Vänstern och högern och religionsfriheten

Jag har utan större framgång försökt hitta något nytt i alla de inlägg som följt på Maria Svelands artikel i DN häromveckan. Men det är samma gamla skribenter, med samma gamla argument. Inte ens exemplen förnyas (Breivik började användas som tillhygge redan några dagar efter terrordåden i juli). Det har därför känts ganska onödigt att försöka bidra med ytterligare ett inlägg till en helt stillastående debatt. Att försöka påverka meningsmotståndarna tycks helt utsiktslöst och att predika för kören är trots allt rätt så trist.

Men det finns ett tema som jag ändå tror behöver uppmärksammas mer. Hos alla dem som av olika skäl bekymrar sig över vänsterns förhållningssätt till integrationsfrågorna är det nämligen en sak som hela tiden återkommer: besvikelsen över en vänster som bejakar religiös pluralism.

Fredrik Ekelund skriver att det var ett misstag av Mona Sahlin att ta på sig en sjal vid invigningen av Stockholms moské. Bo Rothstein, som återkommande hävdat att religiösa friskolor strider mot grundlagen, skriver svepande om en vänster som övergivit muslimska flickor som lever under kulturellt förtryck. Dilsa Demirbag-Sten uppmanar vänstern att ”sluta flörta med kultur och religion”. 

Vänstern har i Sverige traditionellt varit antiklerikal. Visst har det funnits beröringspunkter mellan arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, men dessa har negligerats i den stora berättelsen om världens bästa välfärdsstat i världens mest sekulariserade samhälle. Gud och kyrkan hörde till det förgångna och i det moderna och progressiva Sverige kunde religiositeten förväntas försvinna och var därför i värsta fall en harmlös kvarleva av det gamla, dåliga Sverige.

Så blev det inte. Och dagens vänster beklagar inte religionens återkomst, den bejakar den. Därför är det inte konstigt att många tycks känna sig främmande i det nya politiska landskapet där det numera är på vänsterkanten som religionsfriheten försvaras mest ihärdigt medan det är bland borgerliga debattörer som slöjor, omskärelse och religiöst motiverad terrorism problematiseras. Få inom borgerligheten kan matcha de kristna Socialdemokraternas ledare Peter Weiderud när det gäller ihärdigt försvar av tolerans inför religiösa minoriteter. Få inom vänstern kan å andra sidan matcha högerdebattörers upprördhet över halalslakt eller könsuppdelade tider på badhus. De som driver ateismen som ett politiskt projekt gör det nästan uteslutande med liberala argument, medan ett vänsterateistiskt perspektiv nästan är utraderat ur den offentliga debatten i Sverige. Det är talande att det var en Socialdemokratisk integrationsminister (Sahlin) som så tydligt manifesterade sitt gillande av en muslimsk närvaro i Sverige medan det var en Folkpartistisk integrationsminister (Nyamko Sabuni) som tyckte det var ”ganska otäckt” att religionernas inflytande ökat i världen.

Debatten om dessa frågor försvåras av det stora genomslaget för den kraftigt överdrivna föreställningen att vänstern i Sverige skulle bedriva identitetspolitik. Det är en idé som sällan kvalificeras, helt enkelt eftersom de verkliga exemplen är så få. Visst har ett kulturrelativistiskt perspektiv ibland fått för stort utrymme men politiken har i Sverige fortsatt att bygga på universella principer, inom alla områden, och ytterst få konkreta identitetspolitiska förslag har kommit längre än de akademiska seminarierummen.

Att vänstern mer lyhört än tidigare uppmärksammar minoritetsperspektiv har naturligtvis inte ett dugg att göra med att man skulle ha övergett rationalitets- och framstegstro, vilket somliga påstår. Tvärtom är det uppenbart att det är den starka tilltron till moderniseringens potential som gör att man inte ligger sömnlös om nätterna och bekymrar sig över muslimernas värderingar. Weiderud har argumenterat för att muslimer inte ännu är redo att ställa sig bakom likabehandling av sexuella minoriteter. Magnus Linton skriver i sin de senaste veckorna ofta refererade bok De hatade om att islam ”normaliseras” vilket han exemplifierar med sekularisering, minskande födelsetal och ”lesbiska moskéböcker”. Ingen anledning till oro, således, de kommer ändå bli som vi, så småningom.

