Sverigedemokraterna och den svenska fientligheten mot islam

Har Sverigedemokraterna bytt fiendebild, från islam till islamism? Den tesen driver statsvetaren Ulf Bjereld på sin blogg, mot bakgrund av Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i lördags. 

Bjereld menar att eftersom Sverige är ”ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion” är det för Sverigedemokraterna ”mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder [än att kritisera islam som religion]”.

Skillnaden mellan att kritisera islam och att kritisera islamism är betydande. Det ena är en religion, det andra en (eller snarare flera) politisk ideologi. 

Religionskritik kan förvisso vara både legitim och önskvärd, men den blir sällan särskilt smakfull när den formuleras av politiker. Sverigedemokraternas track record när det gäller islamkritik är inte imponerande, försiktigt uttryckt. Kritik av islamism är däremot befogat (med reservation för att islamism kan syfta på väldigt olika ideologier och politiska rörelser och behöver preciseras). En snabb sökning i Mediearkivet visar att det av de politiska partierna nästan uteslutande är Sverigedemokraterna som pratat om islamism under det gångna året. 

Det är möjligt att Bjereld har rätt, så till vida att Åkessons tal markerar en förändring av SD:s retoriska strategi. Huruvida det är en framgångsrik strategi har jag ingen uppfattning om. Av rapporteringen från sommartalet kan däremot konstateras att journalisterna inte hänger med i svängarna. ”Åkesson pratade islam i sommartalet”, var exempelvis Göteborgs-Postens rubrik. 

För SD är skadan av sådan rapportering minimal. Islamfientlighet har varit och är alltjämt en av partiets grundpelare. SD har alltid velat stoppa, alternativt radikalt begränsa, invandringen från muslimska länder. SD har alltid, om än med olika argument, hävdat att muslimska invandrargrupper skapar problem och är mindre anpassningsbara. SD har alltid, om än med olika terminologi, uppfattat närvaron av islam i Sverige som ett hot.

Så här beskrivs exempelvis islam och islamism på Sverigedemokraternas hemsida:

”Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.”

Analyser av Sverigedemokraternas islamfientlighet tenderar ofta att missa två centrala faktum.

Det första är att negativa bilder av islam är starkt utbredda i Sverige, långt bortom SD:s del av väljarskaran. Varje studie av opinionen, varje studie av medierapporteringen och varje studie av den politiska diskursen bekräftar att muslimer i Sverige möter starka fördomar. Det är en (enkel) sak att bekänna sig till plakatpolitikens ”allas lika värde”, en annan (svårare) sak att aktivt bejaka pluralism och religionsfrihet.

Det andra är att det är fördomarna mot islam som möjliggör ett islamfientligt parti i Sverige, inte tvärtom. Islamfientligheten fanns före SD. Den fanns före Ny Demokrati. Den fanns när Skånepartiet 1985 vann mandat i Malmös kommunfullmäktige med löftet ”avlägsna islam från Skåne”. Men den fanns också när Moderaterna i Helsingborg på 1990-talet ville ta bort alternativ till fläskkött i skolnan: de muslimska barnen ”kunde väl vara glada” för att de var ”i Sverige och fick gratis undervisning”.

Ulf Bjereld påpekar att Jimmie Åkesson i sitt tal gjorde skillnad mellan ”fredliga” och farliga (”bokstavstroende”) muslimer. Därmed skriver Åkesson in sig i en etablerad svensk diskurs. Som Johan Cato visar i sin avhandling När islam blev svenskt har åtskillnaden mellan goda och onda muslimer varit ett återkommande tema när islam behandlats i offentlig debatt. Mellanlägen har saknats. Muslimer har varit offer eller förövare. Anpassningsbara (moderna) eller integrationsproblem.

När Jimmie Åkesson inleder 2014 års valrörelse med att lyfta fram islamismen som vår tids stora samhällsproblem är det därför bara det allra senaste kapitlet i en lång och problematisk berättelse om det svenska samhällets svårigheter att hantera islam.