Ska statsvetarna svara när journalisterna ringer?

Statsvetarnas roll i media och i den politiska debatten har varit omdiskuterad åtminstone så länge som jag själv varit statsvetare. En modern klassiker på området är Kjell Goldmanns DN Debatt-artikel från 2003 där han upprördes över att de statsvetare som syntes mest i svensk media inte var de som hade flest böcker på universitetsbiblioteken (!) i Princeton och University of British Columbia.

Idag är det Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som skriver att "statsvetarna är de nya ekonomerna". Det är inte menat som något beröm:

"Huvudproblemet med ekonomerna i början av 90-talet var inte bara vad de sa utan kanske främst hur de påverkade det politiska samtalet. De skapade en bild av att politik är som vetenskap. Att det finns en sanning, inte olika åsikter, värderingar och intressen som bryts mot varandra. Idag ser vi samma opolitiska politik komma tillbaka".

Goldmann hade förvisso en del skojiga exempel i sin text (ishockeyvåldet!, Göteborgsfaktorn!) men var alltför enkel att avfärda som fåfäng oro över statsvetarskråets anseende. Lindbergs kritik är däremot svårare att vifta bort. 

Jag menar att han i grunden har rätt. Det finns problem med hur statsvetare används medialt. Det är ett problem att journalister så ofta ringer just statsvetare. Det kan visserligen vara motiverat i varje enskilt fall, men sammantaget bidrar det till ett onödigt snävt perspektiv där framför allt frågor om väljaropinion får alldeles för stort utrymme. Ibland borde statsvetarna stå tillbaka till förmån för till exempel sociologer, jurister, historiker eller ekonomer. Ibland 

Det är också ett problem, som Lindberg skriver, att statsvetare framställs som opolitiska. Ulf Bjereld, som är en av alltför få som är öppen med sina politiska sympatier, twittrade tidigare idag att "statsvetarnas dominans är ett symptom på mediernas fixering på politik som spel". Jag instämmer till fullo men vill också tillägga att detta förstärks ytterligare av att svenska statsvetare vill värna sitt oberoende och därför är benägna att också kommentera det politiska spelet än det politiska innehållet. Här finns en väsentlig skillnad mot 1990-talets ekonomer, vilken Lindberg missar. Då bidrog ekonomerna som ytterligare en aktör i kampen om politikens innehåll, även om argumenten alltför ofta var vetenskapliga snarare än politiska. 

Det vore således bra om journalister oftare ringde till andra än statsvetare och om fler statsvetare aktivt deltog i samhällsdebatten (två som lyckosamt kombinerar tydliga normativa utgångspunkter med en politisk argumentation byggd på den egna sakkunskapen är Björn Johnson i narkotika- och sjukförsäkringsfrågor och nämnde Bjereld i utrikespolitiska frågor).

Samtidigt bör inte problemen med statsvetarnas roll överdrivas. De två största problemen i den nutida svenska debatten är att den är alltför nutida och alltför svensk. Vi behöver mer historiska perspektiv, vi behöver mer jämförelser med andra länder. Statsvetare, precis som andra akademiker eller icke-akademiska experter, kan bidra med detta. Man ska komma ihåg att bakom varje till synes meningslöst statsvetarpratminus döljs ett kortare, ibland längre, samtal där statsvetaren haft möjlighet att bidra med sina kunskaper och perspektiv. Att det inte syns i efterföljande dags artikel betyder inte att det saknar relevans. Så länge journalisterna ringer bör därför statsvetarna svara.