Religionsfrihetens gränser är inte huggna i sten. Samhällen förändras och därmed uppstår också nya konfliktlinjer som kräver nya ställningstaganden, i stora och i små frågor. För min del symboliserar bilden av Sahlin i slöja ett Sverige som är på rätt väg. Ett Sverige där vi inte bara, som Ekelund anser, i religionsfrihetens namn accepterar moskéer utan faktiskt genuint välkomnar islam som en konstituerande del av det svenska samhället. Därför har jag också argumenterat för att offentliga institutioner i så stor utsträckning som möjligt bör tillgodose olika önskemål från skattebetalarna istället för att låta majoritetens önskemål ständigt vara vägledande. Därför har jag argumenterat för att det fortsatt bör vara lagligt att omskära pojkar i Sverige. Därför oroas jag också av en utveckling där religionsfrihetens främsta försvarare nu är en vänster som inte står upp och försvarar pluralismen som sådan, utan hellre smutskastar dem som med legitima argument tycker att den bör begränsas.

Nålstick och simhallar - om toleransgränser

Jag har alltmer kommit till insikt om att debatter om integrations- och mångkulturfrågor blir bättre ju mer vi diskuterar sakfrågor. Hellre än att fastna i fruktlösa strider om innebörden i abstrakta begrepp bör vi ställa konkreta frågor som förtydligas genom exempel från den svenska verkligheten.

En sådan övergripande fråga är i vilken utsträckning som samhällets institutioner bör anpassas för att möta önskemål från minoritetsgrupper.

Bör exempelvis svenska myndigheter lära sig mer om invandrares språk och kulturer? Det är syftet med en tolv veckor lång specialanpassad kurs i arabiska och arabisk kultur, som nu erbjuds poliser i Malmö. Syftet är att polisen bättre ska kunna bemöta arabiskspråkiga invandrare.

Ska offentliga inrättningar utformas efter önskemål från specifika minoritetsgrupper? Ett stort antal kommuner erbjuder numera separata badtider för kvinnor i offentliga simhallar. Allra senast aktualiserades debatten genom ett beslut i Värnamo där ordföranden i den kommunala nämnden motiverade beslutet med att vissa grupper måste få ta lite tid på sig för det här med jämställdhet.

Ska svensk sjukvård bidra till upprätthållandet av normer inom minoritetskulturer som svenska myndigheter i övrigt har till uppdrag att bekämpa? Detta kan sägas vara konsekvensen av att läkare har givit rådet till kvinnor som är oroliga inför bröllopsnatten att sticka sig med en nål i underlivet, något som nu kritiseras hårt av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

För Sverigedemokraterna är svaren på dessa, och hundratals likartade, frågor enkla: nej, majoritetskulturen och dess institutioner ska inte anpassa sig. Istället ska invandrare som kommer hit följa såväl svensk lag som svenska seder, värderingar och traditioner. Exemplen som jag givit ovan är uttryck för vad som i Sverigedemokratisk terminologi kallas för islamisering och det var på sådana här fall som Jimmie Åkesson byggde sin berömda debattartikel om att anpassningen till muslimska krav var ”vårt största utländska hot sedan Andra Världskriget”.

Desto större är utmaningen för att som anser sig förespråka tolerans, mångfald och mångkultur att navigera bland alla potentiella ställningstaganden. Tyvärr är det sällan enkelt att urskilja någon konsekvent och genomtänkt linje från dem som är mest aktiva i debatten.

De tre exemplen är förstås inte likvärdiga. Vad gäller polisen och språkkursen i Malmö är det ett typiskt exempel på vad jag själv anser vara en nödvändighet för att möjliggöra ett tolerant samhälle, nämligen ökad ”kulturkunskap”. Vi behöver mer kunskap om varandra. Därigenom skapar vi förutsättningar för en kritisk dialog – som inrymmer både möjligheten att tolerera eller att kritisera – mellan individer. Med ökad kunskap minskar också risken för konflikter som bottnar i missförstånd, vilket kan gälla såväl i okunskap grundade felbedömningar från polisens sida som i okunskap grundade felbedömningar om exempelvis diskriminering från minoritetsgruppernas sida.

De två andra exemplen handlar däremot om olika grader av anpassning från majoritetssamhällets sida. De som är kritiska anser att detta är uttryck för kulturrelativism, att svenska politiker ger efter för en, enligt dem, underlägsen (islamsk) syn på jämställdhet, även om få använder termer som islamisering.

