Visar inlägg med etikett multikulturalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett multikulturalism. Visa alla inlägg

3 augusti 2011

Myter om mångkultur: svar till Patricia Lorenzoni

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni kritiserar i Helsingsborgs Dagblad (22 juli) Axess temanummer om multikulturalismen och tar framförallt upp de två essäer som jag och Svante Nordin har skrivit. Om jag läser henne rätt är hon i grunden upprörd över vår historieskrivning; hon kallar oss historielösa och håller det öppet om vi är ohederliga eller bara okunniga. Hon exemplifierar med att vi berättar ”sagan” om det homogena Sverige och framförallt är hon kritisk mot att jag utgår från ”ett Sverige som är både geografiskt och etniskt bestämt på förhand”. Hon känner sig också exkluderad från det ”vi” som jag använder retoriskt i texten, exempelvis när jag kritiserar svenskarnas bristande intresse för andra kulturer. 

Visst är bilden av det homogena Sverige en myt. Men det är genom myter som individer fogas samman till ett kollektiv. Syftet med min essä är att ifrågasätta en av de idag mest framträdande svenska självbilderna, nämligen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med mina exempel försöker jag illustrera hur begränsad den mångkultur som anses prägla Sverige faktiskt är. Visst finns, som Lorenzoni nämner, genuint mångkulturella områden i Sverige, på enstaka håll dessutom med flera generationers erfarenhet. Men med ett jämförande perspektiv är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Sverige under lång tid har hört till världens mest etniskt och nationellt homogena områden. Detta har givetvis konsekvenser för förutsättningarna för integrationen, men det följer inte alls några uppenbara normativa slutsatser även om det torde vara uppenbart för den som läser min text att jag önskar se en utveckling mot ett mer mångkulturellt samhälle, att verkligheten i högre utsträckning ska reflektera självbilden. 

Lorenzoni ställer samtidigt min och Nordins essä mot den postkoloniala kritiken av ”etnifiering och kulturalisering”, som på 1990-talet skördade en del akademiska framgångar. Men utgångspunkten för många av de analyser som Lorenzoni gillande tycks referera var att kulturella skiljelinjer i grund och botten kunde reduceras till socioekonomiska ojämlikheter. Att klass var på riktigt, medan kultur och identitet och religion bara var symptom som rörde sig på ytan. För mig är det tvärtom en självklar utgångspunkt att idéer bär samma potentiella förklaringsvärde som materiella omständigheter, att identiteter och intressen är jämbördiga storheter och att det mångkulturella samhället, för att kunna fungera i en demokratisk kontext, förutsätter att de politiska institutionerna blir lika bra på att hantera kulturella som socioekonomiska skiljelinjer. 

Här gör jag en annan bedömning än statsvetaren Mikael Hellström, som kommenterar min essä på sin blogg. Hellström tycks hålla med mig i min historiska analys men anser att jag landar i en paradoxal och felaktig slutsats när jag avvisar multikulturalismen. Om nu mångkulturen varit så begränsad i Sverige, som jag påstår, hur kan då ett avskaffande av multikulturalismen vara lösningen? 

I min essä, och även i andra sammanhang, har jag försökt att komma bort från svepande kritik av ”multikulturalismen” och istället så tydligt som möjligt precisera exakt vad jag tycker är fel. Men det är samtidigt svårt givet att det sällan handlar om någon lagstiftning utan mer diffusa attityder som influerar såväl opinionsbildare som byråkrater. Men, för att upprepa två av teserna i min essä: det finns en delvis falsk självbild av att Sverige redan är mångkulturellt, ett öppet och tolerant land som välkomna invandrare. Ju mer vi hänger fast vid den självbilden, desto svårare att ta itu med de reella integrationsproblemen. Och för det andra, den svenska diskursen om mångfald domineras av ett antal begreppsliga låsningar: det finns ingen logiskt nödvändig motsättning mellan svenskhet och mångkultur, det finns ingen logiskt nödvändig förening av tolerans för olikheter och acceptans för förtryck inom minoritetskulturer. 

