras med demokratifrämjande insatser och krav på regimen. Inte enbart grunda sig på intresset för stabilitet. Men ändå, vad händer i det långa loppet med demokraters syn på förtryck, de förtryckta, och på demokratisering? Om jag får göra brutalt missbruk av Klas Åmarks terminologi kan vi säga att det realistiska tänkandet hänvisar oss till en slags neutralitetens ideologi i vårt förhållande till förtryckande regimer och att det snävar in vår morals geografiska omfång. Om detta stämmer något så bidrar det till betoningen av stabilitet, och i värsta fall att vår människosyn korrumperas om vi vänjer oss vid att vissa människor lever i förtryck. Det var som ni vet inte enbart östasiatiska auktoritära regimer som pratade om asian values. Jag vet inte, men är talet om islam och muslimen som inte helt kompatibel med demokrati en parallell till Asian values? Men jag kanske överdriver den faran då kommunikationstekniken idag gör att demokratiskt sinnade röster når ut till oss. T ex bloggare som Wael Abbas. Vi vet att det på den kinesiska landsbyggden sker tiotusentals protester. Vi kunde se demonstrationerna i Teheran 2009 på teve och vi kan läsa om muslimska feminister som menar att islam inte står i motsatts till vare sig feminism eller demokrati. Tack
Tack för utredningen. Den behövs. Självklart kan man samtidigt erkänna att det finns en massa olika kulturer och att det inte går att tvångsmässigt förtrycka några av dom - men ändå anse att alltför stora kulturskillnader innebär en skadlig kommunikationsstörning som man bör försöka jämna ut om man kan.
SvaraRaderaMen tyvärr blir debatten sällan konkret och pragmatisk, den tenderar att föras i ideologiska termer om vad man gillar respektive ogillar.
Kenan Malik har ju noterat att det tydligen inte är helt lätt att förvara multikulturalism och samtidigt fördöma etnopluralism. Detta eftersom ideologierna (som jag förklarat) mer eller mindre tangerar varandra. Malik är dock rädd för ”vit nationalism” – men inte för ”svart nationalism”.
SvaraRaderaSå varför är det så att multikulturalismen som är en supremacistisk ideologi inte kallas för supremacistisk? Den är tydligt ”anti-vit” – i den bemärkelsen att den erkänner alla folks rätt till territorium och sin kulturella/etniska särart men inte vita. Vita skall vara det kosmopolitiska medans, i synnerhet tredje världen skall vara förevigt homogent.
Etnopluralismen är inte supremacistisk mot någon grupp – även om den tenderar att vara det mot individer. Multikulturalismen är supremacistik mot både individer och grupper – då vita exkluderas ur denna ”Mångkulturella”(etno-nationalistiska) gemenskap.
Naturligtvis sammanfaller ”kommunitäriarismen” med liberalism. Liberalismen fördömer inte staten (nattväktarstaten) och stater är alltid en nivå av kommunitäriarism. Liberalismen är också okej med att man erkänner gruppers rätt. Dock födds barn i gruppen med rättigheter som den erkända gruppen inte kan inskränka. Liberalismen har således starka band med naturrättsfilosofin.
Skulle vi avskaffa ”kommunitära” idéer måste man förespråka den här radikala kosmopolitiska libertarianska ideologin som Dilsa Demirbag Sten förespråkar. I princip så skulle inget folk kunna kränka individers livsval och i princip skulle vi tvingas ha en stat där alla socialiseras (assimileras) in den liberala demokratin som den enda ”sanna” normen. Detta är också under förutsättning och hela världen accepterar detta.
Går vi bortom den politiska teorin så kommer denna ”globala kosmopolitiska liberalismen” aldrig ske. Faktum är att multikulturalism är ett västerländskt fenomen precis som liberalismen och internationalismen.
Alla icke-västerländska kulturer praktiserar mer eller mindre ortodoxi då det kommer till att bevara den och de har en stark gruppmedvetenhet. I västvärlden förefaller det inte att vara så. Istället bejakar vi individuell frihet.
För en muslim är individuell frihet inte speciellt betydelsefull alls. De må vilja ha demokrati – men inte liberal demokrati.
Att Sverigedemokraterna betraktas som extremister är för mig helt galet.
Deras rasism bygger icke på rasialistisk som etnopluralismen – men annars är det mer eller mindre samma ideologi. Snarare skulle man kunna säga att Sverigedemokraternas ideologi är betydligt mer dynamisk än både multikulturalismen och etnopluralsimen eftersom den tillåter människor av olika etnicitet röra sig mellan kulturer, så länge de är villig att avsäga sig en del av sin gamla.
En svart man kan aldrig bli svensk i multikulturalisternas Sverige och det samma gäller för Etnopluralisterna.
Tex: I Sverigedemokraternas Sverige kan en svart man bli svensk.
På så sätt är Sverigedemokraternas ideologi betydligt mer inkluderande än både Etnopluralisem och multikulturalismen.
