Missriktad kampanj mot myter om invandringen

Integrationsminister Erik Ullenhag lanserar idag en ny hemsida med syftet att motbevisa de myter om invandringen som sprids på nätet. Hemsidan presenteras även av Ullenhag på DN Debatt där han skriver att "extremismen har funnit ett nytt forum som dessutom är mycket effektivt när det gäller att sprida myter och fördomar".


Som motvikt presenterar regeringen istället fakta om 13 utvalda myter om invandringen.

Jag misstror inte regeringens goda vilja att motverka främlingsfientlighet och jag ser också väldigt gärna att invandrings- och integrationsdebatten blir mer faktabaserad. Trots det är jag skeptisk till initiativet.

En första invändning är att det är en väldigt tunn kampanj. "Svaren" på de utvalda myterna är extremt kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter. Givet syftet att motverka spridning av myter vore det bättre att på ett lättillgängligt sätt presentera fakta om migrationen till och från Sverige, om utrikes föddas över- och underrepresentation i statistiken inom ett antal områden samt en del jämförelser mellan politiken i Sverige och andra länder etc (istället för att bara länka till några rapporter). Den som här läser svaret 110,000 på frågan om hur många muslimer som finns i Sverige lär inte ha glömt Fredrik Reinfeldts uttalande, i ett annat sammanhang, om 400,000 muslimer och intrycket blir då snarare att regeringen väljer den siffra som är lämpligast givet vem det är som frågar.

En andra invändning är att inramningen är olämpligt vald. Adressen till hemsidan är "www.regeringen.se/tolerans". Vadå tolerans? Vad har tolerans med fakta om invandring att göra? Texten på hemsidan inleds med ett citat av Reinfeldt som anknyter till terrorattentaten i Norge i somras. Vad har det med saken att göra? En seriös diskussion om invandring och integration måste kunna föras med utgångspunkten att den som är kritisk mot den förda politiken inte per definition är intolerant och främlingsfientlig. När avsändaren dessutom är samma regering som är ytterst ansvarig för att bland andra dementa 91-åringar utvisas ur Sverige vore det än mer önskvärt om somliga kunde kliva ner från de höga hästarna.

En tredje invändning är att det är en väsentlig skillnad mellan att bygga sin argumentation på fakta och att hävda att fakta i sig leder fram till vissa slutsatser. Fakta kan vara korrekta eller felaktiga men kan aldrig ersätta ideologiska principer eller moraliska värderingar.

Tydligast kan detta illustreras med frågan om invandringens kostnader. Om det nu överhuvudtaget är meningsfullt att försöka räkna ut vad invandringen kostar (vilket är tveksamt eftersom "invandringen" är ett samlingsnamn för ett stort antal väldigt olika migrationsrörelser), vad ska vi i så fall ha den kunskapen till? Den som är övertygad om att invandring är nödvändigt av moraliska skäl lär förändra sin uppfattning lika lite som den som är övertygad om att invandring är negativt av kulturella skäl.

Ett dråpligt, men inte alls ovanligt, exempel hämtar jag från en riksdagsdebatt förra hösten. Centerpartisten Abir Al-Sahlani håller ett anförande där hon pratar om hur invandringen skapar fler företag, fler arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. I en replik hävdar Sverigedemokraternas Kent Ekeroth att "alla undersökningar i Sverige visar att invandringen kostar enorma mängder pengar". Al-Sahlani replikerar då att att hon inte delar en människosyn enligt vilken man betraktar människor som pengar varpå Ekeroth tacksamt kan konstatera att "det var du som pratade om vilken fantastisk ekonomisk tillgång [invandringen] är... det var du som började prata om pengar, inte jag!". Replikskiftet avslutas av Al-Sahlani: "Fru talman! Jag vet inte om det var jag som började prata om att det kostar pengar. Det var du - men okej."

Ullenhag har dock rätt när han skriver att det är trams att påstå att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är heller inte så att detta är något nytt. Vi glömmer fort men även under 1980- och 1990-talen skrevs ett antal kritiska debattartiklar som ifrågasatte både invandringspolitiken och idén om det mångkulturella samhället, många med en argumentation som idag skulle uppfattas som mer rasistisk än vad den gjorde då.