På det här temat rekommenderas även Sara Mohammads essä i samma nummer av Axess. Inte minst mot bakgrund av hennes essä tycker jag Lorenzonis påstående att vi slåss mot halmdockor är besynnerligt.

Uppdatering: ser att även P1:s Kulturnytt ägnar Axess temanummer utrymme under den fantastiska rubriken "Axess - en tidskrift som kanske behövs". Johan Lundberg kommenterar här.

19 maj 2011

Om mångkultur och medborgarskap

Här kan man nu se Engelsbergsseminariet "Bortom multikulti" i sin helhet. Jag pratar under rubriken "Vi har aldrig varit mångkulturella" i den första sessionen, där även Svante Nordin, Markus Uvell och Erik Ullenhag medverkar.

För den som har tid är hela seminariet sevärt och ger, skulle jag säga, en god bild av stämningsläget och skiljelinjerna i integrationsfrågorna inom vad som kan beskrivas som en bred borgerlighet. Jag har tidigare skrivit om seminariet här.

Nästa vecka presenterar jag en rykande färsk rapport om svensk medborgarskapspolitik på Timbro. Rubriken är "Vem ska få bli svensk medborgare". Förhoppningsvis går seminariet att se direkt via www.timbro.se. Seminariet börjar kl 12, torsdag 26:e maj. Rapporten, som kommer att gå att ladda hem från Timbros hemsida från och med torsdag, är sprungen ur min pågående forskning om religion, kultur och hälsa där jag bland annat studerar förändringen av nationella identitetsdiskurser i Europa. Det blir första gången jag tar steget från att enbart analysera den svenska integrationsdebatten till att faktiskt ge ett konkret bidrag till den. Vi får se hur det går. Rapporten kommenteras av Jasenko Selimovic, statssekreterare hos Ullenhag.

