Är det rasistiskt att säga invandrare?

Temat för aprilnumret av Arena (ännu ej på nätet) är "Den nya underklassen". På omslaget kan man läsa att ”invandrarbegreppet låser fast människor i ett givet ’vi’ och ’dom’”.

Utgångspunkten för temasektionen är att ”invandraren är tillbaka”. Det hävdas, utan belägg, att invandrarbegreppet har fått en ökad popularitet och utgör en del av ett större bakslag för den svenska antirasismen. Men inte nog med detta, själva ordet invandrare sägs vara rasistiskt.

Frilansjournalisten Leila Zoubir skriver i sitt bidrag att ”invandrare är ett rasistiskt ord och en del av ett maktspråk vars syfte är att ordna och värdera” (s.32).

Filmvetaren Ylva Habel hävdar i en annan artikel att det svenska samhället ”omhuldar bilder av invandrare som obildad, arbetsovillig, kriminell, våldsbenägen, underklassig och fångad i utanförskap”. Båda relaterar detta till teorier om postkolonialism, enligt vilka svenska/europeiska föreställningar om migranter på 2000-talet speglar århundraden av europeisk kolonialism.

Två strategier återstår enligt Zoubir: antingen att ”reclaima” invandrarbegreppet och ge det en positiv laddning (jfr bög, flata), eller att helt enkelt vägra använda det (jfr "N-ordet".

Låt mig direkt säga att jag ser flera problem med hur begreppet invandrare ofta används. Det är inte alltför sällan en bekväm lösning att placera alla dem vi inte betraktar som svenskar i en och samma kategori. Det här har två nackdelar. Dels riskerar vi att frånta individer den etniska eller nationella identitet som de har burit med sig till Sverige. Vi osynliggör en central del av deras personlighet. Dels riskerar vi att försvåra för dem som vill tillägna sig en svensk identitet, eftersom invandrare väldigt ofta används som motsatsen till svensk. Den som är invandrare är, enligt det sätt att tänka som språket reflekterar, därigenom inte helt svensk.

Men har detta verkligen blivit vanligare? Talar vi mer om "invandrare" idag än för tio år sedan? Någon kvantitativ analys på området känner jag inte till men jag skulle bli förvånad om någon sådan trend gick att urskilja. Ser vi till lagstiftning och politik är utvecklingen snarare den motsatta. Om det är någon förändring som framträder vid en överskådlig jämförelse över tid är det hur individperspektivet har vunnit mark. Nuvarande regerings integrationspolitik är exempelvis helt fokuserad på immigranternas första tid i Sverige, i skarp kontrast mot 1970-talets invandrarpolitik som var mer inriktad på grupper.

Snarare än en empirisk förändring är det snarare den minskade populariteten för ett visst teoretiskt perspektiv (Masoud Kamalis idéer om strukturell rasism) som Arena sörjer, och får man förmoda, försöker förändra.

Jag är förvisso inte främmande inför analyser som fäster vikt vid språkets makt (men smått allergisk mot kategoriska förenklingar av den sort som Arena-artiklarna ägnar sig åt). Det finns ett reellt problem i Sverige som speglas exempelvis i en alltför vanlig oförmåga att se ”icke-svenskar” som annat än invandrare.

Men är detta uttryck för rasism? De flesta svenskar har inga problem att identifiera etniska markörer hos amerikaner, skottar, spanjorer eller kanske även polacker. Men den som inte kan höra skillnad på turkiska och arabiska, som inte vet någonting om kultur, religion och sedvänjor hos flera av de allra största invandrargrupperna gör enklast i att betrakta dessa som just invandrare (och inte kurder, turkar, somalier, assyrier, syrianer etc).

Om detta skrev Dagens kulturredaktör Haore Sulaiman en mycket fin essä häromveckan. Och även Arena bjuder på en läsvärd essä av Susanna Alakoski, i samma temasektion som Zoubirs och Habels texter. Alakoski berättar bland annat om sin skoltid i Sverige:

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna.

Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras. Exemplen speglas svenska normer om assimilationens möjligheter och gränser. Somligas svenskhet tas för given. Andras betraktas som en omöjlighet. I båda fallen begränsas individens handlingsfrihet.

Det här reflekterar i sin tur en delvis kulturellt betingad oförmåga att hantera olikheter och avvikelser. Språkliga kategorier både begränsar i sig själva men, kanske ännu mer, avslöjar samhälleliga strukturer.

Men låt oss inte reducera detta till en fråga om effekter av ett kolonialt arv. Låt oss inte heller inbilla oss att lösningen består av att tabubeläggavissa ord. Få människor lär känna sig kränkta av att kallas invandrare.

Min bild är att det just nu händer en hel del spännande i den svenska debatten om integration och mångkultur. Ett exempel är den utmärkta nystartade sidan sverigesresurser.se. Ett annat exempel att flera tankesmedjor (jag är partisk vad gäller Timbro så låt mig då istället flagga för Fores) publicerat utmärkta rapporter. Och ett tredje exempel är de många debattinlägg som följde på min egen Timbrorapport tidigare i år som visade att det faktiskt går att föra en seriös och nyanserad diskussion även i dessa frågor.

Vill Arena vara med i den här utvecklingen bör man nog snabbast möjligt sluta kasta nostalgiska blickar mot de förlorade åren på 2000-talet då Masoud Kamalis dogmer härskade i den svenska politikens mittfåra.