Åsiktskorridoren och provinsialismen i den svenska debatten

Den pågående debatten om förutsättningarna för en dynamisk och frimodig diskussion om politik i Sverige är inte uppenbart överlastad med systematiskt insamlad empiri.

I ett försök att tränga igenom en vägg av åsikter, metaforer och anekdotiska argument presenterar jag därför i en krönika i Borås Tidning idag resultaten från en miniatyrstudie jag gjort.

Min utgångspunkt är en hypotes att åsiktskorridoren inte nödvändigtvis är trång, men däremot syrefattig. Mitt intryck har varit att svensk debatt är introvert och provinsiell. Ja, helt enkelt väldigt svensk. Men går detta att belägga?

Jag har gjort ett försök. Empirin är enkel. Jag har gått igenom vad Sveriges samlade kår av ledarskribenter länkar till under en vecka på Twitter. Urvalet är ett försök till totalurval, det vill säga alla länkar från alla ledarskribenter med twitterkontot. Jag har totalt hittat 53 stycken vid 29 tidningar. Jag har däremot inte inkluderat frilansande krönikörer utan endast skribenter som vid mättillfället var fast knutna till en redaktion. (Sannolikt har jag missat någon, men ambitionen var att vara heltäckande). Mätperioden är sista veckan i maj i år, en förhoppningsvis ”vanlig vecka” (jag har åtminstone inga skäl att tro något annat). Totalt består materialet därmed av 766 länkar.

Argumentet för att välja Twitter är enkelt: Twitter är de facto ett centralt forum för ledarskribenter. Argumentet för att välja länkar är att det ofta är just länkar till andra artiklar som håller diskussionen på Twitter igång. Rimligen säger det något, om än inte allt, vad man väljer att länka till på Twitter.

Resultatet visade att 88 procent av länkarna går till texter publicerade i svenska tidningar och 12 procent till utländska. Men av de utländska länkarna handlar det nästan uteslutande om ren nyhetsförmedling. Jag hittar i princip inte en enda länk till en utländsk opinions- eller kulturartikel.

Jag valde också att göra en jämförelse med kulturskribenter. Jag följde samma urvalskriterier, men hade här svårare att hitta tillräckligt många konton. Dels för att jag känner till färre kultur- än ledarskribenter, dels för att somliga, till exempel Åsa Linderborg, inte har Twitterkonton (och av hennes kollega på Aftonbladet var jag blockad). Här hittade jag därför bara 153 länkar. Och av dessa var 150 till svenska tidningar.

En kritik jag har fått under dagen är att Twitter inte är representativt. Det stämmer säkert. Twitter är ingen perfekt spegelbild av vad opinionsbildare skriver och läser. Jag vill däremot fortsatt hävda att det spelar roll vad som twittras, och jag är ganska säker på att de flesta ledarskribenter också tycker det. Annars hade de rimligen inte varit så noga med att länka till sina egna och sina kompisars texter. (För att inte tala om beröm som andra skriver om egna texter).

Och när det under en hel vecka inte en enda gång twittras en endaste länk till en internationell opinionsartikel, en internationell kulturartikel eller en forskningsrapport; ja, då tycker jag att resultatet är så intressant att det motiverar en diskussion. Jag vill också hävda att detta resultat är betydligt mer intressant och problematiskt än var skribenterna bor, vad de heter eller hur de ser ut.

Men som sagt, det är trots allt bara ett begränsat mått. Jag har därför kompletterat med en analys av vad som faktiskt skrivs i de ledar- och kulturartiklar som publiceras i papperstidningarna. Är det här de utländska referenserna gömmer sig?

Jag har inte möjlighet att läsa igenom alla ledar- och kulturartiklar, men jag har gått en genväg genom en sökning i Mediearkivet. Jag har valt ut de 25* dagstidningar och tidskrifter som jag bedömer är mest troliga att anses relevanta för svenska debatt, och helt enkelt sökt för att se om de refereras på ledar- och kultursidor. För att utöka träffytan har jag studerat en månad, istället för en vecka. Sökningen inkluderar alltså all storstads- och landsortspress i Sverige från 1 till 31 maj.

Totalt hittar jag 19 referenser från ledarsidorna och 20 från kultursidorna. Är det mycket eller lite? Jag har ingen jämförelsepunkt, men vill nog ändå hävda att även detta är väldigt lite. Vi pratar alltså om ett genomsnitt här där det förekommer en referens till en utländsk tidning en gång i månaden, per tidning.