På ett sätt har kritikerna rätt. Den kommun som under vissa tider har öppet enbart för kvinnor legitimerar därigenom en ordning där män och kvinnor inte badar tillsammans. Följdfrågan är dock: varför är detta fel? För många i Sverige är det helt oproblematiskt att bada tillsammans men för en minoritet – som säkerligen inte enbart består av muslimer – utgör detta ett hinder för att kunna nyttja en verksamhet som man själva är med och finansierar genom skatten. Givet att denna minoritet är tillräckligt stor för att en sådan lösning inte medför någon större extra kostnad för majoriteten, varför ska inte denna möjlighet kunna erbjudas? 

Här finns en parallell till slöjdebatten. Endast om man på förhand bestämmer sig för att slöjan har en och endast en tänkbar innebörd - som innebär att kvinnor värderas lägre än män - är ett förbud motiverat. Men så fort vi öppnar för möjligheten att slöjan kan betyda flera saker - ett uppror, en frivillig protest mot det offentliga rummets sexualisering, en religiös identitet - hamnar frågan i ett annat ljus. På samma sätt blir frågan om simhallarna enkel om vi bestämmer oss för att det bara handlar om en sak - att män och kvinnor ska hållas åtskillda - men så fort vi öppnar upp för flera tänkbara motiv - blir frågan mer komplex. Och givet komplexiteten är det mycket svårt att motivera något annat än en öppen hållning inför önskemål om separata badtider.

Men nålstick i underlivet då? I en yvig ledare i Expressen skriver Ann-Charlotte Martéus att Sabuni är ”alltför fyrkantig” och att ”i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt”.

Det kan vara svårt att argumentera mot den som förespråkar ett pragmatiskt förhållnignssätt. Vem vill inte stödja den linje som leder till att färre kvinnor utsätts för våld? Samtidigt bör vi komma ihåg att risken med pragmatismen som ledstjärna är att vi utan att märka det rör oss ner för ett sluttande plan. Bortom nålsticken väntar mödomshinneoperationer (hymen repair surgery) som redan genomförs på flera håll i Europa. 

Som medborgare i en mångkulturell välfärdsstat kommer vi alla att tvingas vara med och finansiera saker vi tycker är omoraliska. Pacifister bekostar JAS-plan. Katoliker bekostar aborter. Veganer bekostar stöd till jordbruket. 

Den bästa lösningen givet de stora värdekonflikter som trots allt finns i samhället - och som alltid har funnits här - är att myndigheter och offentliga institutioner så mycket som möjligt ges möjlighet att reflektera denna mångfald. Inte genom att vi inför separata lösningar för olika grupper (multikulturalism) utan att vi inom de gemensamma strukturerna ger ett ökat utrymme för individuell valfrihet. På väldigt många områden tål det svenska samhället en betydligt större mångfald än vad vi har idag.

Men samtidigt måste vi erkänna att vi på andra områden har varit alltför toleranta. Svenska myndigheter har varit slappa i att reagera när unga kvinnor (och män) utsatts för hedersvåld. Staten får aldrig anföra mångfald eller tolerans som argument för att frånsäga sig sitt ansvar för att skydda alla individer från förtryck och våld. Även i hemmen.

Myter om mångkultur: svar till Patricia Lorenzoni

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni kritiserar i Helsingsborgs Dagblad (22 juli) Axess temanummer om multikulturalismen och tar framförallt upp de två essäer som jag och Svante Nordin har skrivit. Om jag läser henne rätt är hon i grunden upprörd över vår historieskrivning; hon kallar oss historielösa och håller det öppet om vi är ohederliga eller bara okunniga. Hon exemplifierar med att vi berättar ”sagan” om det homogena Sverige och framförallt är hon kritisk mot att jag utgår från ”ett Sverige som är både geografiskt och etniskt bestämt på förhand”. Hon känner sig också exkluderad från det ”vi” som jag använder retoriskt i texten, exempelvis när jag kritiserar svenskarnas bristande intresse för andra kulturer. 

Visst är bilden av det homogena Sverige en myt. Men det är genom myter som individer fogas samman till ett kollektiv. Syftet med min essä är att ifrågasätta en av de idag mest framträdande svenska självbilderna, nämligen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med mina exempel försöker jag illustrera hur begränsad den mångkultur som anses prägla Sverige faktiskt är. Visst finns, som Lorenzoni nämner, genuint mångkulturella områden i Sverige, på enstaka håll dessutom med flera generationers erfarenhet. Men med ett jämförande perspektiv är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Sverige under lång tid har hört till världens mest etniskt och nationellt homogena områden. Detta har givetvis konsekvenser för förutsättningarna för integrationen, men det följer inte alls några uppenbara normativa slutsatser även om det torde vara uppenbart för den som läser min text att jag önskar se en utveckling mot ett mer mångkulturellt samhälle, att verkligheten i högre utsträckning ska reflektera självbilden. 