18 april 2011

Vi har aldrig varit mångkulturella

I förra veckan medverkade jag vid seminariet ”Bortom multikulti” i Engelsberg. Seminariet kommer att sändas i sin helhet på Axess-TV inom kort och jag tror att jag vågar rekommendera det. Min upplevelse var att det var många intressanta inlägg och mer koncentrerade diskussioner än vad som är brukligt när det här temat berörs.
Mitt inlägg hade rubriken ”Vi har aldrig varit mångkulturella” och kommer att publiceras i en antologi framöver. Här en liten sammanfattning av vad jag försökte få sagt.
Det nu pågående avståndstagandet från (den statliga) multikulturalismen utgör inte något hot mot mångkulturen (se mitt tidigare inlägg för en längre diskussion om begreppen). Medan multikulturalismens historia ganska enkelt låter sig avgränsas (den syn på relationen mellan stat, kultur och identitet som dominerat bland de politiska eliterna i ett dussintal västeuropeiska länder från 1960-talets slut till 2000-talets början) är det erfarenhetsbaserade mångkulturella samhället något helt annat.
Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.
För det andra betonade jag att multikulturalismen kom att sätta likhetstecken mellan tolerans och acceptans. Att tolerera blev att acceptera andras olikheter. Det är denna variant av tolerans som exempelvis David Cameron tar avstånd ifrån när han talar om behovet av att ersätta ”passiv tolerans” med ”liberala muskler”. Men ett mångkulturellt samhället är inte avhängigt individer som går runt och accepterar sådant de i tysthet ogillar. Tvärtom vore det eftersträvansvärt med ett toleransideal som bygger på respekt och kunskap och eftersträvar en kritisk dialog över religions- och kulturgränser.
Min tredje poäng var att multikulturalismen, vad lagstiftningen beträffar, genomförts i en mycket mer begränsad omfattning än vad som ofta påstås. Fortfarande gäller, i princip, likhet inför lagen. Snarare än lagstiftare och domstolar är det enskilda myndigheter som tillämpat multikulturalistiska ideal där dessa, i sina sämsta stunder, fungerat som skygglappar för förtryck och rasism inom minoritetsgrupper.
Jag kontrasterade vidare svensk multikulturalism med två historiska exempel. Dels den amerikanska smältdegeln, där assimilering in i en ständigt föränderlig amerikansk nation varit en nödvändighet för att hantera behovet av gemensamma sociala, ekonomiska och politiska strukturer i ett invandrarland. Jag noterade med tillfredsställelse hur tre politiska representanter från tre olika partier, vid seminariet på olika sätt lyfte frågan om behovet av att gå bortom multikulturalismen. Charlie Weimers (KD) efterfrågade ”mångfald på gemensam grund” medan Ardalan Shekarabi (S) pratade om det av alla i landet delade medborgarskapet som ett eftersträvansvärt mål (se mer om Shekarabis inlägg här). Mest långtgående var Adam Cwejman (FP) som uttryckligen efterlyste ”strukturell assimilation” med direkt hänvisning till 1960-talets amerikanska assimileringsteorier såsom de formulerades av Milton Gordon.
Den andra mångkulturella historiska erfarenheten som jag lyfte fram var den öst- och centraleuropeiska stadskultur som genom en kombination av formella regelverk och informella normer, möjliggjorde för olika religiösa- och språkliga grupperingar att leva fredligt tillsammans, fram tills nationalismens, nazismens och kommunismens framfart från andra halvan av 1800-talet till mitten av 1900-talet satte stopp. En erfarenhet som, med stora lokala variationer, präglat både kosmopolitiska storstäder som Konstantinopel (och utanför Europa Alexandria) men också mindre städer i Transsylvanien och Galizien som Cluj/Kolozsvar/Klausenburg, Lviv/Lwow/Lemberg och Czernowitz/Chernivtsi/Cernauti m fl. Ett gemensamt drag i alla dessa städer var behovet av kunskap om andra språk, religioner och sedvänjor, liksom den självklara insikten att man tillsammans delade en offentlighet (staden, torget, politiken).
Jag är i grunden pessimistisk vad gäller möjligheten att införa vare sig den amerikanska smältdegel-modellen eller den centraleuropeiska mångkulturen i Sverige. Med resten av Europa delar vi en hämmande syn på kulturer som statiska kollektiv, vilket försvårar vad Cwejman kallar strukturell assimilation. Ur vår egen politiska historia hämtar vi en likhetsnorm vilken trots omfattande migration sedan 1960-talet har förhindrat framväxten av en reell mångkultur där vi på allvar låter andra kulturer sätta sin prägel på annat än det politiskt harmlösa.
Mot denna bakgrund är det faktiskt en rakt igenom pervers föreställning att tro att (fungerande) kulturell mångfald skulle vara beroende av just de specifika politiska och ideologiska arrangemang som utvecklades i Nordamerika och Västeuropa under 1970-talet. Istället för att oroas över huruvida – det enligt min mening högst befogade - avståndstagandet från multikulturalismen utgör ett hot mot mångkulturen borde nog multikulturalismens anhängare försöka formulera ett svar på en annan fråga: har vi någonsin varit mångkulturella? Och hur mycket mångfald - i termer av värderingar, traditioner och sedvänjor, inte maträtter och kulturfestivaler - är vi beredda att acceptera i Sverige?

8 februari 2011

Vad är multikulturalism?

Få kritikpunkter är lika vanligt återkommande i mångkulturdebatten som att debattmotståndaren "blandar ihop begreppen". Mer sällan förklaras hur begreppen borde användas, för att inte blandas ihop. Själv har jag också slarvat, så här följer ett försök till botgöring, vilket motiverar en lite längre bloggpost än vanligt.

Jag menar att vi bör hålla isär tre olika saker när vi talar om mångkultur/multikulturalism.

För det första kan vi tala om multikulturalism i en normativ bemärkelse, som en idé om hur samhället bör vara utformat. Politiker, debattörer, akademiker och filosofer kan vara förespråkare för multikulturalism eller motståndare till multikulturalism. Katri Linna är multikulturalist, Jimmie Åkesson är det inte.