Vad är det då som refereras? New York Times citeras på ledarplats sedan man konstaterat att det går dåligt för svenska tennisspelare i Öppna Franska. The Guardian refereras i en debatt om höga klackar på filmfestivalen i Cannes. The Economist citeras efter ett reportage om homosexualitet. Däremot hittar jag inte heller i papperstidningarna några seriösa försök att presentera en utländsk debatt för svenska läsare eller någon ambition att berika den svenska debatten med argument från utlandet. En elak, men inte helt orättvis slutsats, är att omvärlden uppfattas som  intressant när den skriver om svenskar eller om sex. Annars får det vara.

Den mest refererade tidningen är föga förvånande brittiska vänstertidningen The Guardian (sju omnämnanden), följd av New York Times (sex) och Aftenposten (fyra). Tidskrifter som London Review of Books, Der Spiegel eller Prospect Magazine förekommer däremot inte en enda gång.

Det är inte lika mörkt överallt. Svenska Dagbladets kultursida har under maj månad nio utländska referenser, Norrbottens-Kurirens ledarsida har sju och Dagens Nyheters kultursida har fem. Tillsammans står dessa tre redaktioner för hälften av alla referenser till utländska tidningar och tidskrifter. Aftonbladets ledarsida, vars skribenter twittrar utländska länkar hyfsat ofta, landar däremot på noll, precis som kultursidan. Expressens kultursida har noll referenser, ledarsidan en.

Är det en paradox att opinions- och kulturskribenterna är så nationellt orienterade, i en tid präglad av ständigt ökande globalisering och där hela världens åsiktsproduktion är tillgänglig? Eller är det tvärtom en naturlig följd, ett sätt att hitta en nisch och trygghet i en tid fylld av förändringar? Oavsett vilket: provinsialismen är ett faktum och borde motivera en självkritisk debatt. 

* Financial Times, Washington Post, Le Monde, New York Times, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten, Helsingin Sanomat, Süddeutsche Zeitung, The Economist,The Guardian, El Pais, El Mundo, Le Figaro, Aftenposten, Dagbladet, Berlingske Tidende, The Independent, Daily Telegaph, The Times, Prospect Magazine, New York Review of Book, London Review of Books, Times Literary Supplement, Wall Street Journal, Der Spiegel

Skakiga analyser när Expo kartlägger nazismen i Sverige

”Den största nazistiska mobiliseringen i Sverige sedan andra världskriget.” Det var Stiftelsen Expos slutsats för ungefär ett år sedan. Nazismen i Sverige sades ha ett ”gyllene läge” (Expo, Nr 1 2014).

Konstaterandet väckte stor uppmärksamhet och berättigad oro. Så: hur blev det?

Blandat, får man väl säga. Å ena sidan fiasko på valdagen: 0,07 procent av rösterna i riksdagsvalet. Totalt 0 mandat i hela Sverige, vilket var en tillbakagång med ett mandat.

Å andra sidan: medial succé. 4713 träffar ger en sökning på ”Svenskarnas parti” i Mediearkivet under 2014. Det är nästan exakt en träff per väljare i riksdagsvalet. Och som en jämförelse drygt hälften av den uppmärksamhet som Feministiskt Initiativ fick och mer än dubbelt så stor uppmärksamhet som Piratpartiet (Det sistnämnda är inget annat än en skandal, i ljuset av att det under 2014 var val till Europaparlamentet, där Piratpartiet var representerade, med allt vad det rimligen borde innebära i termer av medial granskning).

Svenskarnas Parti lyckades också sätta agendan för flera debatter under året. Skulle nazister rentav få medverka i skolor, på samma villkor som andra partier? Demonstrera på 1 maj? Hålla tal från Almedalsscenen?

Inte sällan blev nazisterna slagträ i en sorglig pajkastning. Vänsterskribenten Po Tidholm sommarpratade i P1 och spred där myten att borgerliga debattörer tycker att nazister ska få vara i skolorna.

Så här i efterhand kan man ställa sig frågan: var dessa debatter alltid motiverade? Det fanns ju nästan aldrig någon som hade någon avvikande uppfattning? Och i vilken utsträckning byggde de på en grav felbedömning av styrkan hos Svenskarnas Parti?

