Mer om assimilation

Anders Lindberg har glädjande nog svarat på min kritik. Han skriver nu att Timbro "nog" inte är främlingsfientliga och att jag vill ändra betydelsen av assimilation för att flytta över debatten till en ny "planhalva". Det är dock fortfarande oklart vilket syfte jag skulle ha med detta.


Tyvärr, och jag menar det verkligen när jag skriver tyvärr, har Lindberg fel. Ingen hade varit gladare än jag själv om det vore så att jag faktiskt var upphovsmannen till den användning av assimilation som varit framträdande inom forskningen de senaste 15 åren. I så fall hade jag förmodligen hört till Sveriges mest citerade statsvetare. Men mitt bidrag är väldigt mycket mer blygsamt; jag använder mig av de teorier och begrepp som lanserats av forskare som Richard Alba & ictor Nee (International Migration Review, 31:4, 1997), Rogers Brubaker (Ethnic & Racial Studies, 24:4, 2001) och Christian Joppke (Toward assimilation and citizenship. Immigrants in liberal nation-states, Palgrave, 2003).  Och återigen, syftet med den rapporten var extremt tydligt: att kritisera hur integrationsbegreppet användes i debatten. Inte att diskutera hur integrationspolitiken borde utformas.

Men om nu Lindberg avvisar denna syn på assimilation vore det intressant att veta hur alternativet ser ut. Min poäng är att en traditionell definition av assimilation är oanvändbar. Ytterst få förespråkar nämligen en fullständig assimilation där alla kulturskillnader försvinner. Men lika få förespråkar, i praktiken, den totala motsatsen. Som jag visar i min rapport rymmer det luddiga begreppet integration i praktiken en hel del förväntningar på anpassning, inom en rad olika områden (arbete, språk, socialt umgänge, familjeliv, värderingar, livsstil etc). Därför förespråkar jag att vi blir tydligare i integrationsdebatten: om vad måste vi enas i samhället och vad kan vi låta variera? Hur mycket anpassning krävs för att vi ska ha en fungerande demokrati och en fungerande välfärdsstat (det är detta min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? handlar om).


Jag har i min senaste rapport gjort ett försök att formulera ett svar: gemensam lagstiftning och språklig assimilation. Samtidigt avvisar jag krav på anpassning till kultur och värderingar.


Varför vill inte Lindberg vara med i en diskussion om för- respektive nackdelarna med en sådan lösning? Varför vill varken Lindberg eller dem han nu lutar sig mot, Per Wirtén och Lisa Bjurwald, diskutera dessa frågor? Det är den frågan även Johan Lundberg ställer sig i sitt blogginlägg. På vilket sätt är en diskussion om samhällsgemenskapen i ett mångkulturellt samhälle ett försök att "klä en främlingsfientlig diskurs i en akademisk språkdräkt"?


Avslutningsvis kan jag inte låta bli att förundras över det komiska i att Lindberg tycker att det är jag som har ett "aggressivt tonfall". Men det är inte jag som anklagar mina meningsmotståndare för att ha dolda syften. Det är inte jag som förvrider andras argument. Det är inte jag som gömmer mig bakom fula insinuationer utan att själv ta ställning i sakfrågan.

PS. Nätet är fullt av idioter. Jag beklagar att Anders Lindberg fått en massa skit för att han skriver i det här ämnet.

Multikulturalismens försvarare väljer den enkla vägen

Per Wirtén skriver idag i Dagens Arena att "begreppskomplexen mångkulturalism och mångkultur"  bör definieras "mer precis och befriande. Språk är viktigt. Ord är avgörande. Berättelser kan avgöra demokratins vägval."

Med reservation för att jag inte har en aning om hur en befriande begreppsdefinition ser ut kan jag bara konstatera att jag är helt enig med Wirtén om betydelsen av hur vi använder ord.

Av bland annat den anledningen har jag skrivit en hel rapport där jag kritiserar begreppsförvirringen i den svenska integrationsdebatten. Där argumenterar jag för att de politiker och debattörer som förespråkar assimilationspolitik också bör använda termen assimilering. Det skulle, försiktigt sagt, göra debatten något mer begriplig.

Denna rapport beskrivs nu av Wirtén som ett försök att "lansera assimilering".

Per Wirtén fortsätter alltså på den bekväma linje han sedan tidigare har stakat ut åt sig själv. Förenkla, förvirra och ljug ihop resonemang som du tillskriver dina åsiktsmotståndare.

Igår publicerade Flamman en intervju med Lisa Bjurwald där hon lyckades sätta in min rapport i sammanhanget av utrotningen av Nordamerikas indianer. Hon antydde också, återigen, en dold agenda från min och/eller Timbros sida vad gäller utgivningen av rapporten om assimilation. Johan Ingerö har redan sagt det som behöver sägas om den intervjun.

