Integrationsminister Erik Ullenhag lanserar idag en ny hemsida med syftet att motbevisa de myter om invandringen som sprids på nätet. Hemsidan presenteras även av Ullenhag på DN Debatt där han skriver att "extremismen har funnit ett nytt forum som dessutom är mycket effektivt när det gäller att sprida myter och fördomar".
Som motvikt presenterar regeringen istället fakta om 13 utvalda myter om invandringen.
Jag misstror inte regeringens goda vilja att motverka främlingsfientlighet och jag ser också väldigt gärna att invandrings- och integrationsdebatten blir mer faktabaserad. Trots det är jag skeptisk till initiativet.
En första invändning är att det är en väldigt tunn kampanj. "Svaren" på de utvalda myterna är extremt kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter. Givet syftet att motverka spridning av myter vore det bättre att på ett lättillgängligt sätt presentera fakta om migrationen till och från Sverige, om utrikes föddas över- och underrepresentation i statistiken inom ett antal områden samt en del jämförelser mellan politiken i Sverige och andra länder etc (istället för att bara länka till några rapporter). Den som här läser svaret 110,000 på frågan om hur många muslimer som finns i Sverige lär inte ha glömt Fredrik Reinfeldts uttalande, i ett annat sammanhang, om 400,000 muslimer och intrycket blir då snarare att regeringen väljer den siffra som är lämpligast givet vem det är som frågar.
En andra invändning är att inramningen är olämpligt vald. Adressen till hemsidan är "www.regeringen.se/tolerans". Vadå tolerans? Vad har tolerans med fakta om invandring att göra? Texten på hemsidan inleds med ett citat av Reinfeldt som anknyter till terrorattentaten i Norge i somras. Vad har det med saken att göra? En seriös diskussion om invandring och integration måste kunna föras med utgångspunkten att den som är kritisk mot den förda politiken inte per definition är intolerant och främlingsfientlig. När avsändaren dessutom är samma regering som är ytterst ansvarig för att bland andra dementa 91-åringar utvisas ur Sverige vore det än mer önskvärt om somliga kunde kliva ner från de höga hästarna.
En tredje invändning är att det är en väsentlig skillnad mellan att bygga sin argumentation på fakta och att hävda att fakta i sig leder fram till vissa slutsatser. Fakta kan vara korrekta eller felaktiga men kan aldrig ersätta ideologiska principer eller moraliska värderingar.
Tydligast kan detta illustreras med frågan om invandringens kostnader. Om det nu överhuvudtaget är meningsfullt att försöka räkna ut vad invandringen kostar (vilket är tveksamt eftersom "invandringen" är ett samlingsnamn för ett stort antal väldigt olika migrationsrörelser), vad ska vi i så fall ha den kunskapen till? Den som är övertygad om att invandring är nödvändigt av moraliska skäl lär förändra sin uppfattning lika lite som den som är övertygad om att invandring är negativt av kulturella skäl.
Ett dråpligt, men inte alls ovanligt, exempel hämtar jag från en riksdagsdebatt förra hösten. Centerpartisten Abir Al-Sahlani håller ett anförande där hon pratar om hur invandringen skapar fler företag, fler arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. I en replik hävdar Sverigedemokraternas Kent Ekeroth att "alla undersökningar i Sverige visar att invandringen kostar enorma mängder pengar". Al-Sahlani replikerar då att att hon inte delar en människosyn enligt vilken man betraktar människor som pengar varpå Ekeroth tacksamt kan konstatera att "det var du som pratade om vilken fantastisk ekonomisk tillgång [invandringen] är... det var du som började prata om pengar, inte jag!". Replikskiftet avslutas av Al-Sahlani: "Fru talman! Jag vet inte om det var jag som började prata om att det kostar pengar. Det var du - men okej."
Ullenhag har dock rätt när han skriver att det är trams att påstå att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är heller inte så att detta är något nytt. Vi glömmer fort men även under 1980- och 1990-talen skrevs ett antal kritiska debattartiklar som ifrågasatte både invandringspolitiken och idén om det mångkulturella samhället, många med en argumentation som idag skulle uppfattas som mer rasistisk än vad den gjorde då.
Däremot har invandrings- och integrationsfrågorna från politiskt håll behandlats med en onödig försiktighet. Missförhållanden har skönmålats och det har saknats en opposition som tvingat fram en kritisk granskning av den förda politiken. Samtidigt har få varit beredda att erkänna att integrationsproblem endast i begränsad utsträckning kan lösas politiskt, få integrationsministrar vill öppet erkänna att de faktiskt saknar resurser att göra särskilt mycket mer än att tycka, prata och, tja, lansera hemsidor.
Visar inlägg med etikett integrationspolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett integrationspolitik. Visa alla inlägg
19 december 2011
11 januari 2011
Integration eller assimilation?
Tidigare idag presenterade jag en rapport om den svenska integrationsdebatten som jag har skrivit för Timbro. Rapporten i sin helhet kan laddas ner här. Seminariet, där Timbros VD Markus Uvell och Miljöpartiets riksdagsledamot Maria Ferm också deltog, kan ses här. (UPPDATERING: Rapporten kommenteras gillande på ledarplats i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten.)
Ur rapporten:
Den här rapporten har velat belysa den svenska integrationsdebatten genom att problematisera hur
begreppet integration används och vad det säger om vilka normer och ideal som gäller i Sverige. Jag har ställt integration mot assimilation, jämlikhet och identitet för att se vad som blir kvar av
integrationen när man skalar bort det som ryms under de tre andra begreppen. Svaret är: inte mycket.
Jag har för det första argumenterat för att integration i praktiken ofta betyder assimilation. Termen
assimilation är visserligen starkt normativt belastad men det hindrar inte att ett assimilationsideal
alldeles uppenbart lever kvar, både i den svenska opinionen men också i den politiska debatten. Men den svenska debatten är mindre tydligt strukturerad än debatterna i jämförbara länder som Tyskland och Storbritannien, där integration framställs som ett tydligt alternativ till mångkulturalism, eller i Frankrike och USA, där idealet fortfarande formuleras i termer av just assimilation. Fördelen med assimilationsbegreppet, som jag har försökt påvisa, är att det öppnar för en diskussion om hur mycket enhet som behövs i ett samhälle, och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.
