Isobel Hadley-Kamptz gör i dagens Expressen en intressant jämförelse mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Medan vi nu ser en ”otäckt snabb anpassning till SD” skedde inte motsvarande till det tidigare femprocentiga extremistpartiet. Hadley-Kamptz skriver att det var ett
”marginellt problem för landet att VPK på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”
Jag tycker jämförelsen mellan SD och VPK är rimlig men vill ändå hävda att Hadley-Kamptz drar tveksamma slutsatser. För det första: att det var få som tog VPK:s lösningar på allvar hindrade ju inte Socialdemokraterna från att tämligen ogenerat räkna in dem som ett parlamentariskt underlag under flera decennier av minoritetsregerande. Tendenser till någon motsvarande öppning i dagens politiska klimat finns faktiskt inte och det är inte svårt att föreställa sig hur reaktionen skulle bli om den borgerliga alliansen började behandla SD som Erlander och Palme behandlade VPK (H-K:s exempel är något långsökt: att Bengt Westerberg och Bert Karlsson, som, kanske man ska påminna om, inte är Sverigedemokrat, delade TV-soffa några minuter under valvakan).
För det andra: VPK profilerade sig i den inrikespolitiska debatten kanske inte främst genom att förespråka proletariatets diktatur utan genom att lyfta fram sociala och ekonomiska orättvisor. Sällan misstänkliggjordes Socialdemokraterna för att gå kommunisternas ärenden när de diskuterade behovet av att minska klyftorna i samhället och man får gissningsvis leta länge innan man hittar någon motsvarighet till dagens debatt gällande huruvida man ska diskutera extremisternas frågor eller ej.
Min bild är snarare att Sverigedemokraterna alltjämt är ensamma om det som gör dem unika: nämligen sin radikala nationalism och sina (som jag ser det) verklighetsfrånvända lösningar på reella samhällsproblem. Integrationsproblemen däremot – vare sig vi definierar dem i termer av diskriminering, segregation eller utanförskap – har man länge kunnat diskutera, och kommer med all sannolikhet fortsätta kunna diskutera, utan anpassning sig till SD:s ideologi eller verklighetsbeskrivning. Här har både de som ropar om tabun och de som tror att debatten kantrat i främlingsfientlig riktning mycket kvar att bevisa.