Det anmärkningsvärda är inte att oseriösa debattörer gapar högt om sådant de har valt att inte förstå. Desto mer förvånande är bristen på vänsterintellektuellas försvar för den ideologi vars kritiker de försöker att brännmärka. Var är eldunderstödet från Wirtén, Bjurwald och gänget när multikulturalisternas siste återstående bondesoldat Peter Weiderud gång på gång kastar sig ut i debatten till relativismens och identitetspolitikens försvar? Istället för att förvanska motståndarnas argument, varför inte försöka formulera en sammanhängande teori som försvarar den mångkulturella berättelsen? Om nu mångkulturalismen behövs, som Wirtén skriver, varför inte lägga ut texten om den?

Svar till Lisa Bjurwald

I fredags kritiserade Lisa Bjurwald min rapport Integration eller assimilation på ledarplats i Dagens Nyheter. Idag publicerar DN en replik från mig samt ett svar från Bjurwald (ej på nätet).

Bjurwald påstår tre saker. För det första menar hon att det är en försumbar skillnad mellan att å ena sidan förespråka assimilationspolitik och, som jag gör, förespråka att begreppet assimilation bör ges en större plats i debatten. Enligt samma logik är det inte heller någon större skillnad på att förespråka att begreppet rasism används för vissa praktiker och att förespråka en rasistisk politik. Jag noterar dock att hon inte heller i dagens text ger något exempel på hur jag skulle förespråka assimilationspolitik. Vidare noterar jag att hennes absoluta fördömande av varje förslag som kan tolkas i den riktningen inte riktigt går ihop med hennes tidigare påståenden om att det saknas tabun i den svenska invandringsdebatten.

För det andra kritiserar hon mig för att jag refererar den franska debatten om nationella värderingar, samt ett citat av Christopher Caldwell, utan att explicit ta avstånd från dem. Detta är korrekt, bortsett från den lilla detaljen att jag inte, som Bjurwald påstår, skriver om den franska debatten i positiva ordalag (jag refererar den mycket kortfattat, utan värdeord). Skulle jag följt Bjurwalds rekommendation, och uttryckligen tagit avstånd från alla de politiska förslag jag refererar som jag ogillar, hade rapporten förmodligen blivit dubbelt så lång och chanserna att en ledarskribent på Dagens Nyheter skulle ha orkat läsa den minskat ännu mer.

För det tredje, och det är nu det blir allvarligt, skriver Bjurwald att hon istället för att bemöta rapporten med saklig kritik valde "att lyfta fram någonting större: de strömningar som märks inte bara i denna rapport, utan i vissa borgerliga kretsar". Det här betyder i klarspråk att hon anser att den rapport jag skrivit är ett exempel på hur, som hon skrev i sin första text, "Europas rasistpartiet" tagit plats i politikens mittfåra och "påverkat integrationsdebatten till det sämre".

Rubriken till Bjurwalds första text var "Högerns sanslösa debatt". Sanslöst var ordet, sa Bull.

Reaktioner på rapporten

Min rapport Integration eller assimilation har rönt en del uppmärksamhet de senaste dagarna. Bland andra Sanna Rayman, Göteborgs-Posten, Dick Erixon och Adam Cwejman har skrivit gillande om rapporten.

Desto mer kritisk är Lisa Bjurwald i Dagens Nyheter. Bjurwalds kritik är inte helt lätt att sammanfatta men hon är bland annat negativ till att rapporten bidrar till ett icke önskvärt ”tabubrytande av termen assimilation”. Kritiken kommer lite oväntat eftersom hon inleder sin text med att raljera över dem som påstår att det är lågt i tak i integrationsdebatten (fast vid närmare eftertanke slår det mig att hon gjorde exakt samma kullerbytta tidigare i höstas då hon avfärdade förekomsten av tabun i debatten i samma text som hon försökte brännmärka en rad liberala debattörer just för deras övertramp i integrationsdebatten).

I övrigt tycks Bjurwald, liksom Peter Wolodarski som på Twitter idag ihärdigt försvarat hennes text, ha svårt att förstå skillnaden mellan att å ena sidan förespråka assimilering och å andra sidan att förespråka att förslag som handlar om invandrares anpassning bör benämnas assimilering. Men om vilken invandrarpolitik som är önskvärd uttalar jag mig inte alls i rapporten.

 

Den som vill veta vad jag tycker om detta hänvisas istället till min bok för en utförlig argumentation. Men, nej tyvärr, det räcker inte att läsa förordet.

Se även Johan Lundberg som förtjänstfullt bemöter ett av Bjurwalds märkligare argument.