För det andra har jag argumenterat för att den svenska integrationsdebatten domineras av ett
jämlikhetsideal, på bekostnad av ett frihetsideal. Integration mäts i termer av jämlikhet mellan
grupper, på aggregerad nivå. Olika utfall mellan svenskar och invandrare tolkas samtidigt som såväl integrations- som jämlikhetsproblem och konsekvensen är att integration i praktiken blir svårt att skilja från jämlikhet. Medan detta är helt i sin ordning ur ett vänsterideologiskt perspektiv är det
anmärkningsvärt att svenska borgerliga politiker och debattörer har tenderat att prioritera krav på
förbud, sanktioner och normbildning gällande symbolpolitiska frågor utan ideologisk förankring
(språkkrav, burkaförbud, samhällskontrakt) istället för att formulera en liberal integrationspolitik som prioriterar individen och det civila samhället, snarare än kollektivet och staten. Den
integrationspolitiska debatten skulle lyftas om vänster och höger blev mer synliga alternativ och
frågor om individ kontra kollektiv och civilsamhälle kontra stat uppmärksammades mer.
För det tredje har jag argumenterat för att integration är mycket svårt att särskilja från identitet. I
praktiken glider ”svensk” och integrerad ihop: den som är integrerad är svensk och den som inte är
svensk är inte integrerad. Samtidigt lyfts svensk identitet ofta fram som ett hinder för integrationen.
Detta har sin bakgrund i att 1970- och 1980-talens mångkulturalism idémässigt förknippades med
anti-nationalism; tolerans och öppenhet inför andra kulturer associerades med avståndstagande från den egna kulturen. Men det är inte förekomsten av en svensk majoritetskultur i sig som utgör ett
integrationsproblem. Nationella symboler och myter kan vara såväl inkluderande som exkluderande. Problemet är att den dominerande synen på svenskhet gör den svår att kombinera med andra identiteter. Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd).
Ur rapporten:
Den här rapporten har velat belysa den svenska integrationsdebatten genom att problematisera hur
begreppet integration används och vad det säger om vilka normer och ideal som gäller i Sverige. Jag har ställt integration mot assimilation, jämlikhet och identitet för att se vad som blir kvar av
integrationen när man skalar bort det som ryms under de tre andra begreppen. Svaret är: inte mycket.
Jag har för det första argumenterat för att integration i praktiken ofta betyder assimilation. Termen
assimilation är visserligen starkt normativt belastad men det hindrar inte att ett assimilationsideal
alldeles uppenbart lever kvar, både i den svenska opinionen men också i den politiska debatten. Men den svenska debatten är mindre tydligt strukturerad än debatterna i jämförbara länder som Tyskland och Storbritannien, där integration framställs som ett tydligt alternativ till mångkulturalism, eller i Frankrike och USA, där idealet fortfarande formuleras i termer av just assimilation. Fördelen med assimilationsbegreppet, som jag har försökt påvisa, är att det öppnar för en diskussion om hur mycket enhet som behövs i ett samhälle, och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.
För det andra har jag argumenterat för att den svenska integrationsdebatten domineras av ett
jämlikhetsideal, på bekostnad av ett frihetsideal. Integration mäts i termer av jämlikhet mellan
grupper, på aggregerad nivå. Olika utfall mellan svenskar och invandrare tolkas samtidigt som såväl integrations- som jämlikhetsproblem och konsekvensen är att integration i praktiken blir svårt att skilja från jämlikhet. Medan detta är helt i sin ordning ur ett vänsterideologiskt perspektiv är det
anmärkningsvärt att svenska borgerliga politiker och debattörer har tenderat att prioritera krav på
förbud, sanktioner och normbildning gällande symbolpolitiska frågor utan ideologisk förankring
(språkkrav, burkaförbud, samhällskontrakt) istället för att formulera en liberal integrationspolitik som prioriterar individen och det civila samhället, snarare än kollektivet och staten. Den
integrationspolitiska debatten skulle lyftas om vänster och höger blev mer synliga alternativ och
frågor om individ kontra kollektiv och civilsamhälle kontra stat uppmärksammades mer.
För det tredje har jag argumenterat för att integration är mycket svårt att särskilja från identitet. I
praktiken glider ”svensk” och integrerad ihop: den som är integrerad är svensk och den som inte är
svensk är inte integrerad. Samtidigt lyfts svensk identitet ofta fram som ett hinder för integrationen.
Detta har sin bakgrund i att 1970- och 1980-talens mångkulturalism idémässigt förknippades med
anti-nationalism; tolerans och öppenhet inför andra kulturer associerades med avståndstagande från den egna kulturen. Men det är inte förekomsten av en svensk majoritetskultur i sig som utgör ett
integrationsproblem. Nationella symboler och myter kan vara såväl inkluderande som exkluderande. Problemet är att den dominerande synen på svenskhet gör den svår att kombinera med andra identiteter. Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd).
15 juni 2010
Vad är det för fel på bindestrecksidentiteter?
I Sydsvenskan idag skriver Anne Sofie Roald en debattartikel där hon ställer svensk individualism mot utländsk/muslimsk kollektivism. Förutom att, som så många andra, med bestämdhet hävda det i stort sett alla är helt överens om, nämligen att svensk lagstiftningar vilar och ska fortsätta vila på en individualistisk grund där det är enskilda individer som har rättigheter och skyldigheter, menar Roald även att själva den kollektiva identiteten hos muslimer utgör ett samhälleligt problem:
"Tillhörigheten till först och främst den egna gruppen kan illustreras med att de första generationerna svenska muslimer ser sig som palestinier, libaneser, afghaner, pakistanier, iranier, irakier eller kurder – eller som bärare av bindestrecksidentitet: palestinsk-svensk och så vidare – och inte som svenskar rätt och slätt. Detta trots att de är födda och uppväxta i Sverige, har svenska som sitt första språk och bara har besökt sina föräldrars hemländer i korta perioder om de alls har varit där. Minoritetstänkande leder med stor sannolikhet till en brist på lojalitet med det svenska samhället, en lojalitet som både den svenska välfärdsmodellen och samhällsgemenskapen är helt beroende av."
