Kan Sverigedemokraterna omsätta uppmärksamheten i väljare?

”Får vi en repris av Aftonbladetdebatten, så har vi världens chans till jordskred”.

Expressen publicerar idag ett internmail som ger ökad insikt i Sverigedemokraternas taktiska överväganden i valrörelsen. Helt uppenbart var syftet med förra veckans reklamfilm att få igång en debatt liknande den som förra hösten sammanföll med Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror (i vilken utsträckning den opinionsmässiga uppgången hängde ihop med Aftonbladetdebatten vet vi dock inte).

Att Sverigedemokraterna med sin reklamfilm lyckats väcka uppmärksamhet råder det ingen tvekan om. Inte minst det internationella intresset får anses vara anmärkningsvärt, där inte bara danska utan även exempelvis tyska tidningar skrivit en hel del om den svenska ”censuren” av Sverigedemokraterna.

Jag skrev samma dag som Sverigedemokraterna släppte sin film att jag trodde att man har gjort en felbedömning. Valfilmen gav partiet uppmärksamhet – jag erkänner gärna att jag underskattade mängden rubriker som det blev – men frågan är om den ger partiet några nya väljare.

Jämförelsen med Aftonbladetdebatten är belysande, både vad gäller själva innehållet – i artikeln respektive reklamfilmen – och debatten efteråt.

Artikeln i Aftonbladet var framgångsrik eftersom den var konkret. Istället för svepande kritik av invandring i största allmänhet listade Åkesson de konkreta problem som partiet ser med specifikt den muslimska invandringen och den anpassning (”islamisering”) till muslimska krav som partiet beskriver både som ett faktum och som ett hot. Budskapet var mer konkret än tidigare och lyckades lyfta just de frågor som många svenska väljare är negativt inställda till: islam som religion (varje undersökning som genomförts visar att en majoritet svenskar är negativt inställda till islam) och krav på religiöst motiverade särrättigheter, vissa invandrargruppers påstått taskiga kvinnosyn, associationer till terrorism och brottslighet och så vidare.

När Sverigedemokraterna säger att de är ”emot invandring” gör de det enkelt för motståndarna som då kan svara att ”vi är för invandring” och lista ett antal skäl till varför det är ekonomiskt gynnsamt samtidigt som man lutar sig mot en moraliskt överlägsen ståndpunkt. Men när Sverigedemokraterna istället listar konkreta problem i samhället – att kvinnor tvingas bära heltäckande slöja, att flickor hindras delta i simundervisning, krav på införande av sharialagar, muslimers överrepresentation i viss brottsstatistik etc - tvingas dess motståndare antingen säga att problemet inte finns eller överdrivs, alternativt erkänna att de håller med men har andra lösningar (eller, som t ex de socialdemokratiska broderskaparna har gjort, faktiskt gå ut och säga att man tycker det är bra med just denna ”anpassning”). Därigenom framstår Sverigedemokraterna som mindre extrema, och deras ståndpunkter legitimeras och för väljarna blir det mindre dramatiskt att rösta på dem.

Dessutom hade Åkesson maximalt flyt i debatten den gången. Med en moraliserande Maud Olofsson, en mästrande Fredrik Malm eller en slingrande Jan Helin som motståndare är det svårt att göra bort sig och Åkesson kunde enkelt gå segrande från samtliga debatter han då medverkade i. Medan just Helin kom att framstå som den minst hederliga av alla sedan han först givit (eller åtminstone sanktionerat) Åkessons artikel en rubrik som medvetet spetsade till budskapet i artikeln, sedan använda just denna rubrik som intäkt för hur viktigt det var att ge Sverigedemokraterna utrymme att presentera sina hemska åsikter och slutligen klargöra att partiet av denna anledning inte skulle få annonsera i tidningen.

Varken TV4 eller någon annan central aktör har denna gång gjort något misstag av den dimensionen. Istället har Sverigedemokraterna själva med sin film valt att framställa sig som just så vulgära och främlingsfientliga som de den gången anklagades för att vara. Martyrrollen fungerar så länge man uppenbart särbehandlas, vilket har skett tidigare (”debatten” mellan Åkesson och Olofsson i SVT var ett skolexempel på hur en partisk debattledare agerar), men är inte klädsam när man uppenbart söker efter den (vilket är fallet den här gången).

Därför är jag fortfarande, trots den stora uppmärksamhet som filmen har fått, tveksam till att Sverigedemokraterna kan få det opinionsmässiga lyft som man hoppas på. Det är nu fullt möjligt att det räcker ändå. Sverigedemokraterna är, som jag påpekat tidigare, i första hand inte ett mediefenomen. Snarare är man en gräsrotsrörelse som i nuläget nog har tillräckligt många övertygade sympatisörer för att kunna ta en riksdagsplats, trots en dålig valrörelse. Men 4,1 procent, 16-17 mandat, ingen vågmästarroll, noll utskottsplatser och fyra års medieskugga (när SD inte längre är det exotiska hotet utan ett parti helt utan inflytande) – vore det verkligen en framgång? Skulle de nyblivna riksdagsledamöterna i ett sånt läge ha tålamod att arbeta långsiktigt för att undvika att partiet repriserar Ny Demokratis öde?