Integrationsdebattens förändrade förutsättningar

Som de flesta som följer den här bloggen säkert känner till har det i
efterdyningarna av terrorattentaten i Norge i juli förts en diskussion
gällande inte bara hur vi ska förhålla oss till terroristen, Anders
Behring Breiviks, utan också vilket ansvar som kan utkrävas från dem
som tycks ha influerat Breiviks världsbild och eventuellt inspirerat
till bomben i Oslo och skotten på Utöya.

Jag har själv inte deltagit i den debatten (förutom en kortare
kommentar till Göteborgs-Posten, ej på nätet). Det betyder inte att
jag inte finner den relevant, tvärtom. Inte minst frågorna om huruvida
vi bedömer en terrorist annorlunda om han heter Anders och inte
Taimour och om vi tenderar att bedöma västerländska terrorister i
termer av rationalitet/galenskap medan muslimska terrorister bedöms i
termer av religion/kultur, tangerar det övergripande tema som inramar
min pågående forskning, det vill säga relationerna mellan religion,
kultur och hälsa. Jag hoppas få tid att återkomma i det här ämnet.

Betydligt mindre intresserad är jag däremot av att delta i en debatt där
terrorattentat utnyttjas för att smutsa ner meningsmotståndare. Gång
på gång upprepas ogrundade påståenden som att Axess driver samma linje
som Breivik (Lisa Bjurwald, Expressen 24 juli),
att det finns kopplingar mellan "den pikanta kulturhögern runt
tidskrifter som Neo och Axess" och parlamentarisk och autonom
högerextremism" och att en del av borgerligheten har "ägnat de senaste
åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald" (Cecilia
Verdinelli, Göteborgs-Posten 11 augusti,)
eller att Breivik är en produkt av idéer i den politiska mittfåran och
att det finns "tankesmedjor och tidskrifter" [gissa vilka...] som
hävdar att SD har rätt (Petter Larsson, Aftonbladet 25 augusti,).

I senaste numret av Arena (ännu ej på nätet) presenterar Devrim Mavi ett litet potpurri av de här idéerna. Hon hävdar att Angela Merkel har högerextrema åsikter, att Timbro, Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat en "besatthet av islam, muslimer och mångkultur" och, mest fantastiskt av allt, att det är Axess som har hittat på uppdelningen mellan mångkultur och multikulturalism.

Men det finns också en del i Mavis text som förtjänar att tas på allvar. Hon påpekar att det är avgörande hur det "vi" som ska skapas i Sverige formuleras. Hon markerar tydligt avstånd från den rörelse bort från identitetspolitiken som hon befarar att Socialdemokraterna kommer att göra under Håkan Juholt. Hon avvisar fokus på "jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet" och vill hellre "uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper". Hon skriver vidare att "ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa". Konkret vill hon att det ska bli enklare att bli medborgare i Sverige.

Med anledning av detta har jag två enkla frågor:

1. Sverige är det land i Europa som det redan nu är enklast att bli medborgare i. Det är också ett av de länder där skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare är minst. Vilka problem menar Mavi att vi löser genom att göra det ännu enklare att bli medborgare?

2. Menar Mavi allvar med att den som kommer till Sverige på flykt från politiskt, religiöst eller kulturellt förtryck, från stat, familj eller klan, ska bli en del av den svenska gemenskapen genom att manifestera det förtryck (diskriminering, rasism) han eller hon upplever i Sverige? Eller vad betyder orden om det enade samhället som jag citerar ovan?

För att undanröja eventuella missförstånd ska jag upprepa ett par självklarheter. Multikulturalism är ett samlingsnamn för att i första hand beskriva en rad olika politiska åtgärder (som genomförts i en ganska begränsad utsträckning i ett ganska litet antal länder de senaste 40 åren), i andra hand för att fånga de ideologiska grundvalar som denna politik vilar på. Multikulturalismen kan alltså ses som ett av flera tänkbara svar på frågan hur nationellt homogena demokratiska välfärdsstater ska hantera en omfattande och permanent invandring. Som ideologi kan multikulturalismen granskas idékritiskt, som policy kan den utvärderas med avseende på dess effekter.

Själv är jag kritisk mot multikulturalismen som ideologi på ungefär samma grunder som jag är kritisk mot nationalismen, det vill säga jag anser att det är en kollektivistisk ideologi som gör politik av något som för mig hör det civila samhället till.