Roalds resonemang är värt att bemöta eftersom det utgör ett koncentrat av flera missförstånd i integrationsdebatten.
För det första: varför skulle det nödvändigtvis finnas en motsättning mellan att vara svensk och samtidigt något annat (palestinier, libanes och så vidare)? Tvärtemot Roald anser jag att utrymmet i den offentliga "diskursen" för att tala om bindestrecksidentiteter är alltför begränsat. De grupper Roald exemplifierar med sorteras alla in under kategorin "invandrare" som används dikotomt med svensk. Du är antingen det ena eller det andra. Nyckeln till en positiv integration är att formulera en definition av svenskhet som kan inrymma olika etniciteter och där tror jag att bindestrecksidentiteter är en del av lösningen, snarare än problemet.
För det andra: Roald ser kollektivismen hos andra kulturer men inte hos den svenska. Visst finns en stor variation mellan olika kulturer vad gäller exempelvis grundläggande värderingar. Visst fäster olika kulturer olika vikt vid det vi kallar valfrihet. Men att tro att exempelvis den i Sverige dominerande synen på jämställdhet, könsroller och familjebildning skulle vara utslag av individuella val, snarare än socialisering in i en högst partikulär kollektiv gemenskap, är minst sagt naivt. Den svensk som väljer att avvika från normen möter också fördömande och uteslutande från den egna gruppen. Politiskt används individualismen ofta som ett argument i debatten för att driva igenom specifika mål som rankas högre (t ex jämställdhet); sällan ges den ett värde av egen kraft.
För det tredje: tanken att "lojaliteten" mot den svenska välfärdsstaten skulle vara hotad av att människor även identifierar sig med andra kollektiv (etniciteter, subkulturer, religioner) saknar helt empirisk grund. Visst förutsätter demokrati och välfärd att människor känner tillhörighet. Men identitet är inget nollsummespel. En chilensk-svensk är inte mindre svensk än en svensk-svensk. Det finns en variation mellan olika etniska grupper i Sverige vad gäller en mängd faktorer som vi kan relatera till integrationen. Detta behöver vi tala mer om. Men det har ingenting att göra med att "svenskheten" skulle hotas av att folk även är chilenare, européer eller muslimer.
"Tillhörigheten till först och främst den egna gruppen kan illustreras med att de första generationerna svenska muslimer ser sig som palestinier, libaneser, afghaner, pakistanier, iranier, irakier eller kurder – eller som bärare av bindestrecksidentitet: palestinsk-svensk och så vidare – och inte som svenskar rätt och slätt. Detta trots att de är födda och uppväxta i Sverige, har svenska som sitt första språk och bara har besökt sina föräldrars hemländer i korta perioder om de alls har varit där. Minoritetstänkande leder med stor sannolikhet till en brist på lojalitet med det svenska samhället, en lojalitet som både den svenska välfärdsmodellen och samhällsgemenskapen är helt beroende av."
Roalds resonemang är värt att bemöta eftersom det utgör ett koncentrat av flera missförstånd i integrationsdebatten.
För det första: varför skulle det nödvändigtvis finnas en motsättning mellan att vara svensk och samtidigt något annat (palestinier, libanes och så vidare)? Tvärtemot Roald anser jag att utrymmet i den offentliga "diskursen" för att tala om bindestrecksidentiteter är alltför begränsat. De grupper Roald exemplifierar med sorteras alla in under kategorin "invandrare" som används dikotomt med svensk. Du är antingen det ena eller det andra. Nyckeln till en positiv integration är att formulera en definition av svenskhet som kan inrymma olika etniciteter och där tror jag att bindestrecksidentiteter är en del av lösningen, snarare än problemet.
För det andra: Roald ser kollektivismen hos andra kulturer men inte hos den svenska. Visst finns en stor variation mellan olika kulturer vad gäller exempelvis grundläggande värderingar. Visst fäster olika kulturer olika vikt vid det vi kallar valfrihet. Men att tro att exempelvis den i Sverige dominerande synen på jämställdhet, könsroller och familjebildning skulle vara utslag av individuella val, snarare än socialisering in i en högst partikulär kollektiv gemenskap, är minst sagt naivt. Den svensk som väljer att avvika från normen möter också fördömande och uteslutande från den egna gruppen. Politiskt används individualismen ofta som ett argument i debatten för att driva igenom specifika mål som rankas högre (t ex jämställdhet); sällan ges den ett värde av egen kraft.
För det tredje: tanken att "lojaliteten" mot den svenska välfärdsstaten skulle vara hotad av att människor även identifierar sig med andra kollektiv (etniciteter, subkulturer, religioner) saknar helt empirisk grund. Visst förutsätter demokrati och välfärd att människor känner tillhörighet. Men identitet är inget nollsummespel. En chilensk-svensk är inte mindre svensk än en svensk-svensk. Det finns en variation mellan olika etniska grupper i Sverige vad gäller en mängd faktorer som vi kan relatera till integrationen. Detta behöver vi tala mer om. Men det har ingenting att göra med att "svenskheten" skulle hotas av att folk även är chilenare, européer eller muslimer.
29 maj 2010
Några tankar om integrationspolitik
Tidigare i veckan deltog jag i ett lunchseminarium om integration, arrangerat av tankesmedjan Fores och Studieförbundet Vuxenskolan. Förutom jag själv deltog Nyamko Sabuni (FP), Elisabeth Svantesson (M) och Zakia Khan (FI). Här en kort summering av det jag försökte få sagt:
# Integrationspolitiken måste förankras och motiveras ideologiskt. Jag tycker att den nuvarande regeringen är på rätt väg; de förändringar som genomförts under Nyamko Sabunis ledning handlar i stor utsträckning om att tillämpa en liberal integrationspolitik (universella lösningar, ökat individuellt ansvar). Däremot präglas den integrationspolitiska debatten fortfarande av en stor osäkerhet kring var skiljelinjerna går.
# Regeringen prioriterar åtgärder som syftar till integration inom det ekonomiska området. Det gäller att få invandrare i arbete , sen löser sig resten av sig självt. Men forskningen ger inget stöd åt tanken att ekonomisk integration automatiskt leder till social eller kulturell integration. Nu är det förvisso fullt rimligt att anse att endast den ekonomiska integrationen ligger inom politikens ansvarsområde (dvs, det är ett politiskt problem att invandrare har högre arbetslöshet, men inte att de bor tillsammans i vissa förorter) och här förefaller åtminstone Sabuni vara konsekvent i sin hållning. Men, vilket jag påpekade, här finns ett glapp till den syn på integration som dominerar medialt och i vardagen.