För det andra kan vi tala om mångkultur i en deskriptiv bemärkelse, där vi jämför olika samhällens grad av kulturell pluralism. Vissa samhällen (länder, städer, regioner, kvarter) beskrivs som mångkulturella, andra inte. Rinkeby är mångkulturellt, min barndoms Angerdshestra var det inte.

För det tredje kan vi tala om multikultur i en deskriptiv bemärkelse, för att klassificera en viss policy eller lagstiftning. Vissa länder för inom vissa politikområden en multikulturalistisk politik, andra gör det inte. Kanadensisk språkpolitik är multikulturell, fransk språkpolitik är det inte.



Det mest grundläggande felet som många gör är att blanda ihop dessa tre nivåer. Kritik av multikulturalistisk ideologi eller politik förmodas också vara kritik av kulturell pluralism. Ett exempel på detta är tolkningarna av David Camerons avståndstaganden från "state multiculturalism" som jag skrev om häromdagen. Ett annat aktuellt exempel är Per Wirténs uppmärksammade artikel i senaste numret av Arena.

Men det finns mer att säga om var och en av dessa nivåer. En meningsfull debatt förutsätter ytterligare distinktioner och nyanser.

Gemensamt för alla förespråkare av multikulturalism som ideologi är utgångspunkten att ökad mångfald är positivt för samhället, att majoritetssamhället behandlar sina olika minoriteter illa, och att minoriteterna därför behöver på olika sätt behöver skyddas. Men där stannar också likheterna och det finns ungefär lika många uttolkningar av multikulturalism som det finns multikulturalister. Själv har jag funnit det fruktbart att skilja mellan liberal och radikal multikulturalism.

Liberala multikulturalister (hit räknar jag till exempel Will Kymlicka och Charles Taylor) förespråkar kulturellt erkännande och vissa former av särbehandling med utgångspunkt i liberala värden. Målsättningen är att fördjupa den liberala demokratin, vars principer man bejakar. En del liberala multikulturalister ser ingen motsättning men liberalism och universalism medan andra erkänner motsättningen men menar att vissa avsteg från universella principer kan vara motiverade.


Radikal multikulturalism (hit räknar jag till exempel Iris Marion Young eller varför inte Masoud Kamali) tar avstånd från liberalismen betraktar västerländsk universalism som en tidsbunden partikulär kultur bland andra. Istället för bygga vidare på den liberala demokratins principer vill man skapa ett radikalt annat samhälle. De liberala demokratiska institutionerna är inpregnerade av rasistiska strukturer och kan aldrig bli hjälpmedel för att bekämpa diskriminering och förtryck.

Skillnaderna i grundsyn mellan liberala och radikala multikulturalister är så pass stora att jag anser det meningslöst att bunta ihop dem till en kategori. På den här punkten är jag kritisk mot Per Bauhn och Dilsa Demirbag- Sten, som i sin bok "Till Frihetens försvar" formulerar en (förvisso relevant) kritik mot en enligt mig otillräckligt avgränsad "normativ multikulturalism". 

När det gäller mångkulturella samhällen vill jag också komplicera bilden genom att hävda att det är skillnad på kulturell pluralism och mångkultur. Nazityskland var ett kulturellt pluralistiskt samhälle, men inte ett mångkulturellt. För att klassificeras som ett mångkulturellt samhälle krävs något mer än enbart språkliga, religiösa, etniska skiljelinjer: en självbild av att det samhälle man lever i är mångkulturellt. Vi behöver en föreställning om att samhällen kan vara mångkulturella för att också klassificera dem som sådana. I den här meningen blev Sverige mångkulturellt någon gång under 1970- och 1980-talen, medan Sverige naturligtvis alltid har rymt en viss grad av kulturell pluralism. Föreställningen om att samhällen vara mångkulturella är i sin tur en reaktion mot föreställningen om nationalstaten, vilken först utmanades i Sverige (och resten av Västvärlden) mot slutet av 1960-talet.

