Anpassning till extremister? Om VPK, SD och integrationsdebatten

Isobel Hadley-Kamptz gör i dagens Expressen en intressant jämförelse mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Medan vi nu ser en ”otäckt snabb anpassning till SD” skedde inte motsvarande till det tidigare femprocentiga extremistpartiet. Hadley-Kamptz skriver att det var ett 

”marginellt problem för landet att VPK på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”

Jag tycker jämförelsen mellan SD och VPK är rimlig men vill ändå hävda att Hadley-Kamptz drar tveksamma slutsatser. För det första: att det var få som tog VPK:s lösningar på allvar hindrade ju inte Socialdemokraterna från att tämligen ogenerat räkna in dem som ett parlamentariskt underlag under flera decennier av minoritetsregerande. Tendenser till någon motsvarande öppning i dagens politiska klimat finns faktiskt inte och det är inte svårt att föreställa sig hur reaktionen skulle bli om den borgerliga alliansen började behandla SD som Erlander och Palme behandlade VPK (H-K:s exempel är något långsökt: att Bengt Westerberg och Bert Karlsson, som, kanske man ska påminna om, inte är Sverigedemokrat, delade TV-soffa några minuter under valvakan).

För det andra: VPK profilerade sig i den inrikespolitiska debatten kanske inte främst genom att förespråka proletariatets diktatur utan genom att lyfta fram sociala och ekonomiska orättvisor. Sällan misstänkliggjordes Socialdemokraterna för att gå kommunisternas ärenden när de diskuterade behovet av att minska klyftorna i samhället och man får gissningsvis leta länge innan man hittar någon motsvarighet till dagens debatt gällande huruvida man ska diskutera extremisternas frågor eller ej. 

Min bild är snarare att Sverigedemokraterna alltjämt är ensamma om det som gör dem unika: nämligen sin radikala nationalism och sina (som jag ser det) verklighetsfrånvända lösningar på reella samhällsproblem. Integrationsproblemen däremot – vare sig vi definierar dem i termer av diskriminering, segregation eller utanförskap – har man länge kunnat diskutera, och kommer med all sannolikhet fortsätta kunna diskutera, utan anpassning sig till SD:s ideologi eller verklighetsbeskrivning. Här har både de som ropar om tabun och de som tror att debatten kantrat i främlingsfientlig riktning mycket kvar att bevisa.

Missriktad kritik mot Hirsi Ali

Den senaste veckan har många twittrat och bloggat ilsket om Ayaan Hirsi Ali. Bakgrunden är dels en intervju i nya numret av Axess, dels en temakväll i Axess-TV.

Jag instämmer i delar av kritiken mot Hirsi Ali - hon är alltför svepande och generaliserande när hon talar om islam och muslimer och hennes argument för exempelvis minaretförbud är inte direkt övertygande. Jag håller också med om att det är märkligt att göra debattprogram där alla tycker ungefär samma sak (även om kvällen avslutades med Tariq Ramadan).

Men på en punkt är jag helt oenig med Hirsi Alis kritiker. I intervjun med Johan Lundberg i Axess säger Hirsi Ali att:

kristna, feminister och upplysningstänkare bör organisera sig och bjuda motstånd. Man måste aktivt propagera för det som man tror på. De som tror på upplysning, på feminism och på kristendom måste visa övertygelse; de måste åka ut till de invandrartäta områdena och faktiskt våga stå upp för och propagera för att det som de tror på är det allra bästa.

Detta lyfts fram av bland andra Sakine Madon och Isobel Hadley-Kamptz som (ett av flera) exempel på Hirsi Alis "antiliberalism" och "intolerans".

Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sitt budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare.

Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Problemet med Hirsi Ali är inte att hon vill att kristna, feminister och upplysningstänkare ska försöka värva nya medlemmar utan att hon, genom sitt stöd för minaretförbud, är inkonsekvent och vill begränsa handlingsfriheten för muslimska samfund.

Kritisera henna gärna för det, men blanda inte ihop korten. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra. Alternativet till det Hirsi Ali förespråkar i citatet ovan är ju det statiska samhälle som identitetspolitikens anhängare värnar, där individer reduceras till företrädare för sin kultur och där dessa kulturer lever sida vid sida men utan broar emellan.

(En mindre anmärkning är att det känns lite löjligt att försöka göra en poäng av att Hirsi Ali propagerar för kristendom när a) hennes ateism är minst sagt välkänd, och b) hon i meningen därefter lyfter fram Christopher Hitchens och Richard Dawkins som positiva exempel.)

(Jag har tidigare skrivit om Hirsi Ali här)