# Invandrings- och integrationspolitiken har länge lidit av ett legitimitetsproblem. Få politiker har försökt förankra politiken hos väljarna. De enstaka gånger frågorna har berörts i en valrörelse har debatten spårat ur fullständigt (som när Folkpartiet 2002 anklagades för främlingsfientlighet när man föreslog språktest, samtidigt som partiets företrädare själva hade hopplöst svårt att förklara på vilket sätt detta var en liberal politik).
# En poäng jag aldrig hann göra är att distinktionen mellan integration och assimilation har spelat ut sin roll. Vare sig i den politiska debatten eller i opinionen finns något renodlat stöd för någon av ytterlighetspositionerna. Snarare handlar det om på vilka områden som invandrare förväntas anpassa sig till det svenska samhället. Vad jag dock hann säga, men som inte riktigt föll i god jord, är att Sverige länge kännetecknats av en hög grad av social och kulturell homogenitet. Även om det i juridisk mening är förhållandevis lätt att bli svensk (Sverige har lägre krav för uppehållstillstånd och medborgarskap än många andra länder) finns många outtalade normer kring vem som är och inte är svensk. Den bristande politiska medvetenheten om detta - eller, om man så vill, myten om svenskar som ett särskilt tolerant folk - utgör i sig ett integrationsproblem.
2 mars 2010
Integrationsdebatten behöver mer ideologi och mindre moraliserande
Hur bör invandrings- och integrationspolitiken debatteras? Mitt standardsvar är: som vilka andra frågor som helst. Vänster och höger formulerar problemen på olika sätt och ger olika svar. Låt debatten synliggöra detta.
Så upplever jag dock inte att det är. Min bild är snarare att ideologiska konflikter spelar en undanskymd roll i integrationsdebatten. Det moraliseras och motståndare som i andra sammanhang bemöts värdigt tillskrivs här slentrianmässigt dolda motiv (förslag om språktest ses till exempel inte som liberal politik utan som flört med främlingsfientlighet). Att detta problem har förvärrats av Sverigedemokraternas växande stöd behöver kanske inte påpekas, men min minnesbild är att det var ungefär så här även långt innan SD blev en politisk kraft att räkna med.
Kunskapskanalens storforum om integrationspolitik, som går att se här, utgjorde därför ett steg i rätt riktning. Det var en saklig och intressant debatt mellan överlag kunniga och engagerade personer, både inom och utanför partipolitiken.
Expressens Sakine Madon imponerade till exempel stort när hon mycket kärnfullt formulerade hur en liberal integrationspolitik bör se ut - öppna upp arbetsmarknaden, nej till riktade satsningar, nej till identitetspolitik, enbart generella lösningar. Hon fick snabbt stöd av Muharrem Demirok, kommunalråd i Linköping och, gissar jag, snabbt växande stjärna inom Centerpartiet. Här fanns en engagerad och slagkraftig politisk linje med tydlig ideologisk förankring.
För att den ideologiska skiljelinjen skulle blivit ännu klarare hade dock Madon och Demirok behövt starkare mothugg från vänster. Men varken Luciano Astudillo (S) eller Mehmet Kaplan (MP) verkade vilja stå upp för identitetspolitiken. Astudillo var tvärtom ovanligt konsensusinriktad och Kaplan höll väldigt låg profil. Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.
I övrigt tycker jag att programmet visade att det mycket väl går att ha med Jimmie Åkesson utan att helheten blir lidande. Även om programledaren Lennart Persson svajade några gånger behöll han fokus kring sakfrågorna och samtalet var aldrig nära att urarta aldrig till någon metadebatt om hur SD ska bemötas.
Åkesson själv är som sämst när han inte enbart kan kritisera utan dessutom ska formulera ett alternativ. Jag tvivlar till exempel starkt på att han får särskilt många med sig när han lyfter fram den tyska gästarbetarmodellen som en förebild för Sverige.
Till sist: jag ogillar egentligen att svara på frågor av typen "hur bekämpar man Sverigedemokraterna" men om jag fick tillräckligt bra betalt för att säga något smart skulle det handla just om att tydliggöra ideologiska skillnader mellan de etablerade partierna, även på invandrings- och integrationspolitikens område.
Så upplever jag dock inte att det är. Min bild är snarare att ideologiska konflikter spelar en undanskymd roll i integrationsdebatten. Det moraliseras och motståndare som i andra sammanhang bemöts värdigt tillskrivs här slentrianmässigt dolda motiv (förslag om språktest ses till exempel inte som liberal politik utan som flört med främlingsfientlighet). Att detta problem har förvärrats av Sverigedemokraternas växande stöd behöver kanske inte påpekas, men min minnesbild är att det var ungefär så här även långt innan SD blev en politisk kraft att räkna med.
Kunskapskanalens storforum om integrationspolitik, som går att se här, utgjorde därför ett steg i rätt riktning. Det var en saklig och intressant debatt mellan överlag kunniga och engagerade personer, både inom och utanför partipolitiken.
Expressens Sakine Madon imponerade till exempel stort när hon mycket kärnfullt formulerade hur en liberal integrationspolitik bör se ut - öppna upp arbetsmarknaden, nej till riktade satsningar, nej till identitetspolitik, enbart generella lösningar. Hon fick snabbt stöd av Muharrem Demirok, kommunalråd i Linköping och, gissar jag, snabbt växande stjärna inom Centerpartiet. Här fanns en engagerad och slagkraftig politisk linje med tydlig ideologisk förankring.
För att den ideologiska skiljelinjen skulle blivit ännu klarare hade dock Madon och Demirok behövt starkare mothugg från vänster. Men varken Luciano Astudillo (S) eller Mehmet Kaplan (MP) verkade vilja stå upp för identitetspolitiken. Astudillo var tvärtom ovanligt konsensusinriktad och Kaplan höll väldigt låg profil. Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.
