Hur mycket mångfald tål demokratin?

Den 5 juni disputerar jag på min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Förra veckan spikade jag avhandlingen och ett abstract finns nu att läsa här.

I samband med spikningen skickas även ett pressmeddelande ut. Samhällsvetenskapliga fakulteten verkar inte göra sig någon brådska med att lägga ut den texten så vi kör här istället.
Det ska erkännas att det är en ganska urvattnad framställning, men den säger ändå något om vad det är jag hållit på med.

Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det? - Det mångkulturella samhället utgör tveklöst en utmaning för demokratin. Men det går att kombinera demokrati med kulturell mångfald, säger Andreas Johansson Heinö.

I Hur mycket mångfald tål demokratin? undersöker statsvetaren Andreas Johansson Heinö relationen mellan demokrati och kulturell mångfald. Historiskt har alla demokratier vuxit fram inom ramen för nationalstaten. Nationell homogenitet har därför ansetts vara en nödvändig förutsättning för demokrati. Idag återkommer dessa idéer, men inom ramen för en liberal kritik av mångkulturalismen.
- Det finns nu en utbredd föreställning om att mångfald och tolerans måste villkoras, för demokratins skull. Mångfald anses fortfarande vara viktigt, men inte till priset av att värden som universalism, jämställdhet och sekularism begränsas, säger Johansson Heinö.

Avhandlingen är en idékritisk analys av forskning och debatt om det mångkulturella samhället. Studien visar att det framförallt är tre demokratiproblem som förvärras i ett mångkulturellt samhälle: det blir svårare att dra en gräns mellan dem som inkluderas och exkluderas, det blir svårare att skapa en gemensam demokratisk värdegrund och det blir svårare att legitimera ett demokratiskt styrelseskick baserat på universella principer.
- Nationalismen har historiskt varit framgångsrik inte minst genom att den lyckades knyta demokratin till nationen. Mångkulturalismens svaghet är att den aldrig lyckats erbjuda något sammanhängande svar på dessa utmaningar. Liberalismen underskattar å sin sida behovet av en kollektiv identitet i samhället, säger Johansson Heinö.

Få demokratier har förändrats lika dramatiskt som Sverige. Från att ha varit ett av världens kulturellt och socioekonomiskt mest homogena samhällen anammade Sverige på 1970-talet en, jämfört med andra länder, mycket mångkulturell politik. Idag är de flesta överens om att integrationspolitiken har misslyckats. Bör vi därför överge mångkulturalismen?
- Nej. Problemet i Sverige har egentligen inte varit mångkulturalismen utan anti-nationalismen. Den mångkulturella politik som Sverige har fört har i det stora hela varit riktig. Men den har kombinerats med ett överdrivet avståndstagande från allt som haft med nationalism och assimilering att göra. Men alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?