Lorenzoni ställer samtidigt min och Nordins essä mot den postkoloniala kritiken av ”etnifiering och kulturalisering”, som på 1990-talet skördade en del akademiska framgångar. Men utgångspunkten för många av de analyser som Lorenzoni gillande tycks referera var att kulturella skiljelinjer i grund och botten kunde reduceras till socioekonomiska ojämlikheter. Att klass var på riktigt, medan kultur och identitet och religion bara var symptom som rörde sig på ytan. För mig är det tvärtom en självklar utgångspunkt att idéer bär samma potentiella förklaringsvärde som materiella omständigheter, att identiteter och intressen är jämbördiga storheter och att det mångkulturella samhället, för att kunna fungera i en demokratisk kontext, förutsätter att de politiska institutionerna blir lika bra på att hantera kulturella som socioekonomiska skiljelinjer. 

Här gör jag en annan bedömning än statsvetaren Mikael Hellström, som kommenterar min essä på sin blogg. Hellström tycks hålla med mig i min historiska analys men anser att jag landar i en paradoxal och felaktig slutsats när jag avvisar multikulturalismen. Om nu mångkulturen varit så begränsad i Sverige, som jag påstår, hur kan då ett avskaffande av multikulturalismen vara lösningen? 

I min essä, och även i andra sammanhang, har jag försökt att komma bort från svepande kritik av ”multikulturalismen” och istället så tydligt som möjligt precisera exakt vad jag tycker är fel. Men det är samtidigt svårt givet att det sällan handlar om någon lagstiftning utan mer diffusa attityder som influerar såväl opinionsbildare som byråkrater. Men, för att upprepa två av teserna i min essä: det finns en delvis falsk självbild av att Sverige redan är mångkulturellt, ett öppet och tolerant land som välkomna invandrare. Ju mer vi hänger fast vid den självbilden, desto svårare att ta itu med de reella integrationsproblemen. Och för det andra, den svenska diskursen om mångfald domineras av ett antal begreppsliga låsningar: det finns ingen logiskt nödvändig motsättning mellan svenskhet och mångkultur, det finns ingen logiskt nödvändig förening av tolerans för olikheter och acceptans för förtryck inom minoritetskulturer. 

På det här temat rekommenderas även Sara Mohammads essä i samma nummer av Axess. Inte minst mot bakgrund av hennes essä tycker jag Lorenzonis påstående att vi slåss mot halmdockor är besynnerligt.

Uppdatering: ser att även P1:s Kulturnytt ägnar Axess temanummer utrymme under den fantastiska rubriken "Axess - en tidskrift som kanske behövs". Johan Lundberg kommenterar här.

Vi har aldrig varit mångkulturella

I förra veckan medverkade jag vid seminariet ”Bortom multikulti” i Engelsberg. Seminariet kommer att sändas i sin helhet på Axess-TV inom kort och jag tror att jag vågar rekommendera det. Min upplevelse var att det var många intressanta inlägg och mer koncentrerade diskussioner än vad som är brukligt när det här temat berörs.

Mitt inlägg hade rubriken ”Vi har aldrig varit mångkulturella” och kommer att publiceras i en antologi framöver. Här en liten sammanfattning av vad jag försökte få sagt.

Det nu pågående avståndstagandet från (den statliga) multikulturalismen utgör inte något hot mot mångkulturen (se mitt tidigare inlägg för en längre diskussion om begreppen). Medan multikulturalismens historia ganska enkelt låter sig avgränsas (den syn på relationen mellan stat, kultur och identitet som dominerat bland de politiska eliterna i ett dussintal västeuropeiska länder från 1960-talets slut till 2000-talets början) är det erfarenhetsbaserade mångkulturella samhället något helt annat.

Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

För det andra betonade jag att multikulturalismen kom att sätta likhetstecken mellan tolerans och acceptans. Att tolerera blev att acceptera andras olikheter. Det är denna variant av tolerans som exempelvis David Cameron tar avstånd ifrån när han talar om behovet av att ersätta ”passiv tolerans” med ”liberala muskler”. Men ett mångkulturellt samhället är inte avhängigt individer som går runt och accepterar sådant de i tysthet ogillar. Tvärtom vore det eftersträvansvärt med ett toleransideal som bygger på respekt och kunskap och eftersträvar en kritisk dialog över religions- och kulturgränser.