I övrigt tycker jag att programmet visade att det mycket väl går att ha med Jimmie Åkesson utan att helheten blir lidande. Även om programledaren Lennart Persson svajade några gånger behöll han fokus kring sakfrågorna och samtalet var aldrig nära att urarta aldrig till någon metadebatt om hur SD ska bemötas.
Åkesson själv är som sämst när han inte enbart kan kritisera utan dessutom ska formulera ett alternativ. Jag tvivlar till exempel starkt på att han får särskilt många med sig när han lyfter fram den tyska gästarbetarmodellen som en förebild för Sverige.
Till sist: jag ogillar egentligen att svara på frågor av typen "hur bekämpar man Sverigedemokraterna" men om jag fick tillräckligt bra betalt för att säga något smart skulle det handla just om att tydliggöra ideologiska skillnader mellan de etablerade partierna, även på invandrings- och integrationspolitikens område.
25 januari 2010
Media, invandringen och Sverigedemokraterna
Ikväll ordnade Publicistklubben i Göteborg en debatt om medias bevakning av invandringsrelaterade frågor under rubriken "Har Sverigedemokraterna rätt". Läcker media "locket på" i vissa frågor för att inte gynna SD?
Det blev inte någon särskilt bra debatt (Ulf Bjereld sammanfattar den bra här). Ändå gick jag möjligen därifrån något klokare just genom att debatten så oerhört tydligt illustrerade problemet med att frågan om medias granskning av invandringsfrågor så oreflekterat kopplas ihop med frågan om medias granskning av Sverigedemokraterna.
Jag tror vi måste hålla isär tre nivåer:
1. När enskilda samhällsfenomen beskrivs som "invandrarrelaterade" är det alltid i första hand en oerhörd förenkling av något mycket komplex. Ja, Sverige har förvandlats till ett mer mångkulturellt samhälle och invandringen är den viktigaste orsaken till detta. Alla samhällsförändringar skapar nya problem (och möjligheter) och detta gäller självklart även då ett samhälle blir mer kulturellt diversifierat. Journalister som inte granskar och belyser detta gör inte sitt jobb. Men de gör heller inte sitt jobb när de oreflekterat använder begrepp som "betongförorter", "etnicitet" (i sammanhanget kriminalitet) eller fundamentalism (för att ta några exempel från kvällens debatt).
2. Invandringspolitiken bör granskas som vilket annat politikområde som helst. Det innebär att ställa ansvariga politiker till svars för brister i integrationen. Det borde innebära att ifrågasätta varför inte de etablerade partierna sökt demokratisk legitimitet för den invandringspolitik de fört. Men det borde också innebära att ifrågasätta den nu utbredda myten om att "integrationen inte fungerar".
3. Sverigedemokraterna bör granskas opartiskt, proportionerligt och konsekvensneutralt. Opartiskhet innebär att det inte är nyhetsjournalisters uppgift att tala om vilka partier vi inte ska rösta på. Proportionerligt innebär att ett litet parti inte bör ges stort utrymme. Konsekvensneutralt innebär att eventuellt opinionseffekter inte bör spela in när man avgör huruvida en artikel ska publiceras eller ej.
På den sista punkten skiljer jag mig från exempelvis Lena Sundström som medverkade i debatten ikväll. Hennes tes är att SD inte är ett parti som alla andra och därför heller inte kan behandlas normalt. Om vi normaliserar dem riskerar vi istället att ta första steget nedför ett sluttande plan. När Sundström är som bäst har hon belysande och avskräckande exempel från den danska debatten. När hon är som sämst börjar hon svamla om Rwanda och Jugoslavien vilket är en förolämpning både mot Jimmie Åkesson och, betydligt värre, de människor som tvingades bevittna vad verklig rasism innebär i praktiken.
Det blev inte någon särskilt bra debatt (Ulf Bjereld sammanfattar den bra här). Ändå gick jag möjligen därifrån något klokare just genom att debatten så oerhört tydligt illustrerade problemet med att frågan om medias granskning av invandringsfrågor så oreflekterat kopplas ihop med frågan om medias granskning av Sverigedemokraterna.
Jag tror vi måste hålla isär tre nivåer:
1. När enskilda samhällsfenomen beskrivs som "invandrarrelaterade" är det alltid i första hand en oerhörd förenkling av något mycket komplex. Ja, Sverige har förvandlats till ett mer mångkulturellt samhälle och invandringen är den viktigaste orsaken till detta. Alla samhällsförändringar skapar nya problem (och möjligheter) och detta gäller självklart även då ett samhälle blir mer kulturellt diversifierat. Journalister som inte granskar och belyser detta gör inte sitt jobb. Men de gör heller inte sitt jobb när de oreflekterat använder begrepp som "betongförorter", "etnicitet" (i sammanhanget kriminalitet) eller fundamentalism (för att ta några exempel från kvällens debatt).
2. Invandringspolitiken bör granskas som vilket annat politikområde som helst. Det innebär att ställa ansvariga politiker till svars för brister i integrationen. Det borde innebära att ifrågasätta varför inte de etablerade partierna sökt demokratisk legitimitet för den invandringspolitik de fört. Men det borde också innebära att ifrågasätta den nu utbredda myten om att "integrationen inte fungerar".
3. Sverigedemokraterna bör granskas opartiskt, proportionerligt och konsekvensneutralt. Opartiskhet innebär att det inte är nyhetsjournalisters uppgift att tala om vilka partier vi inte ska rösta på. Proportionerligt innebär att ett litet parti inte bör ges stort utrymme. Konsekvensneutralt innebär att eventuellt opinionseffekter inte bör spela in när man avgör huruvida en artikel ska publiceras eller ej.
På den sista punkten skiljer jag mig från exempelvis Lena Sundström som medverkade i debatten ikväll. Hennes tes är att SD inte är ett parti som alla andra och därför heller inte kan behandlas normalt. Om vi normaliserar dem riskerar vi istället att ta första steget nedför ett sluttande plan. När Sundström är som bäst har hon belysande och avskräckande exempel från den danska debatten. När hon är som sämst börjar hon svamla om Rwanda och Jugoslavien vilket är en förolämpning både mot Jimmie Åkesson och, betydligt värre, de människor som tvingades bevittna vad verklig rasism innebär i praktiken.
