I en intervju med TT idag argumenterar ordföranden i kommunstyrelsen i Malmö, Ilmar Reepalu (S), för införandet av temporärt medborgarskap. Han beskriver det som en "modell där man relativt fort får ett svenskt medborgarskap, men samtidigt har en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skydet att om man begår grova brott inte ska kunna bli utvisad".
Han får stöd av partikollegan Morgan Johansson som säger att det är en fråga "väl värd att pröva".
Förslaget om villkorat medborgarskap är inte nytt. Det har tidigare lanserats av bland annat Sverigedemokraterna.
Jag tycker att det är ett dåligt förslag. Till att börja med är det ett beslut som är mycket svårt att verkställa i praktiken - Sverige har ingen rätt att frånta medborgarskap för människor som därigenom skulle bli statslösa, Det leder också till svåra avgränsningsdiskussioner gällande hur länge medborgarskapet ska vara villkorat och i vilka fall det ska kunna återkallas.
Ett andra motargument är att jag är tveksam till om förslaget verkligen skulle ha de effekter som Reepalu och Johansson hoppas. Hur stor är den här gruppen som "håller sig lugna" i några år och sedan börjar begå mycket grova brott så fort de fått sitt medborgarskap? Och om det nu finns individer som är beredda att vänta fem år i Sverige på att få begå brott, varför skulle de då inte kunna vänta ytterligare år tills den villkorade prövotiden är förbi? Eller hur länge tänker sig Reepalu och Johansson att de borde vänta? Notera även att de vill koppla förslaget till att man "relativt snabbt" ska få medborgarskap i första skedet: well, "relativt sett" är det vad som redan gäller i Sverige, och sänkningen av de nuvarande gränserna (fem år generellt, fyra år för statslösa och två år för nordiska medborgare) kan bara bli marginell.
Men det viktigaste motargumentet som jag ser det är att förslaget uttrycker en instrumentell syn på medborgarskapet som ett redskap som kan utformas lite hursomhelst, så länge man uppnår högre rangordnade politiska mål (som i Reepalus exempel en minskad brottslighet).
Själv har jag - bland annat i Timbro-rapporten "Vem ska få bli svensk medborgare?" - istället argumenterat för att medborgarskapet bör ses som ett mål i sig självt. Medborgarskapet borde utgöra ett slutgiltigt och oåterkalleligt kvitto på att en individ är fullvärdig och likvärdig medlem i den svenska staten. Alternativet är att vi legitimerar en ordning där alla medborgare inte är lika mycket svenskar. Det räcker att vi har starka samhällsnormer om att svenskheten sitter i blodet, vi behöver inte ytterligare lagstiftning som förstärker dessa idéer.
Att ledande Socialdemokrater tycker att det är en bra idé att villkora medborgarskapet illustrerar hur långt ifrån det här idealet vi befinner oss i Sverige. Även när borgerliga partier tidigare har föreslagit förändrade naturaliseringsregler - exempelvis införande av ett språkkrav - har argumentationen kretsat kring att detta skulle leda till förbättrade språkkunskaper.
Däremot är jag inte helt övertygad om att detta bara ska tolkas som ett försök att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Åtminstone sedan 2002 har varje politiskt förslag som syftat till att förändra eller på något sett skärpa regler för migration eller medborgarskap av motståndare - oavsett politiskt färg - avfärdats som "fiske i grumliga vatten" eller "främlingsfientlig väljarflört".
Självklart vill politiker vinna röster. Men alla förslag, även de dåliga, förtjänar att bemöta med sakliga argument.
UPPDATERING: Morgan Johansson säger sig nu vara missförstådd, han ville bara "pröva idén" men hade inget färdigt förslag. Håkan Juholt tar avstånd från idén om temporära medborgarskap men betonar samtidigt betydelsen av att bekämpa kriminaliteten i Malmö och säger sig stödja tanken om "snabba medborgarskap" som ska kunna skynda på integrationen".