Yttrandefrihetens kollektiva värde

Vad har yttrandefriheten för värde? Det uppenbara svaret torde vara att det finns ett värde i att varje enskild individ utan risk för repressalier kan yttra sina åsikter i såväl privata som offentliga sammanhang. Yttrandefriheten är en del av de universella mänskliga rättigheter som varje demokratisk stat bör garantera och varje demokratisk individ bör vara beredd att ta strid för.

På principiell nivå upplever jag att det råder förhållandevis stor enighet i den svenska debatten om detta värde. De enda reella begränsningar av yttrandefriheten som försvaras gäller hotfulla och/eller kränkande yttranden som utan restriktioner skulle begränsa andra individers frihet. Även om jag själv gärna skulle se en revidering av de juridiska begränsningar av yttrandefriheten som gäller – utformningen av lagen om hets mot folkgrupp är exempelvis problematisk – uppfattar jag inte att yttrandefrihetens individuella värde är ifrågasatt i Sverige.

Däremot vill jag lyfta fram att det även finns ett annat värde med yttrandefriheten som skulle kunna beskrivas som ett kollektivt värde. Ibland görs påpekandet att yttrandefriheten faktiskt också inbegriper rätten att säga till någon annan att ”det där borde du inte ha sagt”. Inte minst Lars Vilks har ofta använts för att symbolisera distinktionen mellan att det man har rätt att säga och det som är lämpligt att säga (även om Vilks är ett synnerligt dåligt exempel eftersom han inte alls lever upp till bilden av en innehållslös provokatör; ett betydligt bättre exempel är Theo van Gogh, som för drygt sju år sedan mötte döden på en gata i Amsterdam). Enligt denna logik står yttrandefriheten inte på spel bara för att personer som Vilks blir ifrågasatta. 

Detta är sant. Givetvis finns det många enskilda exempel på yttranden där det kan vara berättigat att påpeka att tystnad hade varit ett bättre alternativ. Problemet uppstår när många säger samma sak och det bildas starka informella begränsningar av vilka åsikter som bör uttryckas i debatten. Det är naturligtvis ett högst mänskligt fenomen, men ändå med påtagliga kulturella variationer. Om svensk konsensuskultur har det skrivits mycket. En av dem som uttrycker vår rädsla för det avvikande yttrandet allra bäst är låtskrivaren Stefan Sundström:

för så går det till här uppe i kalla Nord, att man håller med den som för tillfället för ord

I ett tidigare inlägg på den här bloggen gjorde jag påpekandet att yttrandefriheten inte är för hjältar. Det är inte för att skydda de åsikter vi vill höra mer av som vi ska värna yttrandefriheten.  

Snarare ser jag yttrandefriheten som en modern institutionalisering av ett klassiskt demokratisk ideal: toleransen. Istället för att slå ihjäl, tortera eller fängsla dem som uttrycker åsikter som vi ogillar ska vi lyssna på vad de har att säga, för att sedan med våra bästa argument bemöta dem. Demokratin hotas inte av avvikande åsikter, tvärtom är det förekomsten av kraftigt disparata åsikter i ett samhälle som gör demokratin nödvändig. 

För att inte den demokratiska debatten ska stagnera är vi, som ett demokratiskt kollektiv, beroende av avvikarna som trotsar dessa informella lagar. Därför är det inte bara för avvikarnas egen skull som vi ska tolerera deras yttranden. Det är minst lika mycket för vår egen skull.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till skribenten Ivar Arpi som bloggar på adressen http://suspensoarg.wordpress.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Yttrandefrihet är inte för hjältar

Vem ska vi egentligen jämföra Lars Vilks med? Åke Green, Elisabeth Ohlson-Wallin eller ingen av dem?

Ulf Bjereld skrev för några dagar sedan ett blogginlägg under rubriken ”Lars Vilks och Åke Green – lika som bär?”. Poängen var att även om båda har rätt till yttrandefrihet är det också viktigt att komma ihåg att båda kränker svaga grupper och alls inte är några ”hjältar”.

