Mordet på van Gogh och det toleranta samhällets lackmusprov

Det har idag gått fem år sedan Mordet i Amsterdam.

Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?

Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).

Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.

Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.

När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.

Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).

Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.

Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.

Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.

Tolerans och värdegrund

Befinner mig i Örebro på statsvetarkonferens, där jag imorgon presenterar ett papper med den ”något” pretentiösa titeln ”Kritik av den intoleranta värdegrunden”.

Pappret är egentligen ett försök att komma vidare och göra något mer genomtänkt av ett tema som jag berörde en del i min avhandling. Min teoretiska huvudpoäng handlar om att tolerans bör förstås som ett alternativ till en (demokratisk) värdegrund, inte som en del av en sådan. Jag har en proceduriell syn på toleransbegreppet, vilket innebär att, något hårdraget, man endast kan vara tolerant inför handlingar/traditioner/åsikter som man ogillar. Detta står i skarp kontrast till en substantiell toleransdefinition, enligt vilken tolerans binds vid vissa givna åsikter.

Min empiriska utgångspunkt är att ett värdegrundstänkande, som inkluderar ett substantiellt toleransbegrepp, vinner mark i svensk och europeisk debatt. Jag ger två exempel på detta: dels att lagar har införts eller föreslagits som handlar om att villkora medborgarskap/uppehållstillstånd med ett aktivt bejakande av samhällets rådande värdegrund (i Sverige har både Moderaterna och Folkpartiet föreslagit varianter på detta). (Detta är en del av det fenomen som jag tidigare beskrivit som den "villkorade toleransen")

Det andra exemplet handlar om att partier som är kritiska till invandring och mångkulturalism motarbetas och särbehandlas, politiskt och medialt. Alldeles bortsett från att ett parti som Sverigedemokraterna är hyfsat skickliga på att utnyttja detta till ett martyrskap, går det inte att förneka att det handlar om en tydlig särbehandling som grundar sig i en vilja att stänga ute vissa åsikter och argument från debatten.

Syftet med en värdegrund är alltså att hålla den demokratiska arenan ren från det icke önskvärda, må det handla om homofoba islamister eller främlingsfientliga nationalister.

Vad jag gör i pappret är att jag kritiserar detta ”värdegrundstänkande” på lite olika grunder, och hävdar att en proceduriell toleransnorm är bättre, för att hantera de värderingskonflikter som är oundvikliga i ett mångkulturellt samhälle.

Såg också precis att Björn Östbring skrivit ett långt och intressant inlägg på sin blogg där han kommenterar just de här delarna av min avhandling.