Däremot har invandrings- och integrationsfrågorna från politiskt håll behandlats med en onödig försiktighet. Missförhållanden har skönmålats och det har saknats en opposition som tvingat fram en kritisk granskning av den förda politiken. Samtidigt har få varit beredda att erkänna att integrationsproblem endast i begränsad utsträckning kan lösas politiskt, få integrationsministrar vill öppet erkänna att de faktiskt saknar resurser att göra särskilt mycket mer än att tycka, prata och, tja, lansera hemsidor.

Är Håkan Juholt antirasist?

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

Integrationsdebattens förändrade förutsättningar

Som de flesta som följer den här bloggen säkert känner till har det i
efterdyningarna av terrorattentaten i Norge i juli förts en diskussion
gällande inte bara hur vi ska förhålla oss till terroristen, Anders
Behring Breiviks, utan också vilket ansvar som kan utkrävas från dem
som tycks ha influerat Breiviks världsbild och eventuellt inspirerat
till bomben i Oslo och skotten på Utöya.

Jag har själv inte deltagit i den debatten (förutom en kortare
kommentar till Göteborgs-Posten, ej på nätet). Det betyder inte att
jag inte finner den relevant, tvärtom. Inte minst frågorna om huruvida
vi bedömer en terrorist annorlunda om han heter Anders och inte
Taimour och om vi tenderar att bedöma västerländska terrorister i
termer av rationalitet/galenskap medan muslimska terrorister bedöms i
termer av religion/kultur, tangerar det övergripande tema som inramar
min pågående forskning, det vill säga relationerna mellan religion,
kultur och hälsa. Jag hoppas få tid att återkomma i det här ämnet.

Betydligt mindre intresserad är jag däremot av att delta i en debatt där
terrorattentat utnyttjas för att smutsa ner meningsmotståndare. Gång
på gång upprepas ogrundade påståenden som att Axess driver samma linje
som Breivik (Lisa Bjurwald, Expressen 24 juli),
att det finns kopplingar mellan "den pikanta kulturhögern runt
tidskrifter som Neo och Axess" och parlamentarisk och autonom
högerextremism" och att en del av borgerligheten har "ägnat de senaste
åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald" (Cecilia
Verdinelli, Göteborgs-Posten 11 augusti,)
eller att Breivik är en produkt av idéer i den politiska mittfåran och
att det finns "tankesmedjor och tidskrifter" [gissa vilka...] som
hävdar att SD har rätt (Petter Larsson, Aftonbladet 25 augusti,).

I senaste numret av Arena (ännu ej på nätet) presenterar Devrim Mavi ett litet potpurri av de här idéerna. Hon hävdar att Angela Merkel har högerextrema åsikter, att Timbro, Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat en "besatthet av islam, muslimer och mångkultur" och, mest fantastiskt av allt, att det är Axess som har hittat på uppdelningen mellan mångkultur och multikulturalism.

Men det finns också en del i Mavis text som förtjänar att tas på allvar. Hon påpekar att det är avgörande hur det "vi" som ska skapas i Sverige formuleras. Hon markerar tydligt avstånd från den rörelse bort från identitetspolitiken som hon befarar att Socialdemokraterna kommer att göra under Håkan Juholt. Hon avvisar fokus på "jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet" och vill hellre "uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper". Hon skriver vidare att "ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa". Konkret vill hon att det ska bli enklare att bli medborgare i Sverige.

Med anledning av detta har jag två enkla frågor:

1. Sverige är det land i Europa som det redan nu är enklast att bli medborgare i. Det är också ett av de länder där skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare är minst. Vilka problem menar Mavi att vi löser genom att göra det ännu enklare att bli medborgare?

2. Menar Mavi allvar med att den som kommer till Sverige på flykt från politiskt, religiöst eller kulturellt förtryck, från stat, familj eller klan, ska bli en del av den svenska gemenskapen genom att manifestera det förtryck (diskriminering, rasism) han eller hon upplever i Sverige? Eller vad betyder orden om det enade samhället som jag citerar ovan?