Vad gäller effekterna av multikulturalismen är jag mer ambivalent. Kunskapsläget är begränsat. Det finns för få länder att jämföra, för många tänkbara förklaringsfaktorer och alltför stor variation inom den policy som kallas multikulturalistisk. Trots det vågar jag hävda att det inte finns något som helst stöd för att en multikulturalistisk politik generellt sett skulle samvariera med en bättre integration (enligt de indikatorer som vanligen används). Ruud Koopmanns (Journal of Ethnic and Migration Studies, 36:1, 2010) har exempelvis jämfört de länder i Europa som har haft mest multikulturalism (Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien) med tre länder som haft en tydlig assimilationspolitik (Tyskland, Frankrike och Österrike) och konstaterar att det är de förstnämnda som har en högre grad av boendesegregation, en lägre grad av språklig integration, en högre andel invandrare från icke-EU-länder som saknar sysselsättning och en högre andel invandrare från icke-EU-länder bland populationen i fängelserna. Koopmanns visar inte att assimilationspolitik nödvändigtvis är bättre, men hans (och andras) studier bör tas på allvar av dem som, likt Devrim Mavi, likställer motstånd mot multikulturalism med motstånd mot invandring eller mångkultur. Det är två från varandra helt fristående saker.

Den integrationspolitiska debatten håller långsamt på att förändras. Med stöd hos forskare som Koopmanns drar nu alltfler liberaler och konservativa slutsatsen att en omfattande invandring inte är förenlig med de nuvarande välfärdssystemen. Åtminstone i Sverige tycks de flesta på den borgerliga sidan då välja att värna invandring och mångkultur vilket på sikt kommer att leda till fler krav på ökad lönespridning, förändrade spelregler på arbetsmarknaden och i förlängningen även förändringar i bidragssystemen.


Det är också självklart att anti-invandringspartier likt Sverigedemokraterna gör en motsvarande analys men drar den omvända slutsatsen: välfärden hotas av invandrarna, varför invandringen måste stoppas. 

Där tidigare den Sverigedemokratiska världsbilden bekräftades från vänsterkanten (multikulturalistisk och nationalistisk identitetspolitik bygger på samma grundläggande logik) är vi nu alltså på väg mot en utveckling där det är borgerliga invandringsförespråkare och Sverigedemokratiska invandringsmotståndare som bekräftar varandras verklighetsbeskrivningar, vad gäller effekterna av migration, globalisering och minskad nationell sammanhållning. Utmaningen för socialdemokratin och vänstern är att bryta den utvecklingen. Väljer man, som Arena förespråkar, att avvisa en generell jämlikhetspolitik till förmån för identitetspolitisk förtrycksfetishism, tror jag det blir väldigt svårt.

Bekämpa etnisk diskriminering, inte religiösa friskolor

Statsvetaren Bo Rothstein dammar i Expressen idag av sin gamla käpphäst att religiösa friskolor byter mot grundlagen. Den här gången är det rapporter om missförhållanden på den muslimska friskolan Römosseskolan i Göteborg som triggat igång debatten.

Den kritik som riktas mot Römosseskolan, där Moderaternas riksdagsledamot Abderizak Waberi var rektor fram tills nyligen, är mycket allvarlig. Om den stämmer och ledningen inte snabbt åstadkommer en kraftig förbättring vore det i förlängningen rimligt att skolan stängs.

Jag är också helt enig med Rothstein när han skriver att "friskolor som när det gäller att anta, undervisa och tillrättavisa elever bygger sina beslut på elevernas etniska, religiösa eller kulturella härstamning kommer i direkt konflikt med vår gällande grundlag". Precis som Rothstein anser jag att grundlagens ställning behöver stärkas och att det är ur denna som normer för offentlig verksamhet bör härledas (snarare än i flummigt snack om "värdegrunder".

Rothstein tar dock ett steg till. Han vill att alla konfessionella friskolor ska stoppas. Med hänvisning till grundlagens bestämmelser om saklighet, opartiskhet och likabehandling hävdar Rothstein att "denna och alla andra friskolor som drivs på religiösa eller etniska grunder måste avvecklas".

Men varför ska andra religiösa friskolor som fungerar väl avvecklas på grund av missförhållanden på Römosseskolan? Låt mig formulera en alternativ slutsats: alla skolor i Sverige där systematisk diskriminering på etnisk eller religiös grund förekommer bör avvecklas.