Redan när Expo presenterade sin rapport förra året luftades kritik. Vad var det egentligen som låg bakom påståendet om den ”största mobiliseringen sedan andra världskriget”?

Jo, något som Expo kallar ”antal aktiviteter”. Begreppet återkommer i årets rapport som presenterades idag. Här dras återigen slutsatser om en ”dramatisk ökning”.

Men vad betyder aktiviteter i sammanhanget? 82 procent av de aktiviteter som Expo räknat under 2014 kategoriseras som ”propagandaspridning” vilket definieras som ”uppsättning av klistermärken, affischer, banderoller och flygbladsutdelning” (resten utgörs av några hundra manifestationer, ”sociala aktiviteter” etc).

Det säger sig självt att detta är ett mycket begränsat mått för att mäta mobilisering, i synnerhet som volymerna trots allt är ganska små. Om fem nazister brukade dela ut flygblad i Jönköping varje lördag, och sedan två av dem blir arbetslösa och dessutom hinner sätta upp klistermärken på onsdagarna, har vi plötsligt en 40-procentig ökning.

En jämförelse över tid förutsätter också hänsyn till kontexten. Expo konstaterar i rapporten att det som driver upp siffrorna jämfört med 2013 är Svenskarnas Partis aktiviteter i valrörelsen. En mer kvalificerad jämförelse skulle möjligen leda till slutsatsen att aktiviteterna inte alls har ökat, förutom en helt naturlig valårseffekt.

Det räcker inte med ett par pusselbitar. För att kunna ligga till grund för mer övergripande slutsatser om styrkan i den nazistiska rörelsen i Sverige behöver vi komplettera med fler mått. Hur många individer pratar vi om? Vilka resurser har de? (Pengar, vapen, etc). Hur farliga är de?

Säkerhetspolisen gör i sin senaste utredning om våldsbejakande extremism i Sverige tvärtemot Expo bedömningen att vitmaktmiljöerna inte har blivit starkare de senaste fem åren.

Man kan med fog ställa sig frågan huruvida vi ens fått en så stor debatt om nazister i skolan om inte Expo dragit så stora växlar på sin begränsade undersökning.

Trots begränsat underlag tvekar inte Expo att diskutera orsakerna. I en artikel i Aftonbladet idag är Daniel Poohl frikostig med förklaringar som tyvärr inte känns helt genomtänkta.

Sverigedemokraternas framgångar sägs till exempel gynna framväxten av högerextremism. Det kan inte uteslutas att så är fallet, men den som jämför Sverige med andra länder ser snarare ett mönster där högerextremismen oftare tycks frodas i frånvaron av ett stort högerpopulistiskt och/eller högernationalistiskt parti.

Poohl lyfter även fram diskussioner om åsiktskorridorer och minskat flyktingmottagande som en faktor som gynnar högerextremismen. Återigen: så kan det vara, men man kan i så fall fundera över varför inte den danska eller norska invandringsdebatten också driver fram nynazism.

Expo har en mycket stor, och delvis berättigad, trovärdighet i dessa frågor, som kommer av flera års gediget insamlande av ett unikt material. Det ställer höga krav på noggrannhet och saklighet, i analyser och slutsatser. Frågan om hotet från nazismen är alldeles för viktig för att tillåta slarv och godtycklighet.

Därför har Sara Skyttedal fel

Medlemskap i en ”grundlagsfientlig organisation” ska vara kriminellt och bestraffas med fängelsedom, skriver KDU:s ordförande Sara Skyttedal i Expressen idag. Hon är inspirerad av den tyska lagstiftningen och tycks även vilja ha förbud mot att ”bilda opinion för, finansiera eller uppvisa symboler för organisationer som vill omkullkasta grundlagen”.

Demokratin kan aldrig tas för given. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, individer och grupper av individer som vill ha ett helt annat system. Varje demokratisk stat måste därför ha försvarsmekanismer. Det är bland annat av detta skäl vi har en säkerhetspolis, med befogenheter att arbeta förebyggande mot exempelvis vänster-, höger- och islamistisk extremism.

Men det finns ett par allvarliga problem med Skyttedals förslag.