Den enda ideologin som skulle vara mer inkluderande är nog den här kosmopolitiska libertarianismen – men den skulle aldrig fungera. De gamla liberalerna var således aldrig kosmopoliter – snarare skulle de mer eller mindre kunna betraktas som Sverigedemokrater eller nationalkonservativa och paleo-konservativa om man inte vill ge dem en partistämpel.
Jag är inte Sverigedemokrat eller tillhör något annat parti men jag kräver en någorlunda hederligt kring just ämnet multikulturalism, internationalism, identitetspolitik och allt vad det nu heter.
Sverigedemokraterna är tyvärr (jag vet inte varför jag säger tyvärr, men struntsamma) betydligt mer balanserade än både etnopluralisterna och multikulturalisterna och om jag skall vara ärlig så multikulturalismen en av de värsta supremacistiska och imperialistiska ideologierna i vår tid och är i "pair" med nazismen. Etnopluralismen (och dem gillar jag inte) är rena rama sockervadds-ideologin jämfört med multikulturalismen.
DogDylan
Del 1 (Ovan är del 2)
SvaraRaderaDen här radikala multikulturalismen där du inkluderar Young och Kamali vill jag nog även inkludera Waltzer och Taylor – eftersom båda ser kulturella skillnader mer eller mindre som eviga och att rättigheter och skyldigheter i princip helt skall utgå från vilket identitet eller grupp du kan tänkas tillhöra.
Det finns en till dimension till.
Det hela bottnar i att Etnopluralisterna (Alain De Benoist) menar precis som multikulturalisterna att varje folks särart skall behållas genom olika typer av separatisk politik. Skillnaden är dock att multikulturalisterna oftast tenderar att argumentera för separatism inom en befintlig stat medans Etnopluralisterna vill att varje folk skall ha en egen stat.
Det är dock inte så enkelt.
En stor portion av multikulturalisterna är även försvarare av att vissa stater skall förbli etniskt homogena och inte praktisera multikulturalismen. Tillexempel försvarar Waltzer Israel som en etnokratisk stat.
Detta gör även Habermas och så många andra. Alltså – det finns en dubbelstandard här. I tredje världen argumenterar multikulturalisterna att multikulturalism farligt – eftersom det hotar att balkanisera folket och gör dem försvarslösa mot ”Occidenten”. Multikulturalister försvarar således etnokratier – men bara om de är ”icke vita” .
I västvärlden är dock vita etnokratier amoraliskt och detta skall då avhjälpas med i princip öppna gränser samt med en multikulturalistisk integrationspolitik där invandrarna inte behöver anpassa sig till sitt nya land. Vad multikulturalisterna i princip säger är - all nationalism och anti-globalisering är okej, men bara den är inte är vit. Det är därför det kallas ”rasism” att framföra ”blood and soil” argument för tex. Svenskarnas fördel.
(Som Nationaldemokraterna gör) – men det är inte rasism att framföra ”Blood and Soil” argument för låt hos säga samerna. Det sista är konstigt eftersom samerna är i stort kulturellt och etniskt assimilerade och de var så redan på 1920-1940-talet när man försökte ”skilja dem” från övriga svenskar – de delar i stort samma genetik som svenskar.
Dogdylan
"För en muslim är individuell frihet inte speciellt betydelsefull alls."
SvaraRaderaDet där låter som talet om Asian values. I en situation med förtryck från staten, ett verkligt eller uppfattat hot om oordning, och kanske även fattigdom håller sig nog många lite avvaktande till behovet av individuella rättigheter, om kollektivet i form av familjen, släkten eller någon annan grupp står som garant för säkerheten och försörjningen. Inte att förglömma är nog avsaknaden av en stat som garanterar MR och som folk känner förtroende för avgörande. Men vad händer i ett annat sammanhang som t ex ett välfärdssamhälle med demokrati och respekt för MR? Vad händer då med människors uppfattningar om individuella fri- och rättigheter?
Niclas Kuoppa
SvaraRaderaJag skrev mitt inlägg väldigt fort och det är en ett antal grodor, dåligt språk och lösa trådar. Det är ingen hemlighet att människor från olika civilisationer tenderar att ha olika uppfattningar om vad Demokrati innebär och bör vara - och att den muslimska världen ser inte demokrati i termer av liberal demokrati. Detta är sant även i övriga asien.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cairo_Declaration_on_Human_Rights_in_Islam
Min poäng var bara att även om jag nu tycker att kosmopolitisk libertariansim är den mest moraliska vägen att gå, kommer det inte lyckas eftersom tredje världen aldrig kommer acceptera det och det gäller nog även västvärlden. För att kosmopolitismen ens skall vara fruktbar måste alla vara kosmopolitier och nu är det bara väst som omfamnar kosmopolitismen - ingen annan.