23 november 2009
Debattartikel om medborgarkurs
Jag skriver idag på Newsmill under rubriken "Medborgarkurs bör förmedla kunskap, inte åsikter". Inlägget anknyter förstås till Nyamko Sabunis förslag om en obligatorisk medborgarkurs för invandrare. Visserligen röstades förslaget ned av Folkpartiets landsmöte - med mycket liten marginal - men jag är ganska säker på att sista ordet inte är sagt.
Jag tillhör dem som gärna skulle vilja stödja ett sådant förslag - jag tycker det är bra att medborgarskapet uppvärderas och jag tycker det är rimligt att staten tar ett ansvar genom att förmedla god samhällsinformation för nykomlingar - men är tveksam så länge det även antyds att syftet är att invandrare även ska anamma svenska värderingar.
Därför argumenterar jag i artikeln för att det är bra med en medborgarkurs som förmedlar om kunskap om Sverige, men dåligt med en kurs som propagerar för specifika värderingar.
Jag tillhör dem som gärna skulle vilja stödja ett sådant förslag - jag tycker det är bra att medborgarskapet uppvärderas och jag tycker det är rimligt att staten tar ett ansvar genom att förmedla god samhällsinformation för nykomlingar - men är tveksam så länge det även antyds att syftet är att invandrare även ska anamma svenska värderingar.
Därför argumenterar jag i artikeln för att det är bra med en medborgarkurs som förmedlar om kunskap om Sverige, men dåligt med en kurs som propagerar för specifika värderingar.
24 oktober 2009
Är mångkulturalismen dålig för integrationen?
Senaste numret av Journal of Ethnic and Migration Studies toppar med en artikel av den holländske statsvetaren Ruud Koopmans, som undersöker sambandet mellan mångkulturalism, välfärd och integration. Koopmans jämför åtta europeiska länder (Sverige, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Österrike, Storbritannien, Tyskland och Frankrike) och drar följande slutsats:
Kombinationen av en mångkulturalistisk politik (där politiska och sociala rättigheter inte villkoras av ex.vis språkkrav) med en generös välfärdsstat har inverkat negativt på integrationen. Sverige är tillsammans med Belgien och Nederländerna exempel på detta.
Koopmans avviker alltså från dem som brukar hävda att Sverige har Europas bästa integrationspolitik. En förklaring är att Koopmans definierar integration jämförelsevis smalt, med fokus på arbetsmarknad, segregation och kriminalitet, medan de index som har Sverige högst även bakar in invandringspolitiken i själva integrationsbegreppet. Istället ser alltså Koopmans utformningen av invandringspolitiken som en tänkbar förklaring till varför invandrare har svårare att få arbete i Sverige.
Kombinationen av en mångkulturalistisk politik (där politiska och sociala rättigheter inte villkoras av ex.vis språkkrav) med en generös välfärdsstat har inverkat negativt på integrationen. Sverige är tillsammans med Belgien och Nederländerna exempel på detta.
Koopmans avviker alltså från dem som brukar hävda att Sverige har Europas bästa integrationspolitik. En förklaring är att Koopmans definierar integration jämförelsevis smalt, med fokus på arbetsmarknad, segregation och kriminalitet, medan de index som har Sverige högst även bakar in invandringspolitiken i själva integrationsbegreppet. Istället ser alltså Koopmans utformningen av invandringspolitiken som en tänkbar förklaring till varför invandrare har svårare att få arbete i Sverige.
6 augusti 2009
Muslimer som väljare
Magnus Hagevi, produktiv statsvetare vid den annars något ojämna Växjö-institutionen, har studerat väljarbeteendet hos svenska muslimer och funnit att en överväldigande majoritet sympatiserar med socialdemokraterna (och att sambandet inte kan reduceras till klasstillhörighet). I en debattartikel i Aftonbladet påpekar Hagevi att detta kan ses som ett borgerligt integrationspolitiskt misslyckande. Om inte borgerliga partier kan vinna muslimska invandrares sympatier, är det då samtidigt rimligt att beskylla socialdemokraterna för integrationens problem?
Antalet muslimer är i Sverige och många andra europeiska länder nu så stort att det är rimligt att tala om muslimer som en potentiell väljargrupp. Men vad är då ett tecken på en politisk integration? Implicit i Hagevis resonemang ligger att muslimer är integrerade om de röstar som svenskar i allmänhet. Jag skulle föredra att lägga ribban lite lägre: muslimer kan som väljargrupp bli politiskt integrerade antingen genom att rösta på något av de etablerade partierna, alternativt genom att bilda egna partier. Om man röstar precis som alla andra är det frågan om man uppfyller kraven på en väljargrupp. Röstar man däremot inte alls kan vi börja tala om politiskt utanförskap.
Kanske är det istället avsaknaden av muslimska partier som i ett större perspektiv är den mest intressanta slutsatsen? Det finns några som har försökt (bl a i Finland) men med enstaka lokala undantag (i första hand det muslimska partiet NMP i Nederländerna) har inget muslimskt parti vunnit parlamentarisk representation i något västeuropeiskt land (i Bulgarien finns ett parti som i praktiken representerar landets turkiska minoritet). Trots att de etablerade politiska partierna inte har gjort alltför mycket för att vinna muslimska sympatier har alltså muslimer ändå kommit att inkluderas i den befintliga vänster-högerdimensionen.
Den extrema vänsterslagsidan är däremot intressant som fenomen, även om den inte självklart utgör en indikator på bristande integration. I bland annat Belgien och Nederländerna har kristdemokratiska partier de senaste åren skaffat sig många muslimska företrädare (se här för en engelsk översättning av en artikel från De Groene Amsterdammer) och det finns tecken på att stödet för kristdemokratiska partier ökar bland yngre muslimska väljare. Här borde det kunna finnas ett visst utrymme även för kristdemokraterna i Sverige, om man skulle politisera frågor om det sekulära samhället på ett "religionsneutralt" sätt. Men man ligger redan efter de kristna socialdemokraterna, som på senare tid tydligt försökt orientera sig mot muslimska väljare.