Multikulturalistisk politik, avslutningsvis, måste också tolkas kontextuellt. Ser vi till hur det definieras inom forskningen är det en handfull länder som sedan tidigt 1970-tal har klassificerats som multikulturella  med avseende på minoritets- och invandrarpolitik: Kanada, USA, Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Belgien. Sedan 1990-talet har de nya demokratierna i Central- och Östeuropa mer eller mindre tvingats (av EU, OSSE etc) införa ett antal reformer som innebär att länderna har multikulturalistiska inslag i sin minoritetspolitik.

Under rubriken multikulturalistisk politik ryms en rad olika varianter: minoritetsgrupper kan till exempel ges undantag från allmän lagstiftning, särskilt stöd (kvotering, ekonomiskt stöd), garanterad politisk representation (öronmärkta platser i parlament, undantag från procentspärrar för etniskt definierade partier) och så vidare. Språklagar kan utformas så att myndigheter måste erbjuda kommunikation på språk som talas av ett visst antal av en kommuns invånare.

Mycket av detta går även in under rubriken "identitetspolitik". Men identitetspolitik är bredare och inrymmer dels symbolpolitik (det kan vara direkta manifestationer men också att representanter för minorietsgrupper ges ett offentligt men informellt inflytande, till exempel som när ledare för muslimska grupper har kommunicerat direkt med den brittiska regeringen, vilket ifrågasätts alltmer).
roll, till exempel som samtalspartner för en regering), dels politik riktad mot grupper som inte enbart är etniskt/kulturellt definierade utan även exempelvis grupper definierade av sin sexualitet.

En minst gemensam nämnare för all identitetspolitik är att den sätter kollektivet i centrum. Här förenas nationalister med multikulturalister, även om de förra vill stärka ett kollektiv och de senare vill stärka flera kollektiv.


Ett konkret exempel på svårigheten med klassificeringar: Jag fick igår frågan på Twitter om den svenska rösträttsreformen som gav icke-medborgare rösträtt i kommunala val. Varför klassificerar jag den som multikulturell?

Det är en bra fråga. Ett svar är att reformen kom till för att stärka invandrares möjligheter i det svenska samhället att maximera sitt deltagande (inklusive politiskt inflytande) med så små ansträngningar som möjligt. Detta fångar i stort andemeningen i hela den svenska multikulturella politiken under 1970- och 1980-talen (egentligen är det först på 1990-talet som idén att ställa krav på nykomlingar har fått ett större genomslag). Ett annat svar är att medborgarskapet traditionellt är lika starkt kopplat till nationstanken (det är vår nationalitet som anges i passen, t ex) som till rösträtten och att en uppluckring av kopplingen mellan dessa tre därför betraktades som ett angeläget projekt för multikulturalisterna. Men samtidigt är det naturligtvis inget multikulturellt med att få rösträtt utan att vara medborgare, per se. Det är heller inget uttryck för identitetspolitik eftersom rösträtten alltjämt är universellt definierad som en individuell rättighet och inget annat.

Att hålla isär multikulturalismen som ideologi från multikulturalistisk politik och mångkulturella samhällen som deskriptiva begrepp betyder inte att begreppen inte hänger ihop. Det gör de såklart, framförallt ringar de in fenomen som i den empiriska verkligheten kan vara svåra att skilja åt. Den som förespråkar multikulturalism bejakar ett mångkulturellt samhälle och är nästan alltid också förespråkare för åtminstone någon variant av multikulturell politik.

Men det betyder inte att multikulturalismens motståndare också är motståndare till kulturell pluralism. Inte heller att all politik som införts i multikulturellt syfte nödvändigtvis behöver ogillas av den som är kritisk mot multikulturalism.

Multikulturalismen är ett alternativ. Nationalismen är ett annat alternativ. Båda kan avvisas eller omfamnas. Identitetspolitik kan försvaras eller kritiseras på såväl teoretiska (fel/rätt i princip) som empiriska grunder (vilka är effekterna?). Det mångkulturella samhället kan vi dock inte avskaffa. Det kommer att förändras, men det står inte och faller med enstaka politiska beslut.