För det första raderar hon ut den fundamentala skiljelinjen mellan handlingar och åsikter. Svensk demokrati är så stark att den kan rymma opinionsbildning även till förmån för icke-demokratiska system. Vi har redan idag ett förbud mot hatbrott, som innebär att det inte är fritt fram att yttra vilka vidrigheter som helst. Men varför skulle vi behöva ett förbud mot dem som med demokratiska metoder organiserar sig och opinionsbildar för ett annan samhällsmodell, exempelvis en islamistisk?

För det andra är begreppet ”grundlagsfientlig” djupt problematiskt. Ingen kommer undan gränsdragningsproblematiken, men genom att fokusera på grundlagen öppnar Skyttedal upp för en mängd svåra avvägningar. Om islamism ska förbjudas med hänvisning till grundlagen gäller det rimligen även kommunism. Slutdemonstrerat för Kommunistiska partiet i Göteborg på 1 maj med andra ord? Och om kommunism ska förbjudas gäller det rimligen också fascism. Många anser som bekant att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Och så vidare.

För det tredje är det mycket oklart om ett förbud skulle ge önskvärda effekter. Terrorism går inte att lagstifta bort. Exakt vad blir bättre av att de som befinner sig i gråzonen kriminaliseras.

Rätten att argumentera och propagera för ett helt annat samhällssystem är en lyx, förbehållen demokratier.  Låt oss behålla den.

Därför bör inte liberaler besvara frågan vem som är svensk

Vem är svensk? 

Niklas Orrenius intervju med Björn Söder har väckt stor uppmärksamhet, trots att Söders resonemang i allt väsentligt är en rimlig sammanfattning av Sverigedemokraternas sedan länge välbekanta ståndpunkter gällande nationalitet och medborgarskap.

I den efterföljande debatten ifrågasätts Söders svar på för mig märkliga grunder. Ja, Söders och SD:s resonemang är djupt problematiska, det är en naturlig följd av den etniska nationalism partiet anammar. Men det mest besvärande är inte Söders gränsdragningar utan att det överhuvudtaget anses vara en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet.

Till att börja med, låt oss vara tydliga om startpunkten: den svenska staten skiljer mellan svenska och utländska medborgare. Frågan om medborgarskap är alls icke oviktig utan intimt relaterad till rättigheter. Svenska staten särbehandlar dagligen svenska medborgare. Men i intervjun med Orrenius är Söder mycket tydlig med att han inte ifrågasätter judars eller samers rätt till svenskt medborgarskap och det finns heller inget i Sverigedemokraternas program som antyder att partiet står för något annat. Den massiva kritiken handlar istället om att företrädare för SD, i det här fallet en vice talman, inte anser att vissa minoriteter är svenskar i  nationell bemärkelse.

I Sverige, liksom i stora delar av världen, används begreppen nation och stat som synonymer i vardagligt språk. I en mycket elementär mening kan man alltså empiriskt konstatera att den är svensk som är svensk medborgare och att med nationalitet avses medborgarskap. Men riktigt så enkelt är det inte.

Alla som är medborgare i Sverige är inte svenskar i nationell bemärkelse. Judar, romer, finländare, tornedalingar och samer är visserligen medborgare på samma villkor som andra, men betraktas av staten som nationella minoriteter. Detta tar sig främst uttryck genom särskilda språkliga rättigheter (de nationella minoriteterna har en grundlagsskyddad rätt till att använda sina modersmål som invandrargrupperna saknar) men också genom exempelvis Sametinget.

Vägen till det svenska medborgarskapet går genom födsel (av en förälder som själv är medborgare) eller genom naturalisation (adoption, invandrare som uppfyller kriterier om fem års uppehälle etc).

Men lagstiftningen räcker inte hela vägen här. Vardagliga uppfattningar av svensk nationalitet överensstämmer inte med statens definition av vem som är medborgare, det har varje attitydundersökning visat. Istället kopplas svenskhet i varierande grad till sådant som språk, historia, kultur, värderingar, religion och etnicitet.

Beskrivningarna av Sverige har över tid skiftat: nationalstat, mångetniskt, mångkulturellt. Däremot har Sverige vad jag vet aldrig beskrivits som mångnationellt. Exempel på mångnationella stater är Kanada, Malaysia och Belgien: stater som konstitueras av flera jämbördiga nationer. När Sverige beskrivs som mångetniskt eller mångkulturellt sker det däremot utifrån tanken att staten Sverige rymmer en nation och ett stort antal nationella och etniska minoriteter.

