David Cameron och multikulturalismens misslyckande

Vid säkerhetskonferensen i München höll idag den brittiske premiärministern David Cameron ett uppmärksammat tal om segregation, terrorism och islamisk extremism. Cameron säger bland annat att den statliga multikulturalismen har misslyckats och att det nu behövs en ”muscular liberalism” för att motverka segregation och extremism.

En snabb koll i det svenska twitterflödet visar på väntade reaktioner: Sverigedemokrater väljer att se Cameron som en allierad och får stöd av diverse mer eller mindre skarpsinnade kulturskribenter.

Det är därför motiverat att titta närmare på vad Cameron verkligen säger. Fyra saker kan vara värda lyfta fram ur talet.

För det första skiljer han mycket tydligt mellan religionen islam och den politiska ideologin islamism och kritiserar såväl extremhögern som vänstern för att inte göra denna distinktion. Hans perspektiv är givetvis brittiskt men det han säger är överförbart även på den svenska debatten. Även här förenas nationalisterna med multikulturalisterna i sin oförmåga att hålla isär begreppen.

För det andra sätter Cameron idéerna i centrum för sin analys. Därför räcker det inte att sätta gränsen vid förbjudna handlingar utan även idéer som uppmuntrar och legitimerar exempelvis terrorism måste därför bekämpas. Han ger idéer ett eget förklaringsvärde och reducerar inte radikala islamister till passiva offer för diskriminering eller social orättvisa.

Detta hänger ihop med hans tredje poäng: han tillskriver radikala muslimska organisationer ett ansvar och föreslår konkret att staten ska se över vilka organisationer man ger bidrag eller samverkar med. Det kan vara värt att citera den checklista Cameron här upprättar:

1. Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths?
2. Do they believe in equality of all before the law?
3. Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government?
4. Do they encourage integration or separatism

Han fortsätter med ett resonemang om hur muslimska grupper särbehandlats:

.      Some say: this is incompatible with free speech and intellectual inquiry. I say: would you take the same view if right-wing extremists were recruiting on campuses? Would you advocate inaction if Christian fundamentalists who believe Muslims are the enemy were leading prayer groups in prison? And to those who say these non-violent extremists are helping to keep young, vulnerable men away from violence, I say nonsense. Would you allow the far right groups a share of public funds if they promise to lure young white men away from fascist terrorism?

Avslutningsvis vill alltså Cameron även stärka den brittiska identiteten. Resonemanget är för mig inte helt glasklart. Han pratar exempelvis om att erbjuda ett alternativ för "vilsna" muslimska ungdomar som inte känner sig hemma vare sig i sina föräldrars traditionella religionsutövning eller i det brittiska samhället. Här upprepas det budskap som Tories nu drivit under några år: en politik för gemenskap och enighet ställs mot en politik för multikulturalism och splittring:

We must build stronger societies and identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens: as long as you obey the law, we will leave you alone. It stands neutral between different values. A genuinely liberal country does much more. It believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech. Freedom of worship. Democracy. The rule of law. Equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens: this is what defines us as a society. To belong here is to believe in these things.

Det finns mycket att säga om var och en av dessa punkter. Men om Sverigedemokraterna vill göra Cameron till en bundsförvant i kampen mot multikulturalismen har man nog mycket att se över i sin egen politik först. För Cameron är exempelvis närvaron av islam i det brittiska samhället en självklarhet och strävan efter att förstärka brittisk identitet i praktiken väldigt väsenskild från den svenska nationalism som Sverigedemokraterna representerar.

Samtidigt gäller det för dem som vill stämpla ut Cameron som en brittisk Sverigedemokrat att precisera kritiken. På vilken av punkterna ovan har man invändningar? Varför? Hur ser alternativet ut?