För att undanröja eventuella missförstånd ska jag upprepa ett par självklarheter. Multikulturalism är ett samlingsnamn för att i första hand beskriva en rad olika politiska åtgärder (som genomförts i en ganska begränsad utsträckning i ett ganska litet antal länder de senaste 40 åren), i andra hand för att fånga de ideologiska grundvalar som denna politik vilar på. Multikulturalismen kan alltså ses som ett av flera tänkbara svar på frågan hur nationellt homogena demokratiska välfärdsstater ska hantera en omfattande och permanent invandring. Som ideologi kan multikulturalismen granskas idékritiskt, som policy kan den utvärderas med avseende på dess effekter.

Själv är jag kritisk mot multikulturalismen som ideologi på ungefär samma grunder som jag är kritisk mot nationalismen, det vill säga jag anser att det är en kollektivistisk ideologi som gör politik av något som för mig hör det civila samhället till.

Vad gäller effekterna av multikulturalismen är jag mer ambivalent. Kunskapsläget är begränsat. Det finns för få länder att jämföra, för många tänkbara förklaringsfaktorer och alltför stor variation inom den policy som kallas multikulturalistisk. Trots det vågar jag hävda att det inte finns något som helst stöd för att en multikulturalistisk politik generellt sett skulle samvariera med en bättre integration (enligt de indikatorer som vanligen används). Ruud Koopmanns (Journal of Ethnic and Migration Studies, 36:1, 2010) har exempelvis jämfört de länder i Europa som har haft mest multikulturalism (Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien) med tre länder som haft en tydlig assimilationspolitik (Tyskland, Frankrike och Österrike) och konstaterar att det är de förstnämnda som har en högre grad av boendesegregation, en lägre grad av språklig integration, en högre andel invandrare från icke-EU-länder som saknar sysselsättning och en högre andel invandrare från icke-EU-länder bland populationen i fängelserna. Koopmanns visar inte att assimilationspolitik nödvändigtvis är bättre, men hans (och andras) studier bör tas på allvar av dem som, likt Devrim Mavi, likställer motstånd mot multikulturalism med motstånd mot invandring eller mångkultur. Det är två från varandra helt fristående saker.

Den integrationspolitiska debatten håller långsamt på att förändras. Med stöd hos forskare som Koopmanns drar nu alltfler liberaler och konservativa slutsatsen att en omfattande invandring inte är förenlig med de nuvarande välfärdssystemen. Åtminstone i Sverige tycks de flesta på den borgerliga sidan då välja att värna invandring och mångkultur vilket på sikt kommer att leda till fler krav på ökad lönespridning, förändrade spelregler på arbetsmarknaden och i förlängningen även förändringar i bidragssystemen.


Det är också självklart att anti-invandringspartier likt Sverigedemokraterna gör en motsvarande analys men drar den omvända slutsatsen: välfärden hotas av invandrarna, varför invandringen måste stoppas. 

Där tidigare den Sverigedemokratiska världsbilden bekräftades från vänsterkanten (multikulturalistisk och nationalistisk identitetspolitik bygger på samma grundläggande logik) är vi nu alltså på väg mot en utveckling där det är borgerliga invandringsförespråkare och Sverigedemokratiska invandringsmotståndare som bekräftar varandras verklighetsbeskrivningar, vad gäller effekterna av migration, globalisering och minskad nationell sammanhållning. Utmaningen för socialdemokratin och vänstern är att bryta den utvecklingen. Väljer man, som Arena förespråkar, att avvisa en generell jämlikhetspolitik till förmån för identitetspolitisk förtrycksfetishism, tror jag det blir väldigt svårt.

Mer om assimilation

Anders Lindberg har glädjande nog svarat på min kritik. Han skriver nu att Timbro "nog" inte är främlingsfientliga och att jag vill ändra betydelsen av assimilation för att flytta över debatten till en ny "planhalva". Det är dock fortfarande oklart vilket syfte jag skulle ha med detta.


