Om behovet av ideologi i integrationsdebatten

Frilansskribenten Sakine Madon hör till de mer spännande rösterna i den annars ofta så bedövande integrationspolitiska debatten. I en färsk rapport för Bertil Ohlininstitutet - Sluta särbehandla! - hävdar hon att myndigheter och politiker ännu inte gjort upp med identitetspolitiken utan hänger fast vid ett kollektivistiskt tänkesätt, med negativa effekter för integrationen som följd.

Madons korta rapport är intressant läsning på flera sätt. Först och främst för att hon ställer rätt frågor. Hon tittar bland annat på riksdagspartiernas parti- och, i förekommande fall, integrationspolitiska program och granskar huruvida man talar om invandrare som ett kollektiv och hur man ställer sig till en gruppbaserad politik.

Resultatet blir dock inte lika tydligt. Vad Madon visar är helt enkelt att det integrationspolitiska området kännetecknas av otydliga ideologiska skiljelinjer. Detta är både väntat och alarmerande. Jag tror att få saker har en så entydigt negativ inverkan på den integrationspolitiska debatten som de centrala aktörernas grumliga ideologiska självförståelse av den egna politiken.

Madon är också ett föredöme i det att hon lyckas diskutera integrationspolitik utan att moralisera. Här finns inte de sedvanliga resonemangen om onda mot goda och, mycket imponerande, i en 29 sidor lång text nämns inte ordet tolerans en enda gång. Istället skriver hon om integrationspolitik som vilket politikområde som helst. Det är både befriande och effektivt.

Men det finns även en del mer att önska. Genomgången av partiernas syn på identitetspolitiken är i tunnaste laget. Materialet hade med fördel kunnat kompletteras av en närstudie av argumentationen i någon central debatt, för att se hur de luftiga idédokumenten står sig när de ska appliceras i praktiken (granskningen av två kommuners skilda integrationspolitik är bra men det blir ett litet för stort glapp mellan rapportens två delar). Det hade också varit önskvärt med någon form av jämförelse över tid. Madon antyder att en förändring har ägt rum - i riktning bort från identitetspolitiken - men belägger den inte.

Även om jag utan reservationer delar kritiken av identitetspolitiken - jag har skrivit utförligt om det ämnet här - är jag dock en smula tveksam till hur lättvindigt Sakine Madon (och andra profilstarka liberala skribenter, t ex Dilsa Demirbag-Sten) framställer Sverige som präglat av mångkulturalism. När Sakine Madon här uppmanar oss att ”sluta särbehandla” måste vi samtidigt komma ihåg att Sverige, i internationell jämförelse, hör till de länder som nog särbehandlar sina medborgare allra minst. Som genomgången av partierna visar är det exempelvis endast Miljöpartiet (och, om man går utanför riksdagen, Sverigedemokraterna) som företräder vad som kan beskrivas som en tydlig identitetspolitik (i MP:s fall en mångkulturalistisk, I SD:s fall en nationalistisk). Och ser man till debatten det senaste decenniet är det väldigt få bortom Masoud Kamalis utredning och DN Kultur som formulerat några identitetspolitiska önskelistor.

Sakine Madon sätter exempelvis ribban för särbehandling väldigt lågt när hon i Socialdemokraternas partiprogram anser sig hitta en motsättning mellan å ena sidan ett värnande om ”religiös och kulturell mångfald” och å andra sidan universella rättigheter. Jag har svårt att se vari motsättningen består och Madon förklarar den inte heller.

För att vi ska få en bra ideologisk debatt om integrationspolitiken krävs inte enbart att skiljelinjerna synliggörs, utan också att nyanserna inte går förlorade. Den debatt som följde på Johan Lundbergs artikel i senaste Axess (där han av för mig oklar anledning inkluderade just Sakine Madon i de anklagades skara) har tyvärr präglats av just detta. En sån som Ayaan Hirsi Ali har av somliga förvandlats till en karikatyr vars argument man kan förvanska hur som helst. Istället för en spännande och välbehövlig intellektuell diskussion om hur man som liberal kan förhålla sig till de nya utmaningar som det mångkulturella samhället medför har vi fått se ett antal inlägg där själva avfärdandet av vissa åsikter och argument som icke-liberala/icke-demokratiska blivit själva poängen.

(Jag lyfter för övrigt fram frågan om nya skiljelinjer i mångkulturalismdebatten i en recension av Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals i julinumret av Axess - ej på nätet.)

Integration och ideologi

En av få anledningar att hålla koll på Dagens Nyheters kultursida är Maciej Zarembas återkommande reportageserier. Senaste tillskottet - "I väntan på Sverige" - är att döma av den igår publicerade första delen av samma höga kvalitet som vanligt. Framförallt har Zaremba mycket att tillföra en integrationsdebatt som alldeles för ofta kört fast i ett skyttegravskrig mellan de som anser att samhället är rasistiskt och de som underskattar förekomsten av diskriminering. Den stora förtjänsten med Zarembas berättelse är att han förmår se såväl strukturer som individer. Inte antingen eller, utan både och.

Det grundläggande temat i texten är frustration. Invandrarens frustration över väntan på att få börja en språkkurs, följt av frustration över att kursen går för sakta fram. Skattebetalarens frustration över en ineffektiv byråkrati och inkompetenta tjänstemän. Den kompetente tjänstemannens frustration över ett begränsande regelverk. Vems fel är det att det inte fungerar och vad kan göras bättre? Zaremba söker orsakerna till misslyckandet (i texten konkret varför en tandläkare från Bagdad efter 18 månader i Sverige inte kan börja jobba utan är kvar i SFI) både på strukturell och individuell nivå och han beskriver dem både i termer av missriktad välvilja och vardagsrasism. Det kan låta självklart, men det är en ytterst ovanlig ansats.

Men Zarembas artikel har också implikationer för den politiska debatten. I vilken utsträckning det offentliga eller den enskilde ska ta ansvar för att integrationen fungerar är i grunden en ideologisk fråga. Därför behövs en debatt med tydliga vänster- och högeralternativ (och väldigt gärna fler än två alternativ). Tyvärr är det kännetecknande för svensk integrationspolitisk debatt att den är moraliserande och grumlig snarare än ideologisk och klargörande. Därför anklagas typiska liberala förslag som lägger större ansvar på den enskilde ofta för att vara rasistiska medan klassisk vänsterpolitik som lägger större ansvar på samhället anklagas för att förneka förekomsten av problem. Folkpartiets förslag om språktester och moderaternas förslag om integrationskontrakt är två typiska exempel på detta. Väldigt lite av debatten kring förslagen kretsade kring ideologiska argument, varken från kritikerna eller, än märkligare, förespråkarna. Finge jag önska mig något av den integrationspolitiska debatten framöver vore det därför att den skulle bli ideologiskt tydligare.