Lokalvalen i Nederländerna: om Geert Wilders framgång och svårigheterna för muslimska partier

Några reflektioner angående gårdagens lokalval i Nederländerna (med reservation för att jag är allt annat än expert på holländsk politik):

Geert Wilders framstår som den store segraren. Strategin att låta Frihetspartiet(PVV) ställa upp i två kommuner gav maximal utdelning. Med seger i Almere och en andraplats i Haag blev det idel framgångar för medierna att skriva om. Men minst lika viktigt är förmodligen att Wilders, genom att bara tillåta ett par lokala valrörelser, kunde behålla kontrollen över det starkt centraliserade partiet. Risken för att lokala tokstollar (vilket partier av denna sort alltid attraherar) skulle ställa till med skandaler och förstöra vägen till regeringsmakten efter parlamentsvalen i juni minimerades.

En stor förlorare är det nybildade muslimska partiet (NMP) som blev utan representation i samtliga sju kommuner man ställde upp. I Rotterdam, med en av Europas allra största muslimska befolkningar, samlade NMP endast 1000 röster (0,5 procent). Partiledaren Henny Kreeft valde att skylla på svårigheter att mobilisera väljarna men faktum är att även om valdeltagandet är lågt i många invandrargrupper så har de de holländska muslimerna, liksom övriga invandrargrupper, lagt sina röster på vänsterpartierna. Socialdemokraterna är alltjämt största parti för denna grupp även om bl a Socialistpartiet och de Gröna tycks ha fått ökat stöd av invandrare. I Rotterdam röstade över 60,000 på Socialdemokraternas sittande borgmästare Ahmed Aboutaleb (som är praktiserande muslim och med sitt dubbla medborgarskap även representerar den marockanska invandrargrupp som återkommande framställs som den sämst integrerade i landet).

Även Islam Democraten, landets första (?, åtminstone som jag känner till) muslimska parti som 2006 vann ett mandat i Haag, gick tillbaka, från 3,1 till 2,4 procent.

Resultaten i lokalvalen tycks således bekräfta svårigheterna för muslimska partier. Om det är någonstans i Europa man skulle kunna förvänta sig en framgång är det kanske just i Holland. Landet har en stor muslimsk befolkning, frågorna om islam är starkt politiserade och partisystemet är gynnsamt för nya partier, i synnerhet på lokal nivå där runt en fjärdedel av rösterna ges till partier som inte kandiderar nationellt.

Förklaringen är naturligtvis enkel: de allra flesta muslimer väljer att rösta baserat på ideologi eller intresse, inte identitet. När identitetspolitik blir ett fritt val är det så som utnyttjar det.

Mer läsning: valresultaten finns här och bra analyser kan man bland annat läsa här och här.

Mordet på van Gogh och det toleranta samhällets lackmusprov

Det har idag gått fem år sedan Mordet i Amsterdam.

Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?

Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).

Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.

Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.

När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.

Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).

Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.

Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.

Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.