Det samma gäller med liberalismen. Att liberalismen är så framgångsrik i väst kan tänkas bero på att vi har internaliserat dess värden och sedan i generationer reproducerat det. I övriga världen är liberalismen bara ett av andra politiska system, och inte internaliserat.
Titta på Afghanistan - USA tar över och skall sprida demokrati. Västmakterna "avnazifiera" Tyskland och sedan ersatte systemet med demokrati. I Japan gick man så långt så man skrev konstitutionen åt japanerna.
I Afghanistan hoppades USA att afghanerna helt enkelt skulle adoptera liberal demokrati - men så blev naturligtvis inte fallet. Istället så införde Afghanerna en sharia-baserad konstitution. Alla var nöjda och glada tills människor började bli stenade till döds, dömda till döden för att ha lämnat Islam och annat mysigt som följer en konstitution byggd på Islamsk lag.
Detta är också litet fantastiskt i västvärlden. Alla fördömer Sharia - men Sharia är ju grundad i Koranen och Hadith. Att fördöma Sharia är egentligen att fördöma Islam. I mångkulturssälskande västvärlden blir du dock åtalad (nu mer) om du fördömer Islam - men inte Sharia.
Sanslöst så det föreslår.
Men men. Nu är Sarkozy på anti-mångkultur tåget. Cameron, Sarkozy, Merkel..
I Media är det helt tyst om att Sarkozy nu har hoppat på tåget. Förvisso försvarar de liberal demokrati - men vad jag kan se så verkar i alla fall Sarkozy gå bortom detta och talar mer eller mindre om moraliska koder ej sanktionerade i lag men som han nu anser skall vara franskt och försvaras. Naturligtvis är det riktat mot muslimerna.
Nu hoppas jag verkligen att Expo klassificerar Merkel, Cameron och Sarkozy som högerextremister. Om de inte gör det är de uppenbarliga hycklare och Expo kan då inte tas på något sätt som en seriös organisation.
Dogdylan
Jag vet inte om det var så klargörande. Känns som finliret med att definiera snarlika begrepp har som huvudsyfte att man ska undgå anklagelser om racism eller främlingsfientlighet om man har åsikter som råkar påminna det minsta om Sverigedemokraternas.
SvaraRaderaSe bara vilka problem Humanisterna har med att hålla tungan rätt i mun. Den paniska skräcken för att bli ihopkopplad med SD är den svaga punkt som kyrkan och kulturetablissemanget siktat in sig på. Ger de ut en tidning som heter Sans med en burka på omslaget blir det ingen diskussion om islam utan de får ägna all kraft åt att försäkra att de inte är Sverigedemokrater.
Tror Kuoppa har rätt när han skriver:
" men beror inte det mer på en slags beröringsskräck som beror på yrvaken rädsla att öka rasismen och fördomarna mot invandrare från vissa länder och kulturer, och mindre på en av staten medvetet styrd multikulturalistisk politik som utgår ifrån att t ex tvångsgiftermål är kultur som ska bevaras?"
Det är huvudorsaken till att debatten ser ut som den gör. En aktiv, uttalad politik hae varit lättare att hantera.
Och i Europa fördöms multikulti av alla de tunga ledarna.
SvaraRaderaJag trycker ned din 1000-ords hjärntvättade idioti med; multikulti == islamism. Källa? England.
Tack för lektionen. Ska länka hit.
SvaraRaderaHar mångkulturella judiska grupperingar inom svensk media kvävt denna debatt. Det tror Gotiska Klubben. Men de får svårare att tysta Europa. Oavsett ordets olika betydelser så har både Wilders och ungerska facister tagit ordet i sin besittning. Cameron, Merkel och Sarkozy försöker nu ta tillbaka ordet.
http://gotiskaklubben.wordpress.com/2011/02/12/judarna-pa-dagens-nyheter/
På Per Albins svenska 30-tal var vi inte så kulturellt och åsiktshomogent som det nu framställs.
SvaraRaderaDels hade vi en befolkning som söp och dansade,
läste romaner, gick på bio,klädde sig färglatt och attraktivt och högre utbildning var något väldigt bra.
Sammtidigt hade vi en stor frikyrklighet där all alkohol,dans,romanläsning,bio,klä sig attraktivt och högre utbildning var väldigt syndigt och förbjudet för dom.
Ett exempel på polariseringen i Sverige då är folkomröstningen om spritförbud 1922.
I Stockholm röstade "bara" 13% för spritförbud
men i Jönköpings län med sin stora frikyrklighet röstade 81% för spritförbud.
Förbaskat bra reflektion! Och salvelsefull predikan för NIVÅKOLL. Tack för den.
SvaraRaderaDärtill en hoppingivande civiliserad diskussion på kommentarsfältet. DogDylan slår an på djupa strängar i mitt eget tänk men även de jag inte utan vidare håller med är bra.
Ahh, hörrni. Kanske det går det här ändå. Att föra civiliserade, undersökande samtal. För om DET går, då finns demokratins mest grundläggande förutsättning.
Pappan