Min tredje poäng var att multikulturalismen, vad lagstiftningen beträffar, genomförts i en mycket mer begränsad omfattning än vad som ofta påstås. Fortfarande gäller, i princip, likhet inför lagen. Snarare än lagstiftare och domstolar är det enskilda myndigheter som tillämpat multikulturalistiska ideal där dessa, i sina sämsta stunder, fungerat som skygglappar för förtryck och rasism inom minoritetsgrupper.

Jag kontrasterade vidare svensk multikulturalism med två historiska exempel. Dels den amerikanska smältdegeln, där assimilering in i en ständigt föränderlig amerikansk nation varit en nödvändighet för att hantera behovet av gemensamma sociala, ekonomiska och politiska strukturer i ett invandrarland. Jag noterade med tillfredsställelse hur tre politiska representanter från tre olika partier, vid seminariet på olika sätt lyfte frågan om behovet av att gå bortom multikulturalismen. Charlie Weimers (KD) efterfrågade ”mångfald på gemensam grund” medan Ardalan Shekarabi (S) pratade om det av alla i landet delade medborgarskapet som ett eftersträvansvärt mål (se mer om Shekarabis inlägg här). Mest långtgående var Adam Cwejman (FP) som uttryckligen efterlyste ”strukturell assimilation” med direkt hänvisning till 1960-talets amerikanska assimileringsteorier såsom de formulerades av Milton Gordon.

Den andra mångkulturella historiska erfarenheten som jag lyfte fram var den öst- och centraleuropeiska stadskultur som genom en kombination av formella regelverk och informella normer, möjliggjorde för olika religiösa- och språkliga grupperingar att leva fredligt tillsammans, fram tills nationalismens, nazismens och kommunismens framfart från andra halvan av 1800-talet till mitten av 1900-talet satte stopp. En erfarenhet som, med stora lokala variationer, präglat både kosmopolitiska storstäder som Konstantinopel (och utanför Europa Alexandria) men också mindre städer i Transsylvanien och Galizien som Cluj/Kolozsvar/Klausenburg, Lviv/Lwow/Lemberg och Czernowitz/Chernivtsi/Cernauti m fl. Ett gemensamt drag i alla dessa städer var behovet av kunskap om andra språk, religioner och sedvänjor, liksom den självklara insikten att man tillsammans delade en offentlighet (staden, torget, politiken).

Jag är i grunden pessimistisk vad gäller möjligheten att införa vare sig den amerikanska smältdegel-modellen eller den centraleuropeiska mångkulturen i Sverige. Med resten av Europa delar vi en hämmande syn på kulturer som statiska kollektiv, vilket försvårar vad Cwejman kallar strukturell assimilation. Ur vår egen politiska historia hämtar vi en likhetsnorm vilken trots omfattande migration sedan 1960-talet har förhindrat framväxten av en reell mångkultur där vi på allvar låter andra kulturer sätta sin prägel på annat än det politiskt harmlösa.

Mot denna bakgrund är det faktiskt en rakt igenom pervers föreställning att tro att (fungerande) kulturell mångfald skulle vara beroende av just de specifika politiska och ideologiska arrangemang som utvecklades i Nordamerika och Västeuropa under 1970-talet. Istället för att oroas över huruvida – det enligt min mening högst befogade - avståndstagandet från multikulturalismen utgör ett hot mot mångkulturen borde nog multikulturalismens anhängare försöka formulera ett svar på en annan fråga: har vi någonsin varit mångkulturella? Och hur mycket mångfald - i termer av värderingar, traditioner och sedvänjor, inte maträtter och kulturfestivaler - är vi beredda att acceptera i Sverige?

Är det rasistiskt att säga invandrare?

Temat för aprilnumret av Arena (ännu ej på nätet) är "Den nya underklassen". På omslaget kan man läsa att ”invandrarbegreppet låser fast människor i ett givet ’vi’ och ’dom’”.

Utgångspunkten för temasektionen är att ”invandraren är tillbaka”. Det hävdas, utan belägg, att invandrarbegreppet har fått en ökad popularitet och utgör en del av ett större bakslag för den svenska antirasismen. Men inte nog med detta, själva ordet invandrare sägs vara rasistiskt.

Frilansjournalisten Leila Zoubir skriver i sitt bidrag att ”invandrare är ett rasistiskt ord och en del av ett maktspråk vars syfte är att ordna och värdera” (s.32).