Etnicitet är till skillnad från nationalitet något som oftast (men inte alltid) upplevs statiskt och bortom påverkan. Det är alltid möjligt att byta nationalitet, liksom att ha flera medborgarskap/nationstillhörigheter samtidigt, men etniciteten – vanligen definieras en etnisk grupp av en kombination av biologiska, fysiska och kulturella attribut - är ofta beständig från födseln.

Så långt ett försök att beskriva hur det de facto ser ut. Identitet är visserligen på individuell nivå något personligt och ibland djupt komplicerat men skogen finns där ändå, trots de enskilda trädens unika egenskaper. Nationer och etniska grupper är i sina detaljer föränderliga, men till helheten anmärkningsvärt beständiga sociala konstruktioner.

Den politiska dimensionen får dock inte underskattas. Gränsen mellan etnicitet och nationalitet är politisk, inte sociologisk. Kriterier för medborgarskap beslutas demokratiskt och har i sin tur en direkt effekt på sammansättningen av demos.

Hur det bör vara är därför en lika viktig fråga som hur det är.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti. Nationalismens grundidé är strävan efter sammansmältning av nationen och staten. I det nationalistiska paradiset är alla i Sverige svenskar och alla svenskar bor i Sverige. Det är denna idé som i sin yttersta tillämpning drivit mänskligheten till några av historiens mest monstruösa vidrigheter.

Men det finns inte en nationalism, det finns många varianter. Under 1800-talet var nationalismen oftare liberal än konservativ, oftare demokratisk än reaktionär. Efter första världskriget utvecklades nationalismen i flera länder i auktoritär och ibland fascistisk riktning, men förblev demokratisk i exempelvis Skandinavien. Den nationalism som återkommit från 1980-talet och framåt rymmer såväl fascism (Milosevic, Tudjman, Le Pen) som liberalism (Tysklands enande, Baltikums frigörelse).

Den avgörande skillnaden mellan olika nationalismer ligger i hur nationen definieras. När nationen definieras i termer av ras är folkmord oundvikligt. När den definieras i termer av det som Jürgen Habermas kallat författningspatriotism är däremot den demokratiska potentialen stor.

Sverigedemokraternas problem är och förblir att partiet fortfarande inte släpper taget om den etniska nationalismen. Följande är en nyckelmening i principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.”

Om man ser till hur dessa formuleringar i praktiken tillämpas är det ingen tvekan om att detta är en mycket krävande definition. Kultur, identitet och lojalitet är töjbara begrepp som både kan användas på ett inkluderande sätt (kulturell kunskap, lojalitet med demokratisk författning, nationell identitet) och ett exkluderande sätt (vilket ofta är fallet, som när man säger att den svenska identiteten på individuell nivå ska vara viktigare än t ex den muslimska). Sverigedemokraterna gör det mycket svårt för andra att bli svenskar, trots allt tal om ”öppen svenskhet”.

Kritiken av Sverigedemokraterna fastnar tyvärr ofta på den nationalistiska planhalvan. Söders ifrågasättande av huruvida judar och samer är svenskar bemöts med nån sorts tvärtom-retorik: de är visst svenskar! Som om det vore en mänsklig rättighet att bli erkänd som svensk och en förolämpning att beskrivas som något annat. Hade det varit ett mindre bekymmer om Söder sagt att just judar och samer är svenskar? Det är en idiotisk diskussion som ingen vinner på att driva vidare.

En annan återvändsgränd att ifrågasätta Sverigedemokraternas uppfattningar om det svenska. Alltför många försöker konkurrera ut SD genom att presentera en mer attraktiv idé om svenskhetens innehåll: mer demokratisk, mer liberal, mer jämställd. Nationalism light, men fortfarande nationalism.

En liberal bör istället besvara frågan om svenskhet med att hänvisa till medborgarskapet. Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle. 

Alla frågor om etnisk eller nationell eller någon annan identitet bör varje liberal med varm hand lämna över till de enskilda individerna att besvara. 

Allt annat är en potentiell förolämpning.

Vad är normalt och vad är unikt i svensk politik?

I politiken är det lätt att bli hemmablind. Det egna landets specifika uppsättning av partier tas för given och att den egna politiska debatten uppfattas som normerande för hur det borde vara. Ibland slår detta över i en oreflekterad chauvinism: ståndpunkter som är vanliga i andra delar av den civiliserade världen avfärdas som extrema, medan unika svenska politiska konstruktioner framställs som självklara lösningar.

Världen är emellertid större än Sverige. Det kan vara nyttigt att ibland försöka se Sverige utifrån och på perspektiv på det avvikande i vårt politiska samtal.

Jag ska här försöka besvara frågan vilket valresultat vi skulle få om svenska väljare agerade som genomsnittliga europeiska väljare. Metoden är lika enkel som ovetenskaplig: jag har utgått från de senaste parlamentsvalen i samtliga europeiska demokratier och räknat ut det genomsnittliga stödet för olika partifamiljer. Hur många röstade i varje land på liberala partier, hur många röstade på gröna partier och så vidare. Resultatet blir en grov, men sannolikt inte helt missvisande, påminnelse om vad som i ett europeiskt perspektiv kan beskrivas som normalt respektive unikt med svensk politik.

Socialdemokraterna: 25 procent. Sakta men säkert börjar S närma sig en genomsnittlig europeisk nivå, men med ett resultat över 30 procent behåller S sin ställning som topp fem bland socialdemokratiska partier i Europa.

Moderaterna: 21 procent. Storleksmässigt är Moderaterna nu på väg tillbaka till genomsnittliga nivåer för de ledande center-högerpartierna i Europa.

Folkpartiet: 10 procent. Folkpartiet hamnar klart på under halvan bland de liberala partierna i Europa. De kan trösta sig med att liberala idéer är ovanligt populära hos andra partier i Sverige.

Sverigedemokraterna: 9 procent. Sverige var bland de sista länderna i Europa att få in ett nationalistiskt parti i parlamentet. Mycket talar för att SD nu håller på att etablera sig på en ganska normal europeisk nivå.

Kristdemokraterna: 8 procent. KD skulle klara sig bättre med en mer europeisk väljarkår, allra helst en katolsk.

Vänsterpartiet: 5 procent. Både sett till storlek och innehåll är V ett ganska normalt europeiskt vänstersocialistiskt parti.

Miljöpartiet: 3,5 procent. Det finns ett dussintal framgångsrika gröna partier i Europa, varav MP är ett. Ett resultat över 10 procent skulle placera MP bland de tre starkaste.

Centern: 1,5 procent. Av det halvdussin agrarpartier som överlevt är C bland de svagaste.

Svenskarnas Parti: 1 procent och Kommunistiska partiet: 1 procent. Av hundra europeiska väljare hittas en allra längst ut på vänsterkanten och en allra längst ut på högerkanten. I det senaste svenska valet var det istället en av tio tusen väljare som stödde nazism och kommunism.

Piratpartiet: 0,5 procent. De svenska piraterna var först men är faktiskt inte alls störst. De bästa resultaten för piratpartier har istället uppnåtts i Island, Tjeckien, Tyskland, Slovenien och Österrike.

SPI Välfärden (tidigare Sveriges Pensionärers Intresseparti): 0,4 procent. Pensionärspartier dyker upp lite här och var i Europa. Svenska SPI samlade 1998 över 50,000 röster. Sedan dess har de flesta försvunnit.

Feministiskt initiativ: 0,01 procent. FI är något av det mest svenska som finns. På 1980-talet fanns visserligen Kvinnolistan på Island, men kombinationen av feminism och antirasism som grund för ett parti är helt unik för Sverige.

Vad är slutsatsen av detta? Möjligen att trenden är att de svenska väljarna är på väg att bli mer som europeiska väljare. Socialdemokraternas långsiktiga tillbakagång och framväxten av Sverigedemokraterna kan beskrivas som uttryck för en europeisering av det svenska partisystemet. Däremot är förekomsten av Feministiskt initiativ, även om de missar riksdagen även denna gång, ett rakt igenom avvikande svenskt fenomen.

----

(Procentsatserna summerar inte till 100. Det beror på att det svenska partisystemet saknar partier som samlar ytterligare ett par procent i Europa: regionala partier, etniska eller religiösa partier, partier för djurrättigheter, populistiska och centristiska partier, anti-korruptionspartier och så vidare.)

Integrationsfrågor utan svar

Tidigare idag modererade jag en debatt i Borås mellan Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson. Jag ska varken referera debatten eller recensera svaren. Däremot tänkte jag lista några av de frågor jag ställde till deltagarna. Min uppfattning är att dessa frågor är viktiga och att det är önskvärt med tydliga svar från såväl Sverigedemokraterna som Alliansen.

