Yttrandefrihet är inte för hjältar

Vem ska vi egentligen jämföra Lars Vilks med? Åke Green, Elisabeth Ohlson-Wallin eller ingen av dem?

Ulf Bjereld skrev för några dagar sedan ett blogginlägg under rubriken ”Lars Vilks och Åke Green – lika som bär?”. Poängen var att även om båda har rätt till yttrandefrihet är det också viktigt att komma ihåg att båda kränker svaga grupper och alls inte är några ”hjältar”.

Visserligen finns beröringspunkter – främst beträffande reaktionerna och att de båda kan sägas ge röst åt politiskt inkorrekta åsikter – men det finns också en väsentlig skillnad: där Vilks möjligen kan anklagas för att kränka och häda ägnade sig Green åt något som åtminstone tangerade det brottsliga, nämligen att hetsa och hota. Green rörde sig vid yttrandefrihetens legala gränstrakter medan Vilks endast uppsökt gränserna för det socialt opassande (läs gärna den långa diskussionen i anslutning till inlägget där jag skriver utförligare om just detta).

Ett annat förslag till jämförelseobjekt är Elisabeth Ohlson-Wallins Ecce Homo-utställning. Vilks retar upp konservativa muslimer på liknande sätt som Ohlson-Wallin retar upp konservativa kristna. Birgitta Ohlsson skrev igår en debattartikel på detta tema där hon bland annat berättade att hon kommer att sätta upp en av tavlorna från Ecce Homo på sitt tjänsterum. Den är en artikel med hög svansföring som utmynnar i vikten av att som folkvald markera sitt stöd för den kompromisslösa yttrandefriheten.

Den uppenbara motfrågan till Birgitta Ohlsson blir därför: när du ändå är igång, varför inte även sätta upp en Rondellhundsteckning? Jag sätter några folkpartistiska euron på att Vilks gärna skänker en teckning till departementet om du frågar honom. Det vore väl en strålande symbolhandling internationellt, att visa hur mycket Sveriges regering står upp för yttrandefriheten? Varför vänta i tolv år på att Vilks teckningar ska bli, som du skriver om Ecce Homo, ”moderna klassiker”? Då finns ju risken att någon hunnit glömma hur kontroversiellt konstverket en gång var och handlingen till stödet för yttrandefriheten riskerar att framstå som någon mindre modig.

Idag svarar Roland Poirier Martinsson på Ohlsson artikel och påpekar en väsentlig skillnad mellan Ecce Homo och Vilks projekt: där Ohlson-Wallin ställde ut inne i kyrkorummet har Vilks enbart rört sig inom den konstnärliga och akademiska världen. Där den potentiellt kränkte kyrkobesökaren bokstavligen måste blunda för Ecce Homo-bilderna måste den potentiellt kränkte muslimen själv uppsöka Vilks teckningar eller föreläsningar för att bli kränkt. (Det här i sin tur kan tas som utgångspunkt för en helt annan diskussion om gränserna mellan religion och politik inom den kristna respektive muslimska sfären, men det tar vi en annan gång)

Men faktum är att vi inte behöver halvtaffliga referenser till Green eller Ohlson-Wallin för att kunna hävda att vi har sett det här förut. Lars Vilks-affären är inte utan föregångare.

En som visserligen inte ritade några teckningar – vad jag vet – men i övrigt liknar Vilks i många avseenden är Theo van Gogh. I efterhand mest känd för filmen Submission (tillsammans med Ayaan Hirsi Ali) men före det en lång karriär i det offentligas träskmarker. van Goghs levde på att häda religiösa och profana heligheter. Det är en rejäl underdrift från min sida om jag skriver att ingen såg van Gogh som en hjälte och själv hade han garanterat tagit det som en grov förolämpning.

Jag tror heller inte att Lars Vilks, som ändå ger ett hyfsat självupptaget intryck i intervjuer, ser sig själv som en hjälte. Just därför är det lite märkligt att så många tycks känna ett behov av att understryka hans karaktärsbrister, snarare än kritisera hans konstverk. På Göteborgs-Postens ledarsida skriver idag Gert Gelotte – i en text som är märkvärdigt lik Ulf Bjerelds blogginlägg – just detta. Vilks är ingen hjälte. Han sparkar neråt.

Hur det gick för van Gogh vet vi. Han fick, som det heter, ta konsekvenserna av sitt handlande och slutade sina dagar på en gata i Amsterdam, slaktad som en gris. Ingen död för hjältar, direkt.

Och är faktiskt detta som borde vara lärdomen, alltmedan huliganerna skriker svin åt Lars Vilks. Yttrandefrihet är inte för hjältar.