I helgen invigdes utställningen "Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?" i Fredens Hus i Uppsala. Jag har inte själv haft möjlighet att se utställningen men reagerar, som flera andra, på ett par uttalanden i av verksamhetschefen Jesper Magnusson.
Till Upsala Nya Tidning säger Magnusson att "det vanligaste hedersvåldet, som fortfarande existerar, är i nära relationer mellan en svensk man och kvinna" och beskriver syftet med utställningen - som riktar sig mot skolungdomar på högstadiet och gymnasiet - är att "belysa att det finns andra former av hedersrelaterat våld än de som förknippas med invandrare och som det skrivs om i medierna". Enligt Magnusson är det ett problem att ungdomar "inte vet att det finns svensk hederskultur".
I samband med många ville hedersanalysera händelserna i Bjästa, våren 2010, skrev jag två inlägg här på bloggen som jag nu ser det relevant att återigen länka till. Min utgångspunkt sammanfattade jag enligt följande:
Alla kulturer rymmer normer kring manligt och kvinnligt. Våld mot kvinnor förekommer överallt. Men det betyder inte att våldets mekanismer alltid är desamma. Tvärtom. Det finns inte en norm som förtrycker kvinnor utan många. Det finns inte ett mönster för mäns våld mot kvinnor utan många olika. Visst behöver vi identifiera strukturer och inte bara enskilda händelser. Men vi måste då vara beredda på att hitta flera olika strukturer som dessutom inte nödvändigtvis är likvärdiga givet exempelvis en utgångspunkt i jämställdhet som normativt värde.
Huruvida det existerar en svensk hederskultur beror på hur vi definierar begreppen svensk och heder. Men jag är ganska säker på att Jesper Magnusson inte avser Fadime, Pela eller Sara när talar om offren för den "svenska hederskulturen" (KURDISK FLICKA MÖRDAD, stod det på löpsedeln dagen efter Fadime-mordet).
Jag hoppas få möjlighet att åka till Uppsala och se utställningen medan den pågår. Tills dess hoppas jag att det bara blev väldigt fel när Magnusson skulle motivera den i samtal med en reporter.
Det här är väl en variant på Gudrun Schymans berömda Taliban-tal, där hon försäkrade att förtrycket mot kvinnor i stort sett är detsamma här i Sverige som i talibanernas Afghanistan?
SvaraRaderaDen stora skillnaden mellan en etnisk svensk som slår sin fru och en invandrad kurd som mördar sin dotter för att hon haft en olämplig pojkvän är förstås att den etniske svensken med den största sannolikhet brukar våld av rent personliga skäl, inte för att han tror sig utföra en i omgivningens ögon hedervärd handling. (Må så vara att gränsen mellan de två motiven ibland är något oklar.) Den genomsnittlige svenskens tolerans för våld mot kvinnor är trots allt närmast obefintlig. Detta medan jag kan dra mig till minnes hur SVT efter ett av de mer uppmärksammade hedersmorden intervjuade en lång rad kurder som alla sa samma sak: Jo, det var förstås fel att mörda dottern, men man måste ju samtidigt hysa förståelse för faderns agerande...
Sverige har haft en hederskultur där kränkningar av den personliga hedern innebar ond bråd död. Att bli kallad "horoson" eller "skälm" kunde bli orsak till mord. Mordfrekvensen var fram till 1600-talet omkring 50 ggr så hög i Sverige som nu. Redan ca 1750 nåddes nuvarande nivå. Under den här tiden ägde ett kulturellt skifte rum (läs gärna på http://historia-cck.blogspot.com där ett inlägg om saken kommer ikväll). Att säga att dagens Sverige är en hederskultur är samma sak som att påstå att "svensken" tycker att krig är ärorikt.
SvaraRaderaC C-K: Fast att svensken i gemen var känsligare för skymford förr än nu kan ju inte jämföras med en kultur av mord på döttrar som hade oönskade sexuella relationer.
SvaraRadera/Jens
Jens: Nej, men det visar att brutala kulturella praktiker kan förändras. Jag har inte sett några undersökningar på det men att kontroll av "sina" kvinnor var en del i det svenska hedersbegreppet är mycket troligt. Kärleken var verkligen inte fri.
SvaraRaderaDe svenska inskränkningarna av kärleken var väl mest fråga om synd.En kvinna som hade sex utanför äktenskapet och även män syndade mot gud.Hon vanärade inte hela släktens heder.
SvaraRaderaI Sverige har man inte haft den kollektivistiska medvetandet som man har i "hederkulturer".I takt med sekulariseringen så blev även kärleken friare i Sverige.
Man får skilja på allmännmänskliga brott som alltid kommer att finnas och brott som härstammar ur föreställningar som man som upplyst inte kan acceptera.
Det är som man skulle likställa fönsterkrossningen mot judarnas affärer på 1930-talet med buspojkars glaskrossning mot de svenska butiksägarnas affärer i Sverige idag.
Det finns ingen svensk kultur överhuvudtaget, trodde det var klart vid det här laget. Fast det är klart, om man kan hitta en negativ aspekt så...
SvaraRaderaHeder i sig är det inget fel på. Om jag är otrogen mot min flickvän så har jag förlorat min heder. Om situationen är den motsatta så tappar jag förtroendet för henne, hon förlorar sin heder.
SvaraRaderaSom jag ser det är inte problemet heder utan snarare kollektiv heder. Om min heder är beroende av min familjs eller släkts handlingar så får det väldigt dåliga konsekvenser, då måste jag hålla pli på dem för att själv vara hedervärd. Ett väldigt dåligt system. Låt istället mina släktingar göra sina egna val och därmed ha sin egen heder.
F.ö. anser jag att begreppet "mäns våld mot kvinnor" ska bort eftersom det är väldigt missledande. Inom relationer är kvinnors våld mot män lika vanligt som motsatsen, och till samhället i stort är det mäns våld mot män som är vanligast. Varför inte istället tala om våldsamma människors våld mot andra?