1. Vilka människor är det som inte ska få invandra till Sverige, om Sverigedemokraterna får bestämma? Det är enkelt att ge svar i termer av ”ansvarslös invandringspolitik”, ”X antal miljarder till statskassan” eller ”minskning med 90 procent”. Men jag vill veta vilka av alla de som kommer till Sverige – för att studera, för att arbeta, för att återförenas med sina barn, föräldrar eller makar, eller för att söka skydd från krig och förföljelse – som Sverigedemokraterna vill säga nej till, och hur detta praktiskt ska genomföras.

2. Hur kan man från en liberal utgångspunkt motivera att staten ska bestämma vilka individer som har rätt att leva i Sverige? Om invandring är en ekonomisk och kulturell vinst för Sverige, varför vill inte Folkpartiet släppa greppet om den reglerade invandringen? På vilket sätt är det liberal politik att hindra människors fria rörlighet?

3. Varför är Sverigedemokraterna inte nöjda med att personer som bor i Sverige arbetar, betalar skatt och följer lagen? Varför är det så viktigt att de också ska ha en svensk identitet?

4. Varför har Alliansen slutat prata om integrationsproblemen? Varför nämns inte segregationen en enda gång i Alliansen 137 sidor långa valmanifest? Varför pratar ingen borgerlig partiledare om segregationen i sina tal?

5. Vill Sverigedemokraterna egentligen att integrationsproblemen ska minska? Är inte en illa fungerande integration partiets raison d’etre?

6. Hur tänker sig Alliansen att bryta utanförskapet utan att genomföra förändringar av svensk bostads- och arbetsmarknad? Finns det något land där man framgångsrikt kombinerat hög invandring, höga ingångslöner och hög sysselsättningsgrad för invandrare?

7. Vilket ansvar har Jimmie Åkesson för att rasister söker sig till hans parti och för att företrädare för hans parti uttrycker sig rasistiskt? Finns det något som bidrar till ”splittringspolitik” mer än att företrädare för ett riksdagsparti sprider rasism?

8. Hur kan Alliansen med ena handen agera för att rensa bort rasbegreppet ur svensk lagstiftning och med andra handen legitimera aktivister och forskare som verkar för att återinföra rasbegreppet i svensk politik?

Därför behövs en borgerlig integrationspolitik

Våren 2013 förklarade Socialdemokraternas partistyrelse att ”integration är ett besvärligt begrepp som vi helst vill undvika” och att man ville verka för integrationsministerpostens avskaffande. Kongressen hängde med i svängarna och följaktligen går Socialdemokraterna i år till val utan integrationspolitik.

Det blev en liten debatt om Socialdemokraternas vägval den gången, men frågan dog snabbt ut och sedan har integrationsfrågorna varit märkligt frånvarande i den politiska debatten. Nu, i valrörelsens sista skälvande minuter, repriseras emellertid denna debatt. Nej, inte debatten om integrationen, men debatten om integrationens semantik.

”Socialdemokraterna hamnar helt rätt”, skriver Sakine Madon i Norran: ”förutom en bra introduktion och hjälp till nyanlända, samt en mycket bättre och mer resultatinrktad svenskundervisning, behövs ingen särskilt politik för alla oss som råkar ha utländsk bakgrund”

Problemet med Madons resonemang är att det är just ”en bra introduktion och hjälp till nyanlända” som utgör dagens integrationspolitik. Oavsett vad den kallas. Någon ”särskild politik för alla med utländsk bakgrund” existerar inte i Sverige.

Det semantiska spåret är en väl beprövad återvändsgränd. Sedan 1970-talet har retoriska avståndstaganden från tidigare politik systematiskt använts för att dölja bristande politisk handlingskraft inför integrationens utmaningar.

Det slående är att Madon i grunden är helt överens i sak med dem hon kritiserar. Såväl Amanda Björkman i DN som Ann-Charlotte Marteus i Expressen lyfter fram, precis som Madon med stöd av Andreas Berghs rapport, radikala reformer på arbetsmarknaden som helt avgörande. Öppna hjärtan i all ära, som Marteus påpekar består den verkliga utmaningen i att vi öppnar den svenska modellen.

