Nationella plikter och nationella myter

Få svenska intellektuella har i modern tid gjort annat än att tala illa om nationen och det svenska. Carl-Johan de Geers pubertala uppmaning från 1967, ”våga vara onationell”, hörsammades till fullo inte bara av den kulturella eliten utan också inom politiken där ett nationalistiskt anstruket språkbruk länge förblev tabubelagt.

Detta håller på att ändras, och det är huvudsakligen positivt.

Exempelvis skriver Göran Rosenberg idag gillande om politiska försök att stärka medvetenheten om och innehållet i den svenska nationella identiteten. Rosenberg konstaterar, något resignerat, att det politiskt ideala (demokrati bortom nationalstaten) inte alltid är det mänskligt möjliga. ”Ett samhälle förutsätter samhörighet. En nationell demokrati förutsätter nationell samhörighet”.

Detta tangerar resonemang i min avhandling, om demokratins behov av en gemensam identitet. Jag ägnar förhållandevis många sidor åt att resonera kring sambandet mellan demokrati och identitet och landar i ungefär samma slutsats som Rosenberg.

Ändå är jag tveksam till inslag i Rosenbergs analys. Han skriver:

Problemet är nämligen högst konkret; hur få medborgare som inte vill eller
behöver lära känna varandra, än mindre känna någon samhörighet med varandra, att ändå göra det.

Den möjliga lösningen är därmed också högst konkret för att inte säga handfast: ge medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra.

Men poängen med en nation – den föreställda gemenskapen – är att den utgör ett substitut för den ”verkliga” gemenskapen. Själva idén om en nationell identitet vilar på antagandet av vi kan känna en mycket stark gemenskap med människor vi aldrig har träffat. Vi har läst samma skolböcker, vi tar del av samma medieutbud och vi väljer från ett identiskt utbud av varor i identiska byggnader, oavsett vilken stad vi bor i – det räcker!

Så när Rosenberg konstaterar att vi behöver tvinga fram samhörighet genom en samhällsplikt, mer än vi behöver nationella symboler, tror jag att han missar något väsentligt. Visst var de två stora plikterna – värnplikten och skolplikten – utomordentligt viktiga för spridandet av en nationell identitet hos Europas befolkning. Men de ingick i ett större sammanhang, i en övergripande berättelse om att vi hörde samman, hur vi hörde samman och vad det borde få för konsekvenser. En idé om en gemenskap som kunde överbrygga socioekonomiska och ideologiska motsättningar, som förenade hög- och lågkultur. Plikterna hade aldrig kunnat fungera utan dessa myter.

Men vem kan eller vill idag formulera en sådan myt?