Vi har aldrig varit mångkulturella

I förra veckan medverkade jag vid seminariet ”Bortom multikulti” i Engelsberg. Seminariet kommer att sändas i sin helhet på Axess-TV inom kort och jag tror att jag vågar rekommendera det. Min upplevelse var att det var många intressanta inlägg och mer koncentrerade diskussioner än vad som är brukligt när det här temat berörs.

Mitt inlägg hade rubriken ”Vi har aldrig varit mångkulturella” och kommer att publiceras i en antologi framöver. Här en liten sammanfattning av vad jag försökte få sagt.

Det nu pågående avståndstagandet från (den statliga) multikulturalismen utgör inte något hot mot mångkulturen (se mitt tidigare inlägg för en längre diskussion om begreppen). Medan multikulturalismens historia ganska enkelt låter sig avgränsas (den syn på relationen mellan stat, kultur och identitet som dominerat bland de politiska eliterna i ett dussintal västeuropeiska länder från 1960-talets slut till 2000-talets början) är det erfarenhetsbaserade mångkulturella samhället något helt annat.

Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

För det andra betonade jag att multikulturalismen kom att sätta likhetstecken mellan tolerans och acceptans. Att tolerera blev att acceptera andras olikheter. Det är denna variant av tolerans som exempelvis David Cameron tar avstånd ifrån när han talar om behovet av att ersätta ”passiv tolerans” med ”liberala muskler”. Men ett mångkulturellt samhället är inte avhängigt individer som går runt och accepterar sådant de i tysthet ogillar. Tvärtom vore det eftersträvansvärt med ett toleransideal som bygger på respekt och kunskap och eftersträvar en kritisk dialog över religions- och kulturgränser.

Min tredje poäng var att multikulturalismen, vad lagstiftningen beträffar, genomförts i en mycket mer begränsad omfattning än vad som ofta påstås. Fortfarande gäller, i princip, likhet inför lagen. Snarare än lagstiftare och domstolar är det enskilda myndigheter som tillämpat multikulturalistiska ideal där dessa, i sina sämsta stunder, fungerat som skygglappar för förtryck och rasism inom minoritetsgrupper.

Jag kontrasterade vidare svensk multikulturalism med två historiska exempel. Dels den amerikanska smältdegeln, där assimilering in i en ständigt föränderlig amerikansk nation varit en nödvändighet för att hantera behovet av gemensamma sociala, ekonomiska och politiska strukturer i ett invandrarland. Jag noterade med tillfredsställelse hur tre politiska representanter från tre olika partier, vid seminariet på olika sätt lyfte frågan om behovet av att gå bortom multikulturalismen. Charlie Weimers (KD) efterfrågade ”mångfald på gemensam grund” medan Ardalan Shekarabi (S) pratade om det av alla i landet delade medborgarskapet som ett eftersträvansvärt mål (se mer om Shekarabis inlägg här). Mest långtgående var Adam Cwejman (FP) som uttryckligen efterlyste ”strukturell assimilation” med direkt hänvisning till 1960-talets amerikanska assimileringsteorier såsom de formulerades av Milton Gordon.

Den andra mångkulturella historiska erfarenheten som jag lyfte fram var den öst- och centraleuropeiska stadskultur som genom en kombination av formella regelverk och informella normer, möjliggjorde för olika religiösa- och språkliga grupperingar att leva fredligt tillsammans, fram tills nationalismens, nazismens och kommunismens framfart från andra halvan av 1800-talet till mitten av 1900-talet satte stopp. En erfarenhet som, med stora lokala variationer, präglat både kosmopolitiska storstäder som Konstantinopel (och utanför Europa Alexandria) men också mindre städer i Transsylvanien och Galizien som Cluj/Kolozsvar/Klausenburg, Lviv/Lwow/Lemberg och Czernowitz/Chernivtsi/Cernauti m fl. Ett gemensamt drag i alla dessa städer var behovet av kunskap om andra språk, religioner och sedvänjor, liksom den självklara insikten att man tillsammans delade en offentlighet (staden, torget, politiken).

Jag är i grunden pessimistisk vad gäller möjligheten att införa vare sig den amerikanska smältdegel-modellen eller den centraleuropeiska mångkulturen i Sverige. Med resten av Europa delar vi en hämmande syn på kulturer som statiska kollektiv, vilket försvårar vad Cwejman kallar strukturell assimilation. Ur vår egen politiska historia hämtar vi en likhetsnorm vilken trots omfattande migration sedan 1960-talet har förhindrat framväxten av en reell mångkultur där vi på allvar låter andra kulturer sätta sin prägel på annat än det politiskt harmlösa.

Mot denna bakgrund är det faktiskt en rakt igenom pervers föreställning att tro att (fungerande) kulturell mångfald skulle vara beroende av just de specifika politiska och ideologiska arrangemang som utvecklades i Nordamerika och Västeuropa under 1970-talet. Istället för att oroas över huruvida – det enligt min mening högst befogade - avståndstagandet från multikulturalismen utgör ett hot mot mångkulturen borde nog multikulturalismens anhängare försöka formulera ett svar på en annan fråga: har vi någonsin varit mångkulturella? Och hur mycket mångfald - i termer av värderingar, traditioner och sedvänjor, inte maträtter och kulturfestivaler - är vi beredda att acceptera i Sverige?