Visserligen finns beröringspunkter – främst beträffande reaktionerna och att de båda kan sägas ge röst åt politiskt inkorrekta åsikter – men det finns också en väsentlig skillnad: där Vilks möjligen kan anklagas för att kränka och häda ägnade sig Green åt något som åtminstone tangerade det brottsliga, nämligen att hetsa och hota. Green rörde sig vid yttrandefrihetens legala gränstrakter medan Vilks endast uppsökt gränserna för det socialt opassande (läs gärna den långa diskussionen i anslutning till inlägget där jag skriver utförligare om just detta).

Ett annat förslag till jämförelseobjekt är Elisabeth Ohlson-Wallins Ecce Homo-utställning. Vilks retar upp konservativa muslimer på liknande sätt som Ohlson-Wallin retar upp konservativa kristna. Birgitta Ohlsson skrev igår en debattartikel på detta tema där hon bland annat berättade att hon kommer att sätta upp en av tavlorna från Ecce Homo på sitt tjänsterum. Den är en artikel med hög svansföring som utmynnar i vikten av att som folkvald markera sitt stöd för den kompromisslösa yttrandefriheten.

Den uppenbara motfrågan till Birgitta Ohlsson blir därför: när du ändå är igång, varför inte även sätta upp en Rondellhundsteckning? Jag sätter några folkpartistiska euron på att Vilks gärna skänker en teckning till departementet om du frågar honom. Det vore väl en strålande symbolhandling internationellt, att visa hur mycket Sveriges regering står upp för yttrandefriheten? Varför vänta i tolv år på att Vilks teckningar ska bli, som du skriver om Ecce Homo, ”moderna klassiker”? Då finns ju risken att någon hunnit glömma hur kontroversiellt konstverket en gång var och handlingen till stödet för yttrandefriheten riskerar att framstå som någon mindre modig.

Idag svarar Roland Poirier Martinsson på Ohlsson artikel och påpekar en väsentlig skillnad mellan Ecce Homo och Vilks projekt: där Ohlson-Wallin ställde ut inne i kyrkorummet har Vilks enbart rört sig inom den konstnärliga och akademiska världen. Där den potentiellt kränkte kyrkobesökaren bokstavligen måste blunda för Ecce Homo-bilderna måste den potentiellt kränkte muslimen själv uppsöka Vilks teckningar eller föreläsningar för att bli kränkt. (Det här i sin tur kan tas som utgångspunkt för en helt annan diskussion om gränserna mellan religion och politik inom den kristna respektive muslimska sfären, men det tar vi en annan gång)

Men faktum är att vi inte behöver halvtaffliga referenser till Green eller Ohlson-Wallin för att kunna hävda att vi har sett det här förut. Lars Vilks-affären är inte utan föregångare.

En som visserligen inte ritade några teckningar – vad jag vet – men i övrigt liknar Vilks i många avseenden är Theo van Gogh. I efterhand mest känd för filmen Submission (tillsammans med Ayaan Hirsi Ali) men före det en lång karriär i det offentligas träskmarker. van Goghs levde på att häda religiösa och profana heligheter. Det är en rejäl underdrift från min sida om jag skriver att ingen såg van Gogh som en hjälte och själv hade han garanterat tagit det som en grov förolämpning.

Jag tror heller inte att Lars Vilks, som ändå ger ett hyfsat självupptaget intryck i intervjuer, ser sig själv som en hjälte. Just därför är det lite märkligt att så många tycks känna ett behov av att understryka hans karaktärsbrister, snarare än kritisera hans konstverk. På Göteborgs-Postens ledarsida skriver idag Gert Gelotte – i en text som är märkvärdigt lik Ulf Bjerelds blogginlägg – just detta. Vilks är ingen hjälte. Han sparkar neråt.

Hur det gick för van Gogh vet vi. Han fick, som det heter, ta konsekvenserna av sitt handlande och slutade sina dagar på en gata i Amsterdam, slaktad som en gris. Ingen död för hjältar, direkt.

Och är faktiskt detta som borde vara lärdomen, alltmedan huliganerna skriker svin åt Lars Vilks. Yttrandefrihet är inte för hjältar.

Rätt och fel om Lars Vilks föreläsning

Vem har rätt och vem har fel i debatten om Lars Vilks? Om vi bortser från den lilla detaljen att nästan alla verkar överens om att det är bra med yttrandefrihet och dåligt med våld återstår den betydligt viktigare frågan: vems världsbild bekräftas av Vilks?

