1 februari 2013

Ska statsvetarna svara när journalisterna ringer?


Statsvetarnas roll i media och i den politiska debatten har varit omdiskuterad åtminstone så länge som jag själv varit statsvetare. En modern klassiker på området är Kjell Goldmanns DN Debatt-artikel från 2003 där han upprördes över att de statsvetare som syntes mest i svensk media inte var de som hade flest böcker på universitetsbiblioteken (!) i Princeton och University of British Columbia.

Idag är det Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som skriver att "statsvetarna är de nya ekonomerna". Det är inte menat som något beröm:

"Huvudproblemet med ekonomerna i början av 90-talet var inte bara vad de sa utan kanske främst hur de påverkade det politiska samtalet. De skapade en bild av att politik är som vetenskap. Att det finns en sanning, inte olika åsikter, värderingar och intressen som bryts mot varandra. Idag ser vi samma opolitiska politik komma tillbaka".

Goldmann hade förvisso en del skojiga exempel i sin text (ishockeyvåldet!, Göteborgsfaktorn!) men var alltför enkel att avfärda som fåfäng oro över statsvetarskråets anseende. Lindbergs kritik är däremot svårare att vifta bort. 

Jag menar att han i grunden har rätt. Det finns problem med hur statsvetare används medialt. Det är ett problem att journalister så ofta ringer just statsvetare. Det kan visserligen vara motiverat i varje enskilt fall, men sammantaget bidrar det till ett onödigt snävt perspektiv där framför allt frågor om väljaropinion får alldeles för stort utrymme. Ibland borde statsvetarna stå tillbaka till förmån för till exempel sociologer, jurister, historiker eller ekonomer. Ibland 

Det är också ett problem, som Lindberg skriver, att statsvetare framställs som opolitiska. Ulf Bjereld, som är en av alltför få som är öppen med sina politiska sympatier, twittrade tidigare idag att "statsvetarnas dominans är ett symptom på mediernas fixering på politik som spel". Jag instämmer till fullo men vill också tillägga att detta förstärks ytterligare av att svenska statsvetare vill värna sitt oberoende och därför är benägna att också kommentera det politiska spelet än det politiska innehållet. Här finns en väsentlig skillnad mot 1990-talets ekonomer, vilken Lindberg missar. Då bidrog ekonomerna som ytterligare en aktör i kampen om politikens innehåll, även om argumenten alltför ofta var vetenskapliga snarare än politiska. 

Det vore således bra om journalister oftare ringde till andra än statsvetare och om fler statsvetare aktivt deltog i samhällsdebatten (två som lyckosamt kombinerar tydliga normativa utgångspunkter med en politisk argumentation byggd på den egna sakkunskapen är Björn Johnson i narkotika- och sjukförsäkringsfrågor och nämnde Bjereld i utrikespolitiska frågor).

Samtidigt bör inte problemen med statsvetarnas roll överdrivas. De två största problemen i den nutida svenska debatten är att den är alltför nutida och alltför svensk. Vi behöver mer historiska perspektiv, vi behöver mer jämförelser med andra länder. Statsvetare, precis som andra akademiker eller icke-akademiska experter, kan bidra med detta. Man ska komma ihåg att bakom varje till synes meningslöst statsvetarpratminus döljs ett kortare, ibland längre, samtal där statsvetaren haft möjlighet att bidra med sina kunskaper och perspektiv. Att det inte syns i efterföljande dags artikel betyder inte att det saknar relevans. Så länge journalisterna ringer bör därför statsvetarna svara.

7 kommentarer:

  1. De stora problemet med Lindbergs jämförelse är väl att de flesta av de statsvetare som nämns i artikeln uttalar sig om vad som helst utan att ha någon som helst kunskap på området.

    Nationalekonomerna visste ändå vad de pratade om en gång i tiden (dvs vad den nationalekonomiska forskningen hade att säga om saken).

    XXX

    SvaraRadera
  2. Det kanske största problemet inte bara med statsvetare är att de utnyttjas för att bekräfta journalistens agenda.

    När de känner att de har gått för långt över gränsen, t ex i migrationsfrågor, då försöker de balansera genom att gå till Andreas Johansson Heinö, som är nära nog ensam om att våga uttala sig någorlunda verklighetsförankrat.

    SvaraRadera
  3. Exakt. Fråga bara statsvetare som nyligen publicerat forskning om just den fråga det handlar om. Och kan bara hålla med, internationella jämförelser och historiska paralleller är ofta det bästa som kan tillföras i de flesta frågor.

    SvaraRadera
  4. Nu lär väl telefonerna till statsvetarna börja gå varma efter sossarnas och Moderaternas utspel i invandringsfrågan. Löfven har gått till storms mot den fria arbetskraftsinvandringen från utomeuropeiska länder som ett "skott i ryggen på den svenska modellen" samtidigt som Billström nu säger att asylsökar- och anhöriginvandringen är "ohållbar". Är det en positionering inför kommande förhandlingar om en storkoalition mellan S och M vi ser? Det är ju bara S och M tillsammans som kan få ordning på invandringspolitiken om de fortsatt vägrar att samarbeta med SD.

    SvaraRadera
  5. "Är ikväll oenig med @UlfBjereld som menar att Billström i "innehåll och form" lägger sig "väldigt nära SD"."

    Tja, Moderaterna har ju nu gett SD rätt och menar också att dagens asylsökar- och anhöriginvandring är ohållbar och att volymen behöver sänkas. Sedan kanske de inte har fäst sig vid en 90-procentig sänkning som SD, men samma inriktning har de nu valt om de menar allvar. Det är en stor händelse och oerhört viktig om Sverige ska kunna få en hållbar invandringspolitik. Frågan som borde ställas till Moderaterna är dock hur de har tänkt sig att få parlamentariskt stöd för denna linje om de fortsatt vägrar att samarbeta med SD. Att åter kompromissa med de övriga allianspartierna kan knappast vara ett alternativ efter misslyckandet med försörjningskraven för anhöriginvandringen.

    SvaraRadera
  6. Ja, när man ser nyhetssändningarna får man onekligen bilden av en ganska enkelriktad disciplin med partisympatiers fördelning som huvudföremål för forskningen. Jag tror att det leder till en ännu större missaktning för yrkesgruppen som redan innan avfärdades som "proffstyckare"...

    SvaraRadera
  7. "Bjereld kombinerar lyckosamt tydliga normativa utgångspunkter med en politisk argumentation byggd på den egna sakkunskapen".

    Driver du med mig? "Lyckosamt"!? Hur är hans m.fl. kristna broderskapstugg, oskönt lierad med militanta islamister samt Israelfientlig propaganda, lyckosam?

    SvaraRadera