Antalet muslimer är i Sverige och många andra europeiska länder nu så stort att det är rimligt att tala om muslimer som en potentiell väljargrupp. Men vad är då ett tecken på en politisk integration? Implicit i Hagevis resonemang ligger att muslimer är integrerade om de röstar som svenskar i allmänhet. Jag skulle föredra att lägga ribban lite lägre: muslimer kan som väljargrupp bli politiskt integrerade antingen genom att rösta på något av de etablerade partierna, alternativt genom att bilda egna partier. Om man röstar precis som alla andra är det frågan om man uppfyller kraven på en väljargrupp. Röstar man däremot inte alls kan vi börja tala om politiskt utanförskap.
Kanske är det istället avsaknaden av muslimska partier som i ett större perspektiv är den mest intressanta slutsatsen? Det finns några som har försökt (bl a i Finland) men med enstaka lokala undantag (i första hand det muslimska partiet NMP i Nederländerna) har inget muslimskt parti vunnit parlamentarisk representation i något västeuropeiskt land (i Bulgarien finns ett parti som i praktiken representerar landets turkiska minoritet). Trots att de etablerade politiska partierna inte har gjort alltför mycket för att vinna muslimska sympatier har alltså muslimer ändå kommit att inkluderas i den befintliga vänster-högerdimensionen.
Den extrema vänsterslagsidan är däremot intressant som fenomen, även om den inte självklart utgör en indikator på bristande integration. I bland annat Belgien och Nederländerna har kristdemokratiska partier de senaste åren skaffat sig många muslimska företrädare (se här för en engelsk översättning av en artikel från De Groene Amsterdammer) och det finns tecken på att stödet för kristdemokratiska partier ökar bland yngre muslimska väljare. Här borde det kunna finnas ett visst utrymme även för kristdemokraterna i Sverige, om man skulle politisera frågor om det sekulära samhället på ett "religionsneutralt" sätt. Men man ligger redan efter de kristna socialdemokraterna, som på senare tid tydligt försökt orientera sig mot muslimska väljare.
6 mars 2009
Om "invandraren"
Maciej Zaremba har i veckan fortsatt sin reportageserie i DN med ytterligare två delar. Resonemangen i den igår publicerade tredje delen, Vilse i mångfalden, påminner mycket om den argumentation som Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt för i sin nyutkomna bok Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids förlag). Där Zaremba lägger tonvikten vid homogeniserande bilder av "invandraren" fokuserar Eriksson och Rennerfelt på konsekvenserna av detta grupptänkande i termer av en diskrimineringspolitik som havererat. Det gemensamma temat är hur en politik med åtminstone delvis goda avsikter fått tydligt negativa konsekvenser.
I huvudsak delar jag detta perspektiv (även om termen balkanisering är illa vald). Att det används olika måttstockar beroende på vem som talar illustrerades inte minst i SVT:s debatt (5 februari) när Eriksson och Rennerfelt var inbjudna för att försvara sin bok. I en närmast komisk uppvisning av logiskt osammanhängande argumentation återkom motståndarna ständigt till författarnas hudfärg, kön, sociala bakgrund och sexuella läggning utan att reflektera över vad som blivit reaktionerna, hade situationen varit den omvända.
Men Zaremba landar tyvärr i en onödig och felaktig slutsats då han avslutningsvis ironiserar över Sigtuna kommun som är "inkluderande så det står härliga till" och "tror sig gå i spetsen för det mångkulturella samhället". Bakgrunden är att Sigtuna har infört skollov på muslimska, ortodoxa och kurdiska helger. Men detta är inte felriktad symbolpolitik, utan kan, beroende på omständigheterna, vara ett pragmatiskt förhållningssätt i ett mångkulturellt samhälle.
Såväl Zaremba som Eriksson & Rennerfelt (liksom faktiskt de flesta som yttrar sig i debatten) har rätt i att kategorin "invandrare" är besvärlig. Det är därför bra av Zaremba att markera kraftigt mot dem (t ex tidskriften Gringo) som försökte skapa en "cool" blatteidentitet. Det är inte värderingen av "invandraren" som är avgörande utan den fiktiva idén om en homogen grupp av invandrare som kan särskiljas från den, jämförelsevis avsevärt mindre fiktiva, idén om en homogen grupp svenskar.
Bakom invandrarkategorin döljer sig nästan alltid individer med åtminstone följande två egenskaper:
1) En etnisk identitet som inte är svensk. För olika människor betyder detta olika mycket men för väldigt många är just den etniska identiteten anledningen till att man tvingats flytta från ett land.
2) En idé om att stanna i Sverige och därmed en ambition att åtminstone i någon utsträckning tillgodogöra sig en svensk identitet.
Invandrarkategorins tragedi är att den fråntar individer både (1) och (2). Den förstås som uteslutande i relation till svenskhet och den reducerar allt icke-svenskt till en homogen massa. En framgångsrik integrationspolitik i ett mångkulturellt samhälle bör istället värna både (1) och (2). Ett bejakande av svensk kultur står inte i motsättning till ett bejakande av centrala inslag i de olika etniska (och kulturella, nationella, religiösa) identiteter som en invandrare har. Det är just detta som är det stora missförståndet i mångkulturalismdebatten. Därför har flaggor hissats ner, nationalsånger strukits och Lucia-firanden ställts in av "respekt" för invandrare. Problemet med svensk mångkulturalism har alltså inte varit själva mångkulturalismen i sig utan att den ackompanjerats av en kontraproduktiv anti-nationalism.
Om bland annat detta skriver jag i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) som kommer ut senare i vår.
I huvudsak delar jag detta perspektiv (även om termen balkanisering är illa vald). Att det används olika måttstockar beroende på vem som talar illustrerades inte minst i SVT:s debatt (5 februari) när Eriksson och Rennerfelt var inbjudna för att försvara sin bok. I en närmast komisk uppvisning av logiskt osammanhängande argumentation återkom motståndarna ständigt till författarnas hudfärg, kön, sociala bakgrund och sexuella läggning utan att reflektera över vad som blivit reaktionerna, hade situationen varit den omvända.
Men Zaremba landar tyvärr i en onödig och felaktig slutsats då han avslutningsvis ironiserar över Sigtuna kommun som är "inkluderande så det står härliga till" och "tror sig gå i spetsen för det mångkulturella samhället". Bakgrunden är att Sigtuna har infört skollov på muslimska, ortodoxa och kurdiska helger. Men detta är inte felriktad symbolpolitik, utan kan, beroende på omständigheterna, vara ett pragmatiskt förhållningssätt i ett mångkulturellt samhälle.
