Är Håkan Juholt antirasist?

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

Därför är förslaget om temporärt medborgarskap dåligt

I en intervju med TT idag argumenterar ordföranden i kommunstyrelsen i Malmö, Ilmar Reepalu (S), för införandet av temporärt medborgarskap. Han beskriver det som en "modell där man relativt fort får ett svenskt medborgarskap, men samtidigt har en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skydet att om man begår grova brott inte ska kunna bli utvisad".

Han får stöd av partikollegan Morgan Johansson som säger att det är en fråga "väl värd att pröva".

Förslaget om villkorat medborgarskap är inte nytt. Det har tidigare lanserats av bland annat Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det är ett dåligt förslag. Till att börja med är det ett beslut som är mycket svårt att verkställa i praktiken - Sverige har ingen rätt att frånta medborgarskap för människor som därigenom skulle bli statslösa, Det leder också till svåra avgränsningsdiskussioner gällande hur länge medborgarskapet ska vara villkorat och i vilka fall det ska kunna återkallas.

Ett andra motargument är att jag är tveksam till om förslaget verkligen skulle ha de effekter som Reepalu och Johansson hoppas. Hur stor är den här gruppen som "håller sig lugna" i några år och sedan börjar begå mycket grova brott så fort de fått sitt medborgarskap? Och om det nu finns individer som är beredda att vänta fem år i Sverige på att få begå brott, varför skulle de då inte kunna vänta ytterligare år tills den villkorade prövotiden är förbi? Eller hur länge tänker sig Reepalu och Johansson att de borde vänta? Notera även att de vill koppla förslaget till att man "relativt snabbt" ska få medborgarskap i första skedet: well, "relativt sett" är det vad som redan gäller i Sverige, och sänkningen av de nuvarande gränserna (fem år generellt, fyra år för statslösa och två år för nordiska medborgare) kan bara bli marginell.

Men det viktigaste motargumentet som jag ser det är att förslaget uttrycker en instrumentell syn på medborgarskapet som ett redskap som kan utformas lite hursomhelst, så länge man uppnår högre rangordnade politiska mål (som i Reepalus exempel en minskad brottslighet).

Själv har jag - bland annat i Timbro-rapporten "Vem ska få bli svensk medborgare?" - istället argumenterat för att medborgarskapet bör ses som ett mål i sig självt. Medborgarskapet borde utgöra ett slutgiltigt och oåterkalleligt kvitto på att en individ är fullvärdig och likvärdig medlem i den svenska staten. Alternativet är att vi legitimerar en ordning där alla medborgare inte är lika mycket svenskar. Det räcker att vi har starka samhällsnormer om att svenskheten sitter i blodet, vi behöver inte ytterligare lagstiftning som förstärker dessa idéer.

Att ledande Socialdemokrater tycker att det är en bra idé att villkora medborgarskapet illustrerar hur långt ifrån det här idealet vi befinner oss i Sverige. Även när borgerliga partier tidigare har föreslagit förändrade naturaliseringsregler - exempelvis införande av ett språkkrav - har argumentationen kretsat kring att detta skulle leda till förbättrade språkkunskaper.

Däremot är jag inte helt övertygad om att detta bara ska tolkas som ett försök att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Åtminstone sedan 2002 har varje politiskt förslag som syftat till att förändra eller på något sett skärpa regler för migration eller medborgarskap av motståndare - oavsett politiskt färg - avfärdats som "fiske i grumliga vatten" eller "främlingsfientlig väljarflört".

Självklart vill politiker vinna röster. Men alla förslag, även de dåliga, förtjänar att bemöta med sakliga argument.

UPPDATERING: Morgan Johansson säger sig nu vara missförstådd, han ville bara "pröva idén" men hade inget färdigt förslag. Håkan Juholt tar avstånd från idén om temporära medborgarskap men betonar samtidigt betydelsen av att bekämpa kriminaliteten i Malmö och säger sig stödja tanken om "snabba medborgarskap" som ska kunna skynda på integrationen".