Filmvetaren Ylva Habel hävdar i en annan artikel att det svenska samhället ”omhuldar bilder av invandrare som obildad, arbetsovillig, kriminell, våldsbenägen, underklassig och fångad i utanförskap”. Båda relaterar detta till teorier om postkolonialism, enligt vilka svenska/europeiska föreställningar om migranter på 2000-talet speglar århundraden av europeisk kolonialism.

Två strategier återstår enligt Zoubir: antingen att ”reclaima” invandrarbegreppet och ge det en positiv laddning (jfr bög, flata), eller att helt enkelt vägra använda det (jfr "N-ordet".

Låt mig direkt säga att jag ser flera problem med hur begreppet invandrare ofta används. Det är inte alltför sällan en bekväm lösning att placera alla dem vi inte betraktar som svenskar i en och samma kategori. Det här har två nackdelar. Dels riskerar vi att frånta individer den etniska eller nationella identitet som de har burit med sig till Sverige. Vi osynliggör en central del av deras personlighet. Dels riskerar vi att försvåra för dem som vill tillägna sig en svensk identitet, eftersom invandrare väldigt ofta används som motsatsen till svensk. Den som är invandrare är, enligt det sätt att tänka som språket reflekterar, därigenom inte helt svensk.

Men har detta verkligen blivit vanligare? Talar vi mer om "invandrare" idag än för tio år sedan? Någon kvantitativ analys på området känner jag inte till men jag skulle bli förvånad om någon sådan trend gick att urskilja. Ser vi till lagstiftning och politik är utvecklingen snarare den motsatta. Om det är någon förändring som framträder vid en överskådlig jämförelse över tid är det hur individperspektivet har vunnit mark. Nuvarande regerings integrationspolitik är exempelvis helt fokuserad på immigranternas första tid i Sverige, i skarp kontrast mot 1970-talets invandrarpolitik som var mer inriktad på grupper.

Snarare än en empirisk förändring är det snarare den minskade populariteten för ett visst teoretiskt perspektiv (Masoud Kamalis idéer om strukturell rasism) som Arena sörjer, och får man förmoda, försöker förändra.

Jag är förvisso inte främmande inför analyser som fäster vikt vid språkets makt (men smått allergisk mot kategoriska förenklingar av den sort som Arena-artiklarna ägnar sig åt). Det finns ett reellt problem i Sverige som speglas exempelvis i en alltför vanlig oförmåga att se ”icke-svenskar” som annat än invandrare.

Men är detta uttryck för rasism? De flesta svenskar har inga problem att identifiera etniska markörer hos amerikaner, skottar, spanjorer eller kanske även polacker. Men den som inte kan höra skillnad på turkiska och arabiska, som inte vet någonting om kultur, religion och sedvänjor hos flera av de allra största invandrargrupperna gör enklast i att betrakta dessa som just invandrare (och inte kurder, turkar, somalier, assyrier, syrianer etc).

Om detta skrev Dagens kulturredaktör Haore Sulaiman en mycket fin essä häromveckan. Och även Arena bjuder på en läsvärd essä av Susanna Alakoski, i samma temasektion som Zoubirs och Habels texter. Alakoski berättar bland annat om sin skoltid i Sverige:

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna.

Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras. Exemplen speglas svenska normer om assimilationens möjligheter och gränser. Somligas svenskhet tas för given. Andras betraktas som en omöjlighet. I båda fallen begränsas individens handlingsfrihet.

Det här reflekterar i sin tur en delvis kulturellt betingad oförmåga att hantera olikheter och avvikelser. Språkliga kategorier både begränsar i sig själva men, kanske ännu mer, avslöjar samhälleliga strukturer.

Men låt oss inte reducera detta till en fråga om effekter av ett kolonialt arv. Låt oss inte heller inbilla oss att lösningen består av att tabubeläggavissa ord. Få människor lär känna sig kränkta av att kallas invandrare.

Min bild är att det just nu händer en hel del spännande i den svenska debatten om integration och mångkultur. Ett exempel är den utmärkta nystartade sidan sverigesresurser.se. Ett annat exempel att flera tankesmedjor (jag är partisk vad gäller Timbro så låt mig då istället flagga för Fores) publicerat utmärkta rapporter. Och ett tredje exempel är de många debattinlägg som följde på min egen Timbrorapport tidigare i år som visade att det faktiskt går att föra en seriös och nyanserad diskussion även i dessa frågor.

Vill Arena vara med i den här utvecklingen bör man nog snabbast möjligt sluta kasta nostalgiska blickar mot de förlorade åren på 2000-talet då Masoud Kamalis dogmer härskade i den svenska politikens mittfåra.