5 februari 2011

David Cameron och multikulturalismens misslyckande


Vid säkerhetskonferensen i München höll idag den brittiske premiärministern David Cameron ett uppmärksammat tal om segregation, terrorism och islamisk extremism. Cameron säger bland annat att den statliga multikulturalismen har misslyckats och att det nu behövs en ”muscular liberalism” för att motverka segregation och extremism.

En snabb koll i det svenska twitterflödet visar på väntade reaktioner: Sverigedemokrater väljer att se Cameron som en allierad och får stöd av diverse mer eller mindre skarpsinnade kulturskribenter.

Det är därför motiverat att titta närmare på vad Cameron verkligen säger. Fyra saker kan vara värda lyfta fram ur talet.

För det första skiljer han mycket tydligt mellan religionen islam och den politiska ideologin islamism och kritiserar såväl extremhögern som vänstern för att inte göra denna distinktion. Hans perspektiv är givetvis brittiskt men det han säger är överförbart även på den svenska debatten. Även här förenas nationalisterna med multikulturalisterna i sin oförmåga att hålla isär begreppen.

För det andra sätter Cameron idéerna i centrum för sin analys. Därför räcker det inte att sätta gränsen vid förbjudna handlingar utan även idéer som uppmuntrar och legitimerar exempelvis terrorism måste därför bekämpas. Han ger idéer ett eget förklaringsvärde och reducerar inte radikala islamister till passiva offer för diskriminering eller social orättvisa.

Detta hänger ihop med hans tredje poäng: han tillskriver radikala muslimska organisationer ett ansvar och föreslår konkret att staten ska se över vilka organisationer man ger bidrag eller samverkar med. Det kan vara värt att citera den checklista Cameron här upprättar:

    1. Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths?
    2. Do they believe in equality of all before the law?
    3. Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government?
    4. Do they encourage integration or separatism

Han fortsätter med ett resonemang om hur muslimska grupper särbehandlats:

.      Some say: this is incompatible with free speech and intellectual inquiry. I say: would you take the same view if right-wing extremists were recruiting on campuses? Would you advocate inaction if Christian fundamentalists who believe Muslims are the enemy were leading prayer groups in prison? And to those who say these non-violent extremists are helping to keep young, vulnerable men away from violence, I say nonsense. Would you allow the far right groups a share of public funds if they promise to lure young white men away from fascist terrorism?
Avslutningsvis vill alltså Cameron även stärka den brittiska identiteten. Resonemanget är för mig inte helt glasklart. Han pratar exempelvis om att erbjuda ett alternativ för "vilsna" muslimska ungdomar som inte känner sig hemma vare sig i sina föräldrars traditionella religionsutövning eller i det brittiska samhället. Här upprepas det budskap som Tories nu drivit under några år: en politik för gemenskap och enighet ställs mot en politik för multikulturalism och splittring:

We must build stronger societies and identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens: as long as you obey the law, we will leave you alone. It stands neutral between different values. A genuinely liberal country does much more. It believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech. Freedom of worship. Democracy. The rule of law. Equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens: this is what defines us as a society. To belong here is to believe in these things.
Det finns mycket att säga om var och en av dessa punkter. Men om Sverigedemokraterna vill göra Cameron till en bundsförvant i kampen mot multikulturalismen har man nog mycket att se över i sin egen politik först. För Cameron är exempelvis närvaron av islam i det brittiska samhället en självklarhet och strävan efter att förstärka brittisk identitet i praktiken väldigt väsenskild från den svenska nationalism som Sverigedemokraterna representerar.

Samtidigt gäller det för dem som vill stämpla ut Cameron som en brittisk Sverigedemokrat att precisera kritiken. På vilken av punkterna ovan har man invändningar? Varför? Hur ser alternativet ut?