För var finns evidensen för att just konfessionella skolor skulle vara mer diskriminerande? Varifrån kommer föreställningen om att den svenska kommunala skolan är fri från korruption och diskriminering på etnisk och religiös grund? (Läs gärna Anna Ekströms berättelse om sin egen skolgång för en påminnelse om hur det kan se ut)

Vi ska komma ihåg att utbildningsväsendet under lång tid har använts av staten som ett verktyg för att åstadkomma en homogen befolkning. Enhetstanken går som en röd tråd genom svensk skolpolitik - från 1800-talets religiösa fostran, via nationell fostran under 1900-talets första halva, till "demokratisk fostran" från 1980-talet och framåt. Det har varit en begränsad mångfald som accepterats; samtidigt som den judiska skolan etablerades i Stockholm redan 1954 fortsatte praktiken med kulturell assimilering av minoritetselever inom ramen för den statliga skolan (t ex nomadskolan för samiska barn).

De senaste decenniernas framsteg vilar därför på bräcklig grund. Idag går tolv procent av grundskoleeleverna och 24 procent av förskole- och gymnasieeleverna i någon av landets drygt 1000 friskolor. Av dessa har cirka 10 procent en konfessionell inriktning och 6 procent en språklig/etnisk profil (enligt siffror på www.friskola.se) Av dem med konfessionell inriktning är majoriteten kristna, medan endast ett dussintal skolor har islamsk inriktning.

Religiösa och kulturella friskolor bidrar till en ökad kulturell pluralism i samhället. De fungerar som en motvikt mot det assimileringstryck som ständigt utgår från majoritetskulturen. Skolor med hög kvalitet i undervisningen får också en bredare rekryteringsbas och lockar barn till föräldrar som inte i första hand är ute efter den religiösa/kulturella profilen, detta är inte minst fallet med katolska skolor i många länder.

Det nuvarande systemet är ett utmärkt exempel på hur universella principer kan förenas med en långtgående kulturell pluralism. Förutsättningen är att det finns ett fungerande system för sanktioner mot skolor som missköter sig. Men här måste fokus vara på etnisk och religiös diskriminering, oavsett i vilken skola den förekommer.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Mattias Svenssons försvar av hemskolning i sommarnumret av Neo. En viktig text, inte minst med tanke på hur många liberaler som i skolfrågorna gör gemensam sak med nationalister och vänster i kampen mot valfrihet och mångfald.

Myter om mångkultur: svar till Patricia Lorenzoni

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni kritiserar i Helsingsborgs Dagblad (22 juli) Axess temanummer om multikulturalismen och tar framförallt upp de två essäer som jag och Svante Nordin har skrivit. Om jag läser henne rätt är hon i grunden upprörd över vår historieskrivning; hon kallar oss historielösa och håller det öppet om vi är ohederliga eller bara okunniga. Hon exemplifierar med att vi berättar ”sagan” om det homogena Sverige och framförallt är hon kritisk mot att jag utgår från ”ett Sverige som är både geografiskt och etniskt bestämt på förhand”. Hon känner sig också exkluderad från det ”vi” som jag använder retoriskt i texten, exempelvis när jag kritiserar svenskarnas bristande intresse för andra kulturer. 

Visst är bilden av det homogena Sverige en myt. Men det är genom myter som individer fogas samman till ett kollektiv. Syftet med min essä är att ifrågasätta en av de idag mest framträdande svenska självbilderna, nämligen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med mina exempel försöker jag illustrera hur begränsad den mångkultur som anses prägla Sverige faktiskt är. Visst finns, som Lorenzoni nämner, genuint mångkulturella områden i Sverige, på enstaka håll dessutom med flera generationers erfarenhet. Men med ett jämförande perspektiv är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Sverige under lång tid har hört till världens mest etniskt och nationellt homogena områden. Detta har givetvis konsekvenser för förutsättningarna för integrationen, men det följer inte alls några uppenbara normativa slutsatser även om det torde vara uppenbart för den som läser min text att jag önskar se en utveckling mot ett mer mångkulturellt samhälle, att verkligheten i högre utsträckning ska reflektera självbilden. 