Få förvånas nog över att jag instämmer i detta. Men innebär det verkligen att en Socialdemokratisk vad-den-nu-ska-kallas-politik vore att föredra?

Jag är inte nöjd med Alliansregeringens facit inom integrationspolitiken. Den regering som för åtta år sedan hade stora ambitioner har idag tappat både tempo och självförtroende. Men sammantaget är min bedömning att denna regering har gjort mer nytta än skada. Nej, jag har inte glömt bakslagen. Erik Ullenhags missriktade ”toleranssajt” – en salig blandning av falsifiering av rasistiska myter och svagt underbyggd argumentation för regeringens politik – eller hans legitimerande av aktivister och forskare som förespråkar en politik på hudfärgens grund är pinsamma och smått stötande dikeskörningar. Men vid dagens slut väger det ganska lätt mot den rimliga huvudfåra som stakats ut.

Vi har aldrig haft en integrationspolitik som är så entydigt inriktad på nyanländas introduktion, och som ser integration i en svensk medborgerlig gemenskap som det självklara slutmålet. Trots finanskris har tillväxten av utanförskapsområden bromsats, vilket som Tino Sanadaji påpekat sannolikt är en direkt effekt av regeringens politik. Sysselsättningen ökar bland utrikes födda. Det fria skolvalet är en nödvändig ventil för att kompensera för bostadssegregationen.

Allt detta är akut hotat vid ett maktskifte. Mot Alliansen står en socialdemokrati som tror sig kunna definiera bort integrationsproblem och ett vänsterparti som aldrig ens erkänt 

integrationsproblem. Ett miljöparti som sätter sin tilltro till den antirasistiska upplysningsmedicin vi av beprövad erfarenhet vet inte har några effekter alls. Ett feministiskt parti vars samhällsanalytiska essens utgörs av postkolonial relativism. För att då inte tala om Sverigedemokraterna som inte ens låtsas anstränga sig eftersom integrationsproblemen är partiets raison d’etre.

Jag kan förstå liberaler som lockas av de nya socialdemokratiska tongångarna. Jag kan förstå att integrationspolitik för somliga låter sossigt. Så varför inte låta Erik Ullenhag bli Sveriges siste integrationsminister och låta folk klara sig själva? Leva och låta leva?

Segregationen är vårt kanske största samhällsproblem. Skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda är oacceptabelt stora. Som bekant är sysselsättningsgapet större i Sverige än i jämförbara länder. Mindre uppmärksammat är att PISA-undersökningen i höstas visade att även skillnaderna i betyg hör till Europas högsta. Skolverkets senaste rapport, som visar på stigande andel elever utan behörighet från grundskolan, visar att hälften av alla nyanlända barn går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet (att jämföra med 13 procent totalt). Då är det föga tröst, som Skolverket lyfter fram, att barn som varit i Sverige åtta-nio år presterar i nivå med genomsnittet. Det är de nyanlända som behöver särskilda åtgärder.

Det är utmärkt att vänster och höger i Sverige tävlar om att vara generösa och toleranta. Men politik är ingen skönhetstävling. En öppen, liberal och långsiktigt hållbar migrationspolitik står och faller med vår förmåga att integrera de som kommer hit. Långsiktigt är en ny bostads- och arbetsmarknadspolitik av helt avgörande betydelse. Men dessa reformer kommer ta tid. Och slutmålet kan aldrig vara Vilda Västern. Sverige håller på att förvandlas till ett invandrarland men vi kommer aldrig bli ett nybyggarland. Även med en avreglerad bostads- och arbetsmarknad skulle Sverige förbli ett land som det tar tid och kräver ansträngning att komma in. Av kulturella, politiska och sociala skäl. Likabehandling i ett sådant land kräver att staten tar ett särskilt ansvar för de som nyligen anlänt.

Borgerligheten borde lita på sin egen politik. De konkreta resultaten skäms inte för sig. Visa mig ett socialistiskt land med mindre rasism, visa mig ett nationalistiskt land med bättre integration! Ta striden om segregationen med vänstern och nationalisterna, varje dag!

Det handlar också om ideologi. Vänstern och höger vill olika saker. Den enes segregation, den andres valfrihet. Det enes jämlikhet, den andres utanförskap. Våga utmana även på ideologisk – inte moralisk, ideologisk – debatt. 

Men undvik semantiken, symbolpolitiken och trixandet med statistiken.