Tyvärr, och jag menar det verkligen när jag skriver tyvärr, har Lindberg fel. Ingen hade varit gladare än jag själv om det vore så att jag faktiskt var upphovsmannen till den användning av assimilation som varit framträdande inom forskningen de senaste 15 åren. I så fall hade jag förmodligen hört till Sveriges mest citerade statsvetare. Men mitt bidrag är väldigt mycket mer blygsamt; jag använder mig av de teorier och begrepp som lanserats av forskare som Richard Alba & ictor Nee (International Migration Review, 31:4, 1997), Rogers Brubaker (Ethnic & Racial Studies, 24:4, 2001) och Christian Joppke (Toward assimilation and citizenship. Immigrants in liberal nation-states, Palgrave, 2003).  Och återigen, syftet med den rapporten var extremt tydligt: att kritisera hur integrationsbegreppet användes i debatten. Inte att diskutera hur integrationspolitiken borde utformas.

Men om nu Lindberg avvisar denna syn på assimilation vore det intressant att veta hur alternativet ser ut. Min poäng är att en traditionell definition av assimilation är oanvändbar. Ytterst få förespråkar nämligen en fullständig assimilation där alla kulturskillnader försvinner. Men lika få förespråkar, i praktiken, den totala motsatsen. Som jag visar i min rapport rymmer det luddiga begreppet integration i praktiken en hel del förväntningar på anpassning, inom en rad olika områden (arbete, språk, socialt umgänge, familjeliv, värderingar, livsstil etc). Därför förespråkar jag att vi blir tydligare i integrationsdebatten: om vad måste vi enas i samhället och vad kan vi låta variera? Hur mycket anpassning krävs för att vi ska ha en fungerande demokrati och en fungerande välfärdsstat (det är detta min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? handlar om).


Jag har i min senaste rapport gjort ett försök att formulera ett svar: gemensam lagstiftning och språklig assimilation. Samtidigt avvisar jag krav på anpassning till kultur och värderingar.


Varför vill inte Lindberg vara med i en diskussion om för- respektive nackdelarna med en sådan lösning? Varför vill varken Lindberg eller dem han nu lutar sig mot, Per Wirtén och Lisa Bjurwald, diskutera dessa frågor? Det är den frågan även Johan Lundberg ställer sig i sitt blogginlägg. På vilket sätt är en diskussion om samhällsgemenskapen i ett mångkulturellt samhälle ett försök att "klä en främlingsfientlig diskurs i en akademisk språkdräkt"?


Avslutningsvis kan jag inte låta bli att förundras över det komiska i att Lindberg tycker att det är jag som har ett "aggressivt tonfall". Men det är inte jag som anklagar mina meningsmotståndare för att ha dolda syften. Det är inte jag som förvrider andras argument. Det är inte jag som gömmer mig bakom fula insinuationer utan att själv ta ställning i sakfrågan.

PS. Nätet är fullt av idioter. Jag beklagar att Anders Lindberg fått en massa skit för att han skriver i det här ämnet.

Exit Ramadan, hej fläskkotlett!

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg uppmärksammade igår min rapport "Integration eller assimilation?" som jag gav ut på Timbro i januari.

Han tar utgångspunkt i att Coop i fjol, med lyckat resultat, gjorde en riktad satsning mot muslimer som firade Eid al-Fitr.

Efter att ha läst min rapport drar han slutsatsen att detta är något jag förmodligen är motståndare till. Lindberg får nämligen "känslan att de [Timbro] tycker Coop gör fel. De vill ersätta integrationspolitiken med assimilation. I stället för ett mångkulturellt samhälle ska 'dom' anpassa sig till 'oss'. Med det synsättet borde Coop sälja fläskkotletter vid Ramadan i stället".

Att Aftonbladet inte förstår skillnaden mellan å ena sidan att förespråka assimilationspolitik och å andra sidan att föreslå att den som de facto argumenterar för en assimilationspolitik också bör använda ordet assimilation är inte oväntat. Det begrep inte Dagens Nyheter heller. Jag tycker däremot att det är lite synd att Lindberg inte redovisar vilka motiv näringslivets tankesmedja skulle ha för att vilja hämma livsmedelskedjornas produktivitet.