Två berättelser står emot varandra. Båda vill göra gällande att Vilks utgör ett exempel som stöder deras historieskrivning. Att ge upp rätten att nyttja Vilks innebär samtidigt att man ger sina ideologiska motståndare en gratisseger.

I ena ringhörnan har vi dem som ser ett islamistiskt hot mot yttrandefriheten. Deras berättelse börjar med fatwan mot Salman Rushdie 1989 och når via nedslag hos bland andra Theo van Gogh och South Park så småningom fram till Lars Vilks. I denna berättelse är Vilks en hjälte, som står upp emot hotet från totalitära krafter med risk för eget liv. I den aktuella svenska debatten formuleras denna linje allra tydligast av Johan Lundberg och Paulina Neuding i Dagens Nyheter igår.

I den andra ringhörnan har vi dem som ser muslimer som en strukturellt underordnad minoritet. Lars Vilks har i denna berättelse karaktären av en skurk, en i raden av alla dem som återkommande och illvilligt kränker muslimer. Visserligen ges Vilks rätten till sin yttrandefrihet, men han har inte förtjänat den av egen kraft och det vore bättre om han bad om ursäkt. Ett tydligt exempel på denna linje har artikulerats av Broderskaparnas ordförande Peter Weiderud.

På ett övergripande plan äger båda berättelserna sin giltighet. Visst förenklar de, men det är nödvändigt för att se mönster i samhället. Enskilda individer kan känna igen sig och sina erfarenheter i båda berättelserna.

Men studerar man vad som faktiskt ägde rum i Uppsala i förra veckan visar det sig att endast en av berättelserna är giltig i just det här enskilda fallet.

Ingen behöver sväva i okunskap om vad som inträffade. Lars Vilks föreläsning och efterspelet är väldokumenterat och tillgängligt via nätet. Vilks inleder en vad det verkar högst traditionellt upplagd föreläsning. Han talar sakligt och utan krusiduller (men lite sömnigt) om ett högst aktuellt ämne, nämligen yttrandefrihet och konst. För att illustrera sina poänger visar han bilder och filmklipp (att inte visa illustrationerna hade varit idiotiskt, ur ett rent pedagogiskt perspektiv). Inget av det han säger är felaktigt eller ens kontroversiellt. Det är en, så långt han tilläts hålla på, rent referande framställning, snudd på tråkig. De exempel han visar är hämtade från olika tidsperioder och delar av världen. Jag skulle förmodligen valt ett liknande upplägg själv om jag skulle föreläsa på temat även om jag hade stoppat in några hårdrocksexempel också.

Nåväl, för den som vill se händelsen som ett exempel på islamismens hot mot yttrandefriheten är det inte svårt att lägga upp argumentationen: föreläsningen avbryts när ett exempel med Muhammed visas, inte tidigare. Kommentarerna som fälls handlar om att Vilks hädar islam. Efterspelet, där Uppsala universitets företrädare tvekar att bjuda in Vilks igen, passar utmärkt in i ramen av västerländska kulturella och akademiska institutioner som idkar självcensur inför hot eller rädsla för hot.

Värre är det för dem som vill se föreläsningen som ett exempel på kränkning av muslimer. Antingen måste man argumentera för att de som avbröt föreläsningen representerar gruppen muslimer (i betydelsen att detta skulle vara en väntad reaktion från en ”genomsnittlig muslim”), vilket i sig är ytterst problematiskt. Eller, än värre, måste man helt bortse från vad Lars Vilks faktiskt gjorde under den knappa kvart han tilläts hålla på och istället argumentera för att Vilks genom sin blotta närvaro utgör ett kränkande inslag. Då är man så förblindad av symbolen Lars Vilks att man faktiskt inte ser nyktert på det som har inträffat.

Det är ett samhälleligt problem att människor utsätts för kränkningar, bland annat på grund av sin religiösa tro. Det är också ett samhälleligt problem att yttrandefriheten hotas. Lars Vilks föreläsning i Uppsala var ett exempel på det sistnämnda problemet, inte det förstnämnda.