Sverigedemokraterna och våldet

Valrörelsen har tagit en olustig vändning de senaste dagarna. En Sverigedemokratisk kandidat har misshandlats grovt i sitt hem, efter ett tumultartat valmöte i Malmö. Igår tvingades Sverigedemokraterna att ställa in sitt möte i Göteborg, efter en välplanerad aktion av bland andra Rättvisepartiet Socialisterna och Syndikalistisk Ungdom.

Den här typen av händelser och aktioner är enkla att fördöma. Lars Ohly var föredömligt tydlig i ett uttalande igår, medan Fredrik Reinfeldt dessvärre valde att antyda att Sverigedemokraterna har sig själva att skylla, enligt en logik som är alltför vanlig i alltför många sammanhang i den svenska debatten (kvinnor i korta kjolar, judar som inte döljer sin judiska identitet, Sverigedemokrater som har fel åsikter).

Huruvida Sverigedemokraterna gynnas är en underordnad fråga. Min bedömning är ändå att partiet kortsiktigt stärks av den här typen av händelser. Det väcker sympati och bekräftar den självbild Sverigedemokraterna vill förmedla av att de själva är ett demokratiskt parti som motarbetas med ojusta metoder, samtidigt som det blir de så kallade antirasisterna som tilldelas rollen som skräniga extremister.

Långsiktigt är det dock tveksamt att Sverigedemokraterna skulle gynnas entydigt, tvärtom är det troligt att en hel del personer skräms från att engagera sig i partiet, av rädsla för det våld och de hot som man uppenbarligen får räkna med.

För medierna är situationen delikat. Det är svårt att rapportera om våld mot Sverigedemokraterna på ett sätt som inte också ger Sverigedemokraterna en offerroll. Om man å andra sidan väljer att inte rapportera (eller, som flera tidningar valde att göra, endast skriva en kort notis om misshandelsfallet) underbygger man de idéer som finns att medierna strävar efter att tysta ner partiet.

För att komplicera det hela ytterligare så har nu Erik Almqvist, som är pressekreterare och en av de absolut mest centrala aktörerna inom partiet, hamnat i en mycket delikat situation. Den som vill ta ställning till trovärdigheten i de två olika versioner som föreligger får gärna göra det, själv avstår jag däremot. Men jag konstaterar att detta är en diskussion som Sverigedemokraterna enbart kan förlora på - oavsett vad som faktiskt har hänt är en sådan här debatt i princip omöjlig att vinna - varför det knappast är i partiets intresse att detta blir en stor nyhet.

Jag kommenterade det här i ett kortare inslag i Västnytt tidigare ikväll.

Om debatten om Jimmie Åkessons artikel

Jag hade nästan givit upp hoppet, men så såg jag att Stefan Olsson på sin blogg skriver både sakligt och nyanserat om Jimmie Åkessons debattartikel.

För det har varit en bedrövlig debatt. Javisst, Jimmie Åkessons artikel är illa skriven, fullproppad av fördomar, medvetna sammanblandningar och rymmer dessutom några faktafel. So what? Dog bites man.

Värre är det sätt på vilket etablerade politiker och debattörer reagerar. Jag har listat, i stigande viktighetsgrad, de tre största problem.

1. 1930-talsreferenserna. Från båda sidor, ska sägas. Åkessons kommentar om "det största hotet sedan andra världskriget" anspelar ju på idén att islamismen är vår tids nazism och att Sverigedemokraterna är de enda som står upp mot hotet. Det är dumt, men lika dum är idén att Sverigedemokraterna skulle vara vår tids nazister. Jag tvivlar inte på att SD rymmer en och annan rasist, men politiken är inte rasistisk (om vi inte ska urvattna begreppet fullständigt). Och Åkesson är sannerligen ingen Hitler. Min poäng är inte enbart att detta är billig retorik utan att nazianalogin står i vägen för en vettig analys av Sverigedemokraterna och deras politik och framväxt.

2. Moraliserandet över sammanblandningen av islam, islamism och muslimer. Javisst, Åkesson blandar ihop, och han gör det säkerligen medvetet. Men det var inte han som började. Vad hände med alla dem som ville censurera religionskritik av hänsyn till muslimer? Av hänsyn till vem censurerade Nobelmuseet Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis Submission? Och är Åkessons bild av islam så värst mindre nyansrik än, säg, Christer Sturmarks? Sverigedemokraterna är ett symptom på vårt samhälles förvirrade syn på religioner och kulturer, inte en orsak till den.

3. Den pinsamma oviljan att stå upp för de värden som Åkesson kritiserar. För i all sin tafflighet sätter Åkesson fingret på några av vår tids viktigaste frågor. Vilka utmaningar ställer den ökade religiösa och kulturella mångfalden på det samhälle vi har? Hur ska vi hantera dessa utmaningar? Åkessons mantra är att "invandrare ska anpassa sig". Hur ser de andra partiernas motbud ut? "Invandrare ska inte anpassa sig"? Eller "invandrare ska anpassa sig, men vi också"? I vilka avseenden, på vilket sätt?

När Fredrik Reinfeldt fick bemöta Åkessons artikel igår gick han rakt in i 1930-talsretoriken och Mona Sahlin, som under årens lopp intagit alla tänkbara positioner i debatten, allt från "det finns ingen svensk kultur" till "vi måste tvinga in svenska värden", svamlade på om Sverigedemokraternas hat. Och Maud Olofsson, som faktiskt debatterade med Åkesson i Gomorron Sverige, fick bara ur sig urvattnade klyschor som "vad är svensk kultur?".

Men vem av dem vågar säga: "jo, i ett mångkulturellt samhälle får vi acceptera inte bara nya maträtter utan också att en hel individer, både muslimer, kristna och ateister, har en annan syn på jämställdhet och sexualitet. Vi tycker därför att det är en rimlig kompromiss att erbjuda separerad simundervisning för pojkar och flickor, i klasser där föräldrar önskar detta. Vi tycker också att om det på en skola bara är en liten minoritet av eleverna som ens kan tänka sig att äta fläskkött finns det ingen större poäng att erbjuda detta på menyn. Halalkött är också en självklarhet i ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter liksom att simhallar kan ha vissa tider som är reserverade för enbart män eller kvinnor. Däremot accepterar vi inte terrorism, oavsett vilka religiösa eller ideologiska drivkrafter som ligger bakom, och detta motarbetar vi. Vi accepterar heller inte att våld mot kvinnor någonsin kan ursäktas av religiösa eller kulturella skäl".

Om de nu tycker så. Tycker de något annat ska de säga det. Bemöt Sverigedemokraterna sakligt, och formulera självständiga svar på frågorna. För sanningen är att Sverigedemokraterna själva fortfarande har enorma problem att ge tydliga svar - Åkessons Zlatan-kommentar i norsk press visar att man inte lärt sig läxan sen sist. De etablerade partierna har alla möjligheter att vinna debatten och därmed hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Men det krävs att man försöker. För att avsluta med en klyscha i Reinfeldt-klass: anfall är bästa försvar.