Såväl Zaremba som Eriksson & Rennerfelt (liksom faktiskt de flesta som yttrar sig i debatten) har rätt i att kategorin "invandrare" är besvärlig. Det är därför bra av Zaremba att markera kraftigt mot dem (t ex tidskriften Gringo) som försökte skapa en "cool" blatteidentitet. Det är inte värderingen av "invandraren" som är avgörande utan den fiktiva idén om en homogen grupp av invandrare som kan särskiljas från den, jämförelsevis avsevärt mindre fiktiva, idén om en homogen grupp svenskar.
Bakom invandrarkategorin döljer sig nästan alltid individer med åtminstone följande två egenskaper:
1) En etnisk identitet som inte är svensk. För olika människor betyder detta olika mycket men för väldigt många är just den etniska identiteten anledningen till att man tvingats flytta från ett land.
2) En idé om att stanna i Sverige och därmed en ambition att åtminstone i någon utsträckning tillgodogöra sig en svensk identitet.
Invandrarkategorins tragedi är att den fråntar individer både (1) och (2). Den förstås som uteslutande i relation till svenskhet och den reducerar allt icke-svenskt till en homogen massa. En framgångsrik integrationspolitik i ett mångkulturellt samhälle bör istället värna både (1) och (2). Ett bejakande av svensk kultur står inte i motsättning till ett bejakande av centrala inslag i de olika etniska (och kulturella, nationella, religiösa) identiteter som en invandrare har. Det är just detta som är det stora missförståndet i mångkulturalismdebatten. Därför har flaggor hissats ner, nationalsånger strukits och Lucia-firanden ställts in av "respekt" för invandrare. Problemet med svensk mångkulturalism har alltså inte varit själva mångkulturalismen i sig utan att den ackompanjerats av en kontraproduktiv anti-nationalism.
Om bland annat detta skriver jag i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) som kommer ut senare i vår.
2 mars 2009
Integration och ideologi
En av få anledningar att hålla koll på Dagens Nyheters kultursida är Maciej Zarembas återkommande reportageserier. Senaste tillskottet - "I väntan på Sverige" - är att döma av den igår publicerade första delen av samma höga kvalitet som vanligt. Framförallt har Zaremba mycket att tillföra en integrationsdebatt som alldeles för ofta kört fast i ett skyttegravskrig mellan de som anser att samhället är rasistiskt och de som underskattar förekomsten av diskriminering. Den stora förtjänsten med Zarembas berättelse är att han förmår se såväl strukturer som individer. Inte antingen eller, utan både och.
Det grundläggande temat i texten är frustration. Invandrarens frustration över väntan på att få börja en språkkurs, följt av frustration över att kursen går för sakta fram. Skattebetalarens frustration över en ineffektiv byråkrati och inkompetenta tjänstemän. Den kompetente tjänstemannens frustration över ett begränsande regelverk. Vems fel är det att det inte fungerar och vad kan göras bättre? Zaremba söker orsakerna till misslyckandet (i texten konkret varför en tandläkare från Bagdad efter 18 månader i Sverige inte kan börja jobba utan är kvar i SFI) både på strukturell och individuell nivå och han beskriver dem både i termer av missriktad välvilja och vardagsrasism. Det kan låta självklart, men det är en ytterst ovanlig ansats.
Men Zarembas artikel har också implikationer för den politiska debatten. I vilken utsträckning det offentliga eller den enskilde ska ta ansvar för att integrationen fungerar är i grunden en ideologisk fråga. Därför behövs en debatt med tydliga vänster- och högeralternativ (och väldigt gärna fler än två alternativ). Tyvärr är det kännetecknande för svensk integrationspolitisk debatt att den är moraliserande och grumlig snarare än ideologisk och klargörande. Därför anklagas typiska liberala förslag som lägger större ansvar på den enskilde ofta för att vara rasistiska medan klassisk vänsterpolitik som lägger större ansvar på samhället anklagas för att förneka förekomsten av problem. Folkpartiets förslag om språktester och moderaternas förslag om integrationskontrakt är två typiska exempel på detta. Väldigt lite av debatten kring förslagen kretsade kring ideologiska argument, varken från kritikerna eller, än märkligare, förespråkarna. Finge jag önska mig något av den integrationspolitiska debatten framöver vore det därför att den skulle bli ideologiskt tydligare.
Det grundläggande temat i texten är frustration. Invandrarens frustration över väntan på att få börja en språkkurs, följt av frustration över att kursen går för sakta fram. Skattebetalarens frustration över en ineffektiv byråkrati och inkompetenta tjänstemän. Den kompetente tjänstemannens frustration över ett begränsande regelverk. Vems fel är det att det inte fungerar och vad kan göras bättre? Zaremba söker orsakerna till misslyckandet (i texten konkret varför en tandläkare från Bagdad efter 18 månader i Sverige inte kan börja jobba utan är kvar i SFI) både på strukturell och individuell nivå och han beskriver dem både i termer av missriktad välvilja och vardagsrasism. Det kan låta självklart, men det är en ytterst ovanlig ansats.
Men Zarembas artikel har också implikationer för den politiska debatten. I vilken utsträckning det offentliga eller den enskilde ska ta ansvar för att integrationen fungerar är i grunden en ideologisk fråga. Därför behövs en debatt med tydliga vänster- och högeralternativ (och väldigt gärna fler än två alternativ). Tyvärr är det kännetecknande för svensk integrationspolitisk debatt att den är moraliserande och grumlig snarare än ideologisk och klargörande. Därför anklagas typiska liberala förslag som lägger större ansvar på den enskilde ofta för att vara rasistiska medan klassisk vänsterpolitik som lägger större ansvar på samhället anklagas för att förneka förekomsten av problem. Folkpartiets förslag om språktester och moderaternas förslag om integrationskontrakt är två typiska exempel på detta. Väldigt lite av debatten kring förslagen kretsade kring ideologiska argument, varken från kritikerna eller, än märkligare, förespråkarna. Finge jag önska mig något av den integrationspolitiska debatten framöver vore det därför att den skulle bli ideologiskt tydligare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)