En av få anledningar att hålla koll på Dagens Nyheters kultursida är Maciej Zarembas återkommande reportageserier. Senaste tillskottet - "I väntan på Sverige" - är att döma av den igår publicerade första delen av samma höga kvalitet som vanligt. Framförallt har Zaremba mycket att tillföra en integrationsdebatt som alldeles för ofta kört fast i ett skyttegravskrig mellan de som anser att samhället är rasistiskt och de som underskattar förekomsten av diskriminering. Den stora förtjänsten med Zarembas berättelse är att han förmår se såväl strukturer som individer. Inte antingen eller, utan både och.
Det grundläggande temat i texten är frustration. Invandrarens frustration över väntan på att få börja en språkkurs, följt av frustration över att kursen går för sakta fram. Skattebetalarens frustration över en ineffektiv byråkrati och inkompetenta tjänstemän. Den kompetente tjänstemannens frustration över ett begränsande regelverk. Vems fel är det att det inte fungerar och vad kan göras bättre? Zaremba söker orsakerna till misslyckandet (i texten konkret varför en tandläkare från Bagdad efter 18 månader i Sverige inte kan börja jobba utan är kvar i SFI) både på strukturell och individuell nivå och han beskriver dem både i termer av missriktad välvilja och vardagsrasism. Det kan låta självklart, men det är en ytterst ovanlig ansats.
Men Zarembas artikel har också implikationer för den politiska debatten. I vilken utsträckning det offentliga eller den enskilde ska ta ansvar för att integrationen fungerar är i grunden en ideologisk fråga. Därför behövs en debatt med tydliga vänster- och högeralternativ (och väldigt gärna fler än två alternativ). Tyvärr är det kännetecknande för svensk integrationspolitisk debatt att den är moraliserande och grumlig snarare än ideologisk och klargörande. Därför anklagas typiska liberala förslag som lägger större ansvar på den enskilde ofta för att vara rasistiska medan klassisk vänsterpolitik som lägger större ansvar på samhället anklagas för att förneka förekomsten av problem. Folkpartiets förslag om språktester och moderaternas förslag om integrationskontrakt är två typiska exempel på detta. Väldigt lite av debatten kring förslagen kretsade kring ideologiska argument, varken från kritikerna eller, än märkligare, förespråkarna. Finge jag önska mig något av den integrationspolitiska debatten framöver vore det därför att den skulle bli ideologiskt tydligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar