Myter om mångkultur: svar till Patricia Lorenzoni

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni kritiserar i Helsingsborgs Dagblad (22 juli) Axess temanummer om multikulturalismen och tar framförallt upp de två essäer som jag och Svante Nordin har skrivit. Om jag läser henne rätt är hon i grunden upprörd över vår historieskrivning; hon kallar oss historielösa och håller det öppet om vi är ohederliga eller bara okunniga. Hon exemplifierar med att vi berättar ”sagan” om det homogena Sverige och framförallt är hon kritisk mot att jag utgår från ”ett Sverige som är både geografiskt och etniskt bestämt på förhand”. Hon känner sig också exkluderad från det ”vi” som jag använder retoriskt i texten, exempelvis när jag kritiserar svenskarnas bristande intresse för andra kulturer. 

Visst är bilden av det homogena Sverige en myt. Men det är genom myter som individer fogas samman till ett kollektiv. Syftet med min essä är att ifrågasätta en av de idag mest framträdande svenska självbilderna, nämligen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med mina exempel försöker jag illustrera hur begränsad den mångkultur som anses prägla Sverige faktiskt är. Visst finns, som Lorenzoni nämner, genuint mångkulturella områden i Sverige, på enstaka håll dessutom med flera generationers erfarenhet. Men med ett jämförande perspektiv är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Sverige under lång tid har hört till världens mest etniskt och nationellt homogena områden. Detta har givetvis konsekvenser för förutsättningarna för integrationen, men det följer inte alls några uppenbara normativa slutsatser även om det torde vara uppenbart för den som läser min text att jag önskar se en utveckling mot ett mer mångkulturellt samhälle, att verkligheten i högre utsträckning ska reflektera självbilden. 

Lorenzoni ställer samtidigt min och Nordins essä mot den postkoloniala kritiken av ”etnifiering och kulturalisering”, som på 1990-talet skördade en del akademiska framgångar. Men utgångspunkten för många av de analyser som Lorenzoni gillande tycks referera var att kulturella skiljelinjer i grund och botten kunde reduceras till socioekonomiska ojämlikheter. Att klass var på riktigt, medan kultur och identitet och religion bara var symptom som rörde sig på ytan. För mig är det tvärtom en självklar utgångspunkt att idéer bär samma potentiella förklaringsvärde som materiella omständigheter, att identiteter och intressen är jämbördiga storheter och att det mångkulturella samhället, för att kunna fungera i en demokratisk kontext, förutsätter att de politiska institutionerna blir lika bra på att hantera kulturella som socioekonomiska skiljelinjer. 

Här gör jag en annan bedömning än statsvetaren Mikael Hellström, som kommenterar min essä på sin blogg. Hellström tycks hålla med mig i min historiska analys men anser att jag landar i en paradoxal och felaktig slutsats när jag avvisar multikulturalismen. Om nu mångkulturen varit så begränsad i Sverige, som jag påstår, hur kan då ett avskaffande av multikulturalismen vara lösningen? 

I min essä, och även i andra sammanhang, har jag försökt att komma bort från svepande kritik av ”multikulturalismen” och istället så tydligt som möjligt precisera exakt vad jag tycker är fel. Men det är samtidigt svårt givet att det sällan handlar om någon lagstiftning utan mer diffusa attityder som influerar såväl opinionsbildare som byråkrater. Men, för att upprepa två av teserna i min essä: det finns en delvis falsk självbild av att Sverige redan är mångkulturellt, ett öppet och tolerant land som välkomna invandrare. Ju mer vi hänger fast vid den självbilden, desto svårare att ta itu med de reella integrationsproblemen. Och för det andra, den svenska diskursen om mångfald domineras av ett antal begreppsliga låsningar: det finns ingen logiskt nödvändig motsättning mellan svenskhet och mångkultur, det finns ingen logiskt nödvändig förening av tolerans för olikheter och acceptans för förtryck inom minoritetskulturer. 

På det här temat rekommenderas även Sara Mohammads essä i samma nummer av Axess. Inte minst mot bakgrund av hennes essä tycker jag Lorenzonis påstående att vi slåss mot halmdockor är besynnerligt.

Uppdatering: ser att även P1:s Kulturnytt ägnar Axess temanummer utrymme under den fantastiska rubriken "Axess - en tidskrift som kanske behövs". Johan Lundberg kommenterar här.