Mest förundrad är jag dock över hur lättvindigt Aftonbladets ledarsida avvisar den internationella akademiska forskningen om integration:

"Inom 'forskningen' har man hittat på en egen definition men alla förstår vad man menar ändå."

Är detta en linje Aftonbladet tänker driva i fortsättningen? Det är ett populistiskt kunskapsförakt som jag inte trodde var värdigt Sveriges största socialdemokratiska dagstidning.

Men nu har förstås inte Lindberg hamnat på Aftonbladets ledarredaktion för att utveckla vänsterns ideologiska förhållningssätt till integration. Istället är syftet att smutskasta och misstänkliggöra dem som, likt mig själv, inom de arenor som finns tillgängliga, försöker att föra debatten om det mångkulturella samhället framåt. Just därför är det så oerhört förvånande att Lindgren tycks helt ha missat att jag har skrivit en annan rapport där jag faktiskt förespråkar en variant av assimilation. Det är nämligen min övertygelse att ett mångkulturellt samhälle endast fungerar om vi kan kommunicera med varandra. Av den anledningen vill jag ha en språklig assimilation. Jag tycker att de som kommer hit ska anpassa sig så långt att de kan göra sig förstådda på svenska. Därefter sätter jag punkt. Låt marknadskrafterna reglera utbudet i mataffärerna och låt människor leva sina liv som de vill med en för alla gemensam lagstiftning som grund.

Medan den svenska integrationsdebatten tagit stora steg framåt de senaste åren - Newsmill kör just nu en intressant debattserie om svenskhet, förutom Timbro har Fores givit ut en rad intressanta rapporter, Axess-sfären har erbjudit flera intressanta forum för debatten - står Aftonbladet kvar i omklädningsrummet och oroar sig för en höger som tänker tvångsmata muslimer med fläskkött.

Jag säger som Axl Rose: Get in the ring!



* Det är dessvärre inte bara undertecknad som refereras fel i artikeln. Lindberg tillskriver Angela Merkel citatet "mångkulturen har misslyckats totalt" vilket är en missvisande översättning av "der Ansatz für Multikulti ist gescheitert" som jag snarare skulle översatta som "den multikulturella modellen har misslyckats". Merkel, liksom Cameron, kritiserar en viss politisk modell, inte någon diffus "mångkultur".

** Blogginläggets rubrik är ett citat från Lindbergs artikel. Den var så rolig att jag tänker använda den som kapitelrubrik i min kommande bok.

Svar till Lisa Bjurwald

I fredags kritiserade Lisa Bjurwald min rapport Integration eller assimilation på ledarplats i Dagens Nyheter. Idag publicerar DN en replik från mig samt ett svar från Bjurwald (ej på nätet).

Bjurwald påstår tre saker. För det första menar hon att det är en försumbar skillnad mellan att å ena sidan förespråka assimilationspolitik och, som jag gör, förespråka att begreppet assimilation bör ges en större plats i debatten. Enligt samma logik är det inte heller någon större skillnad på att förespråka att begreppet rasism används för vissa praktiker och att förespråka en rasistisk politik. Jag noterar dock att hon inte heller i dagens text ger något exempel på hur jag skulle förespråka assimilationspolitik. Vidare noterar jag att hennes absoluta fördömande av varje förslag som kan tolkas i den riktningen inte riktigt går ihop med hennes tidigare påståenden om att det saknas tabun i den svenska invandringsdebatten.

För det andra kritiserar hon mig för att jag refererar den franska debatten om nationella värderingar, samt ett citat av Christopher Caldwell, utan att explicit ta avstånd från dem. Detta är korrekt, bortsett från den lilla detaljen att jag inte, som Bjurwald påstår, skriver om den franska debatten i positiva ordalag (jag refererar den mycket kortfattat, utan värdeord). Skulle jag följt Bjurwalds rekommendation, och uttryckligen tagit avstånd från alla de politiska förslag jag refererar som jag ogillar, hade rapporten förmodligen blivit dubbelt så lång och chanserna att en ledarskribent på Dagens Nyheter skulle ha orkat läsa den minskat ännu mer.

