Exit Ramadan, hej fläskkotlett!

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg uppmärksammade igår min rapport "Integration eller assimilation?" som jag gav ut på Timbro i januari.

Han tar utgångspunkt i att Coop i fjol, med lyckat resultat, gjorde en riktad satsning mot muslimer som firade Eid al-Fitr.

Efter att ha läst min rapport drar han slutsatsen att detta är något jag förmodligen är motståndare till. Lindberg får nämligen "känslan att de [Timbro] tycker Coop gör fel. De vill ersätta integrationspolitiken med assimilation. I stället för ett mångkulturellt samhälle ska 'dom' anpassa sig till 'oss'. Med det synsättet borde Coop sälja fläskkotletter vid Ramadan i stället".

Att Aftonbladet inte förstår skillnaden mellan å ena sidan att förespråka assimilationspolitik och å andra sidan att föreslå att den som de facto argumenterar för en assimilationspolitik också bör använda ordet assimilation är inte oväntat. Det begrep inte Dagens Nyheter heller. Jag tycker däremot att det är lite synd att Lindberg inte redovisar vilka motiv näringslivets tankesmedja skulle ha för att vilja hämma livsmedelskedjornas produktivitet.

Mest förundrad är jag dock över hur lättvindigt Aftonbladets ledarsida avvisar den internationella akademiska forskningen om integration:

"Inom 'forskningen' har man hittat på en egen definition men alla förstår vad man menar ändå."

Är detta en linje Aftonbladet tänker driva i fortsättningen? Det är ett populistiskt kunskapsförakt som jag inte trodde var värdigt Sveriges största socialdemokratiska dagstidning.

Men nu har förstås inte Lindberg hamnat på Aftonbladets ledarredaktion för att utveckla vänsterns ideologiska förhållningssätt till integration. Istället är syftet att smutskasta och misstänkliggöra dem som, likt mig själv, inom de arenor som finns tillgängliga, försöker att föra debatten om det mångkulturella samhället framåt. Just därför är det så oerhört förvånande att Lindgren tycks helt ha missat att jag har skrivit en annan rapport där jag faktiskt förespråkar en variant av assimilation. Det är nämligen min övertygelse att ett mångkulturellt samhälle endast fungerar om vi kan kommunicera med varandra. Av den anledningen vill jag ha en språklig assimilation. Jag tycker att de som kommer hit ska anpassa sig så långt att de kan göra sig förstådda på svenska. Därefter sätter jag punkt. Låt marknadskrafterna reglera utbudet i mataffärerna och låt människor leva sina liv som de vill med en för alla gemensam lagstiftning som grund.

Medan den svenska integrationsdebatten tagit stora steg framåt de senaste åren - Newsmill kör just nu en intressant debattserie om svenskhet, förutom Timbro har Fores givit ut en rad intressanta rapporter, Axess-sfären har erbjudit flera intressanta forum för debatten - står Aftonbladet kvar i omklädningsrummet och oroar sig för en höger som tänker tvångsmata muslimer med fläskkött.

Jag säger som Axl Rose: Get in the ring!



* Det är dessvärre inte bara undertecknad som refereras fel i artikeln. Lindberg tillskriver Angela Merkel citatet "mångkulturen har misslyckats totalt" vilket är en missvisande översättning av "der Ansatz für Multikulti ist gescheitert" som jag snarare skulle översatta som "den multikulturella modellen har misslyckats". Merkel, liksom Cameron, kritiserar en viss politisk modell, inte någon diffus "mångkultur".

** Blogginläggets rubrik är ett citat från Lindbergs artikel. Den var så rolig att jag tänker använda den som kapitelrubrik i min kommande bok.

Idéer spelar roll - både för islamister och Sverigedemokrater

Två mindre begåvade analyser i dagens tidningar:

Jan Guillou skriver i Aftonbladet att Sverigedemokraterna nu kommer att minska i popularitet, tack vare Aftonbladets (givetvis) publicering i höstas av Jimmie Åkessons artikel om "muslimerna" som "vårt största hot". Enligt Guillou gick SD genom artikeln från "smygrasism" till "öppen främlingsfientlighet" varför det numera (!) blivit skambelagt att sympatisera med dem.

Dan Jönsson skriver samtidigt på DN Kultur att det finns ett "enkelt recept" för att få slut på terrorismen: åk hem från Irak och Afghanistan och montera ner det världsekonomiska systemet (att detta inte sker beror enligt Jönsson på att de politiska ledarna i "väst" behöver terrorn som den "yttersta grunden" för sin "'demokratiska' legitmitet").

