Lokalvalen i Nederländerna: om Geert Wilders framgång och svårigheterna för muslimska partier

Några reflektioner angående gårdagens lokalval i Nederländerna (med reservation för att jag är allt annat än expert på holländsk politik):

Geert Wilders framstår som den store segraren. Strategin att låta Frihetspartiet(PVV) ställa upp i två kommuner gav maximal utdelning. Med seger i Almere och en andraplats i Haag blev det idel framgångar för medierna att skriva om. Men minst lika viktigt är förmodligen att Wilders, genom att bara tillåta ett par lokala valrörelser, kunde behålla kontrollen över det starkt centraliserade partiet. Risken för att lokala tokstollar (vilket partier av denna sort alltid attraherar) skulle ställa till med skandaler och förstöra vägen till regeringsmakten efter parlamentsvalen i juni minimerades.

En stor förlorare är det nybildade muslimska partiet (NMP) som blev utan representation i samtliga sju kommuner man ställde upp. I Rotterdam, med en av Europas allra största muslimska befolkningar, samlade NMP endast 1000 röster (0,5 procent). Partiledaren Henny Kreeft valde att skylla på svårigheter att mobilisera väljarna men faktum är att även om valdeltagandet är lågt i många invandrargrupper så har de de holländska muslimerna, liksom övriga invandrargrupper, lagt sina röster på vänsterpartierna. Socialdemokraterna är alltjämt största parti för denna grupp även om bl a Socialistpartiet och de Gröna tycks ha fått ökat stöd av invandrare. I Rotterdam röstade över 60,000 på Socialdemokraternas sittande borgmästare Ahmed Aboutaleb (som är praktiserande muslim och med sitt dubbla medborgarskap även representerar den marockanska invandrargrupp som återkommande framställs som den sämst integrerade i landet).

Även Islam Democraten, landets första (?, åtminstone som jag känner till) muslimska parti som 2006 vann ett mandat i Haag, gick tillbaka, från 3,1 till 2,4 procent.

Resultaten i lokalvalen tycks således bekräfta svårigheterna för muslimska partier. Om det är någonstans i Europa man skulle kunna förvänta sig en framgång är det kanske just i Holland. Landet har en stor muslimsk befolkning, frågorna om islam är starkt politiserade och partisystemet är gynnsamt för nya partier, i synnerhet på lokal nivå där runt en fjärdedel av rösterna ges till partier som inte kandiderar nationellt.

Förklaringen är naturligtvis enkel: de allra flesta muslimer väljer att rösta baserat på ideologi eller intresse, inte identitet. När identitetspolitik blir ett fritt val är det så som utnyttjar det.

Mer läsning: valresultaten finns här och bra analyser kan man bland annat läsa här och här.

Muslimer som väljare

Magnus Hagevi, produktiv statsvetare vid den annars något ojämna Växjö-institutionen, har studerat väljarbeteendet hos svenska muslimer och funnit att en överväldigande majoritet sympatiserar med socialdemokraterna (och att sambandet inte kan reduceras till klasstillhörighet). I en debattartikel i Aftonbladet påpekar Hagevi att detta kan ses som ett borgerligt integrationspolitiskt misslyckande. Om inte borgerliga partier kan vinna muslimska invandrares sympatier, är det då samtidigt rimligt att beskylla socialdemokraterna för integrationens problem?

Antalet muslimer är i Sverige och många andra europeiska länder nu så stort att det är rimligt att tala om muslimer som en potentiell väljargrupp. Men vad är då ett tecken på en politisk integration? Implicit i Hagevis resonemang ligger att muslimer är integrerade om de röstar som svenskar i allmänhet. Jag skulle föredra att lägga ribban lite lägre: muslimer kan som väljargrupp bli politiskt integrerade antingen genom att rösta på något av de etablerade partierna, alternativt genom att bilda egna partier. Om man röstar precis som alla andra är det frågan om man uppfyller kraven på en väljargrupp. Röstar man däremot inte alls kan vi börja tala om politiskt utanförskap.

Kanske är det istället avsaknaden av muslimska partier som i ett större perspektiv är den mest intressanta slutsatsen? Det finns några som har försökt (bl a i Finland) men med enstaka lokala undantag (i första hand det muslimska partiet NMP i Nederländerna) har inget muslimskt parti vunnit parlamentarisk representation i något västeuropeiskt land (i Bulgarien finns ett parti som i praktiken representerar landets turkiska minoritet). Trots att de etablerade politiska partierna inte har gjort alltför mycket för att vinna muslimska sympatier har alltså muslimer ändå kommit att inkluderas i den befintliga vänster-högerdimensionen.

Den extrema vänsterslagsidan är däremot intressant som fenomen, även om den inte självklart utgör en indikator på bristande integration. I bland annat Belgien och Nederländerna har kristdemokratiska partier de senaste åren skaffat sig många muslimska företrädare (se här för en engelsk översättning av en artikel från De Groene Amsterdammer) och det finns tecken på att stödet för kristdemokratiska partier ökar bland yngre muslimska väljare. Här borde det kunna finnas ett visst utrymme även för kristdemokraterna i Sverige, om man skulle politisera frågor om det sekulära samhället på ett "religionsneutralt" sätt. Men man ligger redan efter de kristna socialdemokraterna, som på senare tid tydligt försökt orientera sig mot muslimska väljare.