Lorenzoni ställer samtidigt min och Nordins essä mot den postkoloniala kritiken av ”etnifiering och kulturalisering”, som på 1990-talet skördade en del akademiska framgångar. Men utgångspunkten för många av de analyser som Lorenzoni gillande tycks referera var att kulturella skiljelinjer i grund och botten kunde reduceras till socioekonomiska ojämlikheter. Att klass var på riktigt, medan kultur och identitet och religion bara var symptom som rörde sig på ytan. För mig är det tvärtom en självklar utgångspunkt att idéer bär samma potentiella förklaringsvärde som materiella omständigheter, att identiteter och intressen är jämbördiga storheter och att det mångkulturella samhället, för att kunna fungera i en demokratisk kontext, förutsätter att de politiska institutionerna blir lika bra på att hantera kulturella som socioekonomiska skiljelinjer. 

Här gör jag en annan bedömning än statsvetaren Mikael Hellström, som kommenterar min essä på sin blogg. Hellström tycks hålla med mig i min historiska analys men anser att jag landar i en paradoxal och felaktig slutsats när jag avvisar multikulturalismen. Om nu mångkulturen varit så begränsad i Sverige, som jag påstår, hur kan då ett avskaffande av multikulturalismen vara lösningen? 

I min essä, och även i andra sammanhang, har jag försökt att komma bort från svepande kritik av ”multikulturalismen” och istället så tydligt som möjligt precisera exakt vad jag tycker är fel. Men det är samtidigt svårt givet att det sällan handlar om någon lagstiftning utan mer diffusa attityder som influerar såväl opinionsbildare som byråkrater. Men, för att upprepa två av teserna i min essä: det finns en delvis falsk självbild av att Sverige redan är mångkulturellt, ett öppet och tolerant land som välkomna invandrare. Ju mer vi hänger fast vid den självbilden, desto svårare att ta itu med de reella integrationsproblemen. Och för det andra, den svenska diskursen om mångfald domineras av ett antal begreppsliga låsningar: det finns ingen logiskt nödvändig motsättning mellan svenskhet och mångkultur, det finns ingen logiskt nödvändig förening av tolerans för olikheter och acceptans för förtryck inom minoritetskulturer. 

På det här temat rekommenderas även Sara Mohammads essä i samma nummer av Axess. Inte minst mot bakgrund av hennes essä tycker jag Lorenzonis påstående att vi slåss mot halmdockor är besynnerligt.

Uppdatering: ser att även P1:s Kulturnytt ägnar Axess temanummer utrymme under den fantastiska rubriken "Axess - en tidskrift som kanske behövs". Johan Lundberg kommenterar här.

Lästips: Baltic Worlds

Baltic Worlds heter en tidskrift som ges ut av Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola. För att vara en gratistidskrift (inte bara via nätet, fyll bara i namn och adress på hemsidan så får du fyra eleganta nummer om året i brevlådan) håller Baltic Worlds anmärkningsvärt hög kvalitet.

Senaste numret hör till de mest läsvärda hittills. Tilo Schabert skriver om Frankrike och Francois Mitterands roll under Baltikums frigörelse, Arne Bengtsson om "Baltikums Berlusconi", dvs Aivars Lembergs som är en av Lettlands ledande oligarker och Björn Kumm har en lång intervju med Jänos Kornai.

Men allra bäst är Peter Johnssons långa och välskrivna essä om Polens uppgörelse med arvet från Förintelsen. Som Johnsson visar dröjde det länge innan den historiska realiteten från koncentrationslägren också blev allmän kunskap i Polen (för att inte tala om resten av Östeuropa). Så sent som 1995 visade en undersökning, som Johnsson refererar, att endast åtta procent av svarspersonerna associerade Auschwitz med Förintelsen av Europas judar.

Orsaken till detta var förstås den propaganda som den kommunistiska staten bedrev. När en minnestavla restes i Auschwitz-Birkenau 1967 användes texten "Four million people suffered and died here at the hands of the Nazi murderers betwen the years 1940 and 1945" men inte ett ord nämndes om att de flesta som mördades var judar. Det dröjde till 1994 innan den texten ändrades.

Johnsson daterar vändpunkten i historieskrivningen till sommaren 1979, då den nyvalde påven Johannes Paulus II på sin första pilgrimsresa till hemlandet besökte Birkenau och där tydligt markerade att detta var en minnesplats i första hand för utrotningen av det judiska folket.

Johnsson tar också upp de senaste tio årens omfattande debatt om polackernas egna ansvar under kriget, som följt på Jan Gross böcker och konstaterar att landet kommit längre i utvecklingen av den offentliga debatten än de flesta andra.