Förutom de tokiga analyserna förenas artiklarna av ytterligare en gemensam nämnare, vilken inte riktigt kommit fram hos dem som i övrigt skrivit kloka ord (se t ex Mats Wiklund, Johan Lundberg och Adam Cwejman om Jönssons obehagliga demokratisyn och Björn Johnson om Guillous mera harmlösa dumheter):

Gemensamt är att de båda gravt missförstår innehållet i och betydelsen av de idéer som driver såväl Sverigedemokrater som radikala islamister.

Guillou anser att Åkessons bild av muslimer är så förljugen att det omöjligen kan finnas särskilt många svenskar som vill stödja den. Han bortser därmed från att varje undersökning som genomförts visat att åtminstone en hyfsat stor minoritet av svenskarna är negativt inställda till en rad idéer och praktiker som de associerar med islam (huruvida dessa associationer är riktiga eller ej spelar ingen roll, även "felaktiga" idéer fungerar som drivkraft). Däremot är det stor skillnad om man ser Sverigedemokratiska sympatisörer som patologiska rasister som använder muslimer för att få utlopp för sitt hat (Guillous och många andras bild) eller om man är öppen för att "främlingsfientliga" åsikter kan vara en konsekvens av negativa föreställningar/erfarenheter/förväntningar av en annan kultur (t ex: "om muslimer vill ha sharialagar vill jag inte att de kommer hit").

Samtidigt reproducerar Jönsson en sedan länge uttjatad karikatyr av terroristen som ett desperat offer för Västvärldens orättvisa politik. Problemet, skriver Jönsson, är att yttrandefriheten gjorts till "spjutspets för kriget mot terrorn". Därmed reducerar han den uppriktiga känsla av kränkthet och äckel, som mängder av människor faktiskt kände inför ex.vis Muhammedkarikatyrerna, till en fråga om sämre materiella tillgångar eller krig i främmande länder (Irak och Afghanistan är inte två provinser i ett homogent och urfattigt Arabien där alla är bröder).

Hur det liberala samhället ska hantera sina motståndare, utan att överge de principer på vilket det vilar, är ingen lätt fråga. Men debatten underlättas inte av att vi blandar in mer än nödvändigt i ekvationen. Frågan om yttrandefriheten ska inkludera även kränkande skildringar av andra människors heligaste symboler har en enorm sprängkraft alldeles på egna ben. Den behöver inte kopplas ihop med andra frågor för att vara viktig.

Om vi på allvar vill föra en meningsfull debatt om demokratins dilemman i det mångkulturella samhället måste vi till att börja med erkänna den faktiska förekomsten av djupt annorlunda idéer om hur dessa problem ska hanteras.

Jimmie Åkessons leende

Jag kan inte minnas när jag senast såg en partiledare vara så nöjd i TV som Jimmie Åkesson under kvällens Debatt.

Och nöjd hade han all anledning att vara. Frågan som debatterades var om Sverigedemokraterna ska behandlas annorlunda, främst mot bakgrund av Aftonbladets beslut i förra veckan att vägra publicera annonser från SD.

Upplägget var perfekt för Åkesson. En entusiastisk Lotta Gröning skötte närstriden med Jan Helin & co medan Åkesson bakåtlutat fick leverera klokheter som "vill man veta vad väljarna tycker är väl det bästa sättet att ha fria val. Vilket kräver en fri debatt".

Ett av argumenten för särbehandling förtjänar en extra kommentar. Helin upprördes över att SD i en annons lyfter fram djurskyddet och kräver förbud av Halalslakt. Jag förmodar att Helin tror att värnandet av djurskyddet är oärligt, ett försök att skönmåla det främlingsfientliga grundbudskapet.

Men jag tror att det är precis tvärtom. Idén om det svenska djurskyddets överlägsenhet är ett, av flera, tänkbara skäl varför man är negativ till invandring och mångkultur. Synen på djurs rättigheter, regler för slakt och vad man kan äta varierar stort mellan kulturer. Det finns en självbild bland svenskar av att Sverige är ett land med gott djurskydd och att "svenskt kött" är något man kan lita på. Sant eller falskt - det är vanliga och legitima ståndpunkter.

Att Sverigedemokraterna försöker politisera dessa värderingsskillnader är självklart. Synd bara att ingen vill diskutera sakfrågorna med dem.