För det tredje, och det är nu det blir allvarligt, skriver Bjurwald att hon istället för att bemöta rapporten med saklig kritik valde "att lyfta fram någonting större: de strömningar som märks inte bara i denna rapport, utan i vissa borgerliga kretsar". Det här betyder i klarspråk att hon anser att den rapport jag skrivit är ett exempel på hur, som hon skrev i sin första text, "Europas rasistpartiet" tagit plats i politikens mittfåra och "påverkat integrationsdebatten till det sämre".

Rubriken till Bjurwalds första text var "Högerns sanslösa debatt". Sanslöst var ordet, sa Bull.

Integration eller assimilation?

Tidigare idag presenterade jag en rapport om den svenska integrationsdebatten som jag har skrivit för Timbro. Rapporten i sin helhet kan laddas ner här. Seminariet, där Timbros VD Markus Uvell och Miljöpartiets riksdagsledamot Maria Ferm också deltog, kan ses här. (UPPDATERING: Rapporten kommenteras gillande på ledarplats i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten.)

Ur rapporten:

Den här rapporten har velat belysa den svenska integrationsdebatten genom att problematisera hur
begreppet integration används och vad det säger om vilka normer och ideal som gäller i Sverige. Jag har ställt integration mot assimilation, jämlikhet och identitet för att se vad som blir kvar av
integrationen när man skalar bort det som ryms under de tre andra begreppen. Svaret är: inte mycket.

Jag har för det första argumenterat för att integration i praktiken ofta betyder assimilation. Termen
assimilation är visserligen starkt normativt belastad men det hindrar inte att ett assimilationsideal
alldeles uppenbart lever kvar, både i den svenska opinionen men också i den politiska debatten. Men den svenska debatten är mindre tydligt strukturerad än debatterna i jämförbara länder som Tyskland och Storbritannien, där integration framställs som ett tydligt alternativ till mångkulturalism, eller i Frankrike och USA, där idealet fortfarande formuleras i termer av just assimilation. Fördelen med assimilationsbegreppet, som jag har försökt påvisa, är att det öppnar för en diskussion om hur mycket enhet som behövs i ett samhälle, och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.

För det andra har jag argumenterat för att den svenska integrationsdebatten domineras av ett
jämlikhetsideal, på bekostnad av ett frihetsideal. Integration mäts i termer av jämlikhet mellan
grupper, på aggregerad nivå. Olika utfall mellan svenskar och invandrare tolkas samtidigt som såväl integrations- som jämlikhetsproblem och konsekvensen är att integration i praktiken blir svårt att skilja från jämlikhet. Medan detta är helt i sin ordning ur ett vänsterideologiskt perspektiv är det
anmärkningsvärt att svenska borgerliga politiker och debattörer har tenderat att prioritera krav på
förbud, sanktioner och normbildning gällande symbolpolitiska frågor utan ideologisk förankring
(språkkrav, burkaförbud, samhällskontrakt) istället för att formulera en liberal integrationspolitik som prioriterar individen och det civila samhället, snarare än kollektivet och staten. Den
integrationspolitiska debatten skulle lyftas om vänster och höger blev mer synliga alternativ och
frågor om individ kontra kollektiv och civilsamhälle kontra stat uppmärksammades mer.

För det tredje har jag argumenterat för att integration är mycket svårt att särskilja från identitet. I
praktiken glider ”svensk” och integrerad ihop: den som är integrerad är svensk och den som inte är
svensk är inte integrerad. Samtidigt lyfts svensk identitet ofta fram som ett hinder för integrationen.
Detta har sin bakgrund i att 1970- och 1980-talens mångkulturalism idémässigt förknippades med
anti-nationalism; tolerans och öppenhet inför andra kulturer associerades med avståndstagande från den egna kulturen. Men det är inte förekomsten av en svensk majoritetskultur i sig som utgör ett
integrationsproblem. Nationella symboler och myter kan vara såväl inkluderande som exkluderande. Problemet är att den dominerande synen på svenskhet gör den svår att kombinera med andra identiteter. Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd).