Vänstern och högern och religionsfriheten

Jag har utan större framgång försökt hitta något nytt i alla de inlägg som följt på Maria Svelands artikel i DN häromveckan. Men det är samma gamla skribenter, med samma gamla argument. Inte ens exemplen förnyas (Breivik började användas som tillhygge redan några dagar efter terrordåden i juli). Det har därför känts ganska onödigt att försöka bidra med ytterligare ett inlägg till en helt stillastående debatt. Att försöka påverka meningsmotståndarna tycks helt utsiktslöst och att predika för kören är trots allt rätt så trist.

Men det finns ett tema som jag ändå tror behöver uppmärksammas mer. Hos alla dem som av olika skäl bekymrar sig över vänsterns förhållningssätt till integrationsfrågorna är det nämligen en sak som hela tiden återkommer: besvikelsen över en vänster som bejakar religiös pluralism.

Fredrik Ekelund skriver att det var ett misstag av Mona Sahlin att ta på sig en sjal vid invigningen av Stockholms moské. Bo Rothstein, som återkommande hävdat att religiösa friskolor strider mot grundlagen, skriver svepande om en vänster som övergivit muslimska flickor som lever under kulturellt förtryck. Dilsa Demirbag-Sten uppmanar vänstern att ”sluta flörta med kultur och religion”. 

Vänstern har i Sverige traditionellt varit antiklerikal. Visst har det funnits beröringspunkter mellan arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, men dessa har negligerats i den stora berättelsen om världens bästa välfärdsstat i världens mest sekulariserade samhälle. Gud och kyrkan hörde till det förgångna och i det moderna och progressiva Sverige kunde religiositeten förväntas försvinna och var därför i värsta fall en harmlös kvarleva av det gamla, dåliga Sverige.

Så blev det inte. Och dagens vänster beklagar inte religionens återkomst, den bejakar den. Därför är det inte konstigt att många tycks känna sig främmande i det nya politiska landskapet där det numera är på vänsterkanten som religionsfriheten försvaras mest ihärdigt medan det är bland borgerliga debattörer som slöjor, omskärelse och religiöst motiverad terrorism problematiseras. Få inom borgerligheten kan matcha de kristna Socialdemokraternas ledare Peter Weiderud när det gäller ihärdigt försvar av tolerans inför religiösa minoriteter. Få inom vänstern kan å andra sidan matcha högerdebattörers upprördhet över halalslakt eller könsuppdelade tider på badhus. De som driver ateismen som ett politiskt projekt gör det nästan uteslutande med liberala argument, medan ett vänsterateistiskt perspektiv nästan är utraderat ur den offentliga debatten i Sverige. Det är talande att det var en Socialdemokratisk integrationsminister (Sahlin) som så tydligt manifesterade sitt gillande av en muslimsk närvaro i Sverige medan det var en Folkpartistisk integrationsminister (Nyamko Sabuni) som tyckte det var ”ganska otäckt” att religionernas inflytande ökat i världen.

Debatten om dessa frågor försvåras av det stora genomslaget för den kraftigt överdrivna föreställningen att vänstern i Sverige skulle bedriva identitetspolitik. Det är en idé som sällan kvalificeras, helt enkelt eftersom de verkliga exemplen är så få. Visst har ett kulturrelativistiskt perspektiv ibland fått för stort utrymme men politiken har i Sverige fortsatt att bygga på universella principer, inom alla områden, och ytterst få konkreta identitetspolitiska förslag har kommit längre än de akademiska seminarierummen.

Att vänstern mer lyhört än tidigare uppmärksammar minoritetsperspektiv har naturligtvis inte ett dugg att göra med att man skulle ha övergett rationalitets- och framstegstro, vilket somliga påstår. Tvärtom är det uppenbart att det är den starka tilltron till moderniseringens potential som gör att man inte ligger sömnlös om nätterna och bekymrar sig över muslimernas värderingar. Weiderud har argumenterat för att muslimer inte ännu är redo att ställa sig bakom likabehandling av sexuella minoriteter. Magnus Linton skriver i sin de senaste veckorna ofta refererade bok De hatade om att islam ”normaliseras” vilket han exemplifierar med sekularisering, minskande födelsetal och ”lesbiska moskéböcker”. Ingen anledning till oro, således, de kommer ändå bli som vi, så småningom.

Religionsfrihetens gränser är inte huggna i sten. Samhällen förändras och därmed uppstår också nya konfliktlinjer som kräver nya ställningstaganden, i stora och i små frågor. För min del symboliserar bilden av Sahlin i slöja ett Sverige som är på rätt väg. Ett Sverige där vi inte bara, som Ekelund anser, i religionsfrihetens namn accepterar moskéer utan faktiskt genuint välkomnar islam som en konstituerande del av det svenska samhället. Därför har jag också argumenterat för att offentliga institutioner i så stor utsträckning som möjligt bör tillgodose olika önskemål från skattebetalarna istället för att låta majoritetens önskemål ständigt vara vägledande. Därför har jag argumenterat för att det fortsatt bör vara lagligt att omskära pojkar i Sverige. Därför oroas jag också av en utveckling där religionsfrihetens främsta försvarare nu är en vänster som inte står upp och försvarar pluralismen som sådan, utan hellre smutskastar dem som med legitima argument tycker att den bör begränsas.

Expressen och burkan

Det är rötmånad på ledarredaktionerna nu.

Av dagens huvudledare i Expressen får vi bland annat lära oss att danskar har en "sjuklig" fixering vid muslimer, att stödet för burkamotstånd i Tyskland, Spanien och Storbritannien inte är "riktigt friskt", att Frankrike är "ett land på dekis" eftersom fransmännen är "upptagna med att förfasas" över "muslimska klädesplagg" och att Sverigedemokrater är biologiskt förutbestämda (genom sitt DNA) till "bitterhet och hat".

Jag gillar inte heller burkaförbud. Men det betyder inte att jag betraktar anhängarna av förbud och motståndarna till burkan som sjuka i huvudet eller att jag inte kan sätta mig in argumentationen. Det betyder framförallt inte att jag inte själv också kan känna "upprördhet" inför burka- och niqabanvändande samtidigt som jag också har en positiv inställning till islam.

Jag gillar religiös mångfald varför jag förbehållslöst uppskattar muslimska inslag i Sverige. Jag ogillar dock starkt den könssegregation som burkan både symboliserar och konstituerar. Lika självklart som jag vill se moskéer och minareter i Sverige, lika självklart skulle jag personligen önska att ingen kvinna behövde bära burka. Men jag anser inte att det är statens beslut att fatta. Därför är jag motståndare till ett förbud och beredd att tolerera burkan, precis som jag tolererar mängder av företeelser som inte faller just mig personligen i smaken.

Förutsättningen för detta är dock en fri debatt, där det går att kritisera burkan (och andra religiösa eller kulturella praktiker, traditioner och symboler) utan att automatiskt stämplas som patologisk islamofob (och utan att ens motiv sätts in i sammanhanget av, med Expressens ledarskribents fantastiska formulering, "tusentals år" av islamofobi). När Expressen suddar ut skillnaden mellan burka- och minaritetmotstånd, och tolkar in precis allt negativt som sägs om något främmande i sin berättelse om islamofobi, gör man sig skyldig till just de sammanblandningar och förenklingar man anklagar exempelvis Sverigedemokraterna för.

Gahrton, Miljöpartiet och det urvattnade försvaret för mångkulturalismen

"Tänk om en muslimsk interventionsarmé plötsligt landade i Sverige i syfte att befria oss från Knutbymördarens och Livets Ords kristna förtryck! Då skulle nog till och med jag bli modern korsriddare och försvara mig i Jesu namn."

Nej, det är inte Dan Jönsson som är i farten igen, utan Per Gahrton som i gårdagens Expressen bjuder på en hemmasnickrad analys av den muslimska världens väg mot ökad frihet:

"Det största hindret för tankefrihet och åtskillnad mellan religion och politik i de muslimska länderna är inte fundamentalister och talibaner, utan västerlänningar som med fördomar, diskriminering och angreppskrig försöker påtvinga muslimska länder västliga livsformer."

Intressant här är inte de stolliga jämförelserna. De är förutsägbara och inget att uppröras över. Mer intressant är hur Gahrton lyckas kombinera sin relativism med en lika tydlig idé om framåtskridande:

"Allting tyder på att människorna i de muslimska länderna efterhand själva kommer att placera religionen på dess rätta plats, i privatlivet – precis som många västländer har gjort."

Det här är intressant därför att det är ytterligare ett exempel på argumentet: "var inte rädda för muslimerna, de är egentligen lika sekulariserade som vi andra." Gahrton skriver om den muslimska världen och nyligen skrev Dilsa Demirbag Sten det samma om muslimerna i Sverige.

Implicit är detta förstås att betrakta som motargument mot Jimmie Åkessons idé att "muslimerna är ett hot eftersom de är annorlunda".

Om vi bortser från den lilla detaljen att det rör sig om grova generaliseringar utan minst belägg (Gahrtons tvärsäkra påstående exemplifieras med en (1) enskild individ) är problemet att man lägger för mycket kraft på fel argument. Istället för att bemöta en dum generalisering med en annan (nästan) lika dum borde man stå upp och försvara ett samhälle som kan rymma stora olikheter.

Slavoj Zizek har fyndigt myntat begreppet "de-coffed otherness". Och tyvärr är det vad alltfler nu sluter upp bakom; dvs, man försvarar främlingen genom att frånta honom det som är annorlunda. Indirekt legitimerar man därmed också främlingsrädslan eller främlingsfientligheten.

För vad skiljer egenligen Gahrtons "muslimerna kommer av egen kraft att bli som vi och därför är de inget hot" från Ayaan Hirsi Alis "muslimerna blir som vi endast om vi hjälper dem på vägen genom att tvinga fram västerländska värden, fram till dess är de ett hot" eller Åkessons "muslimerna kan inte bli som vi och därför är de ett hot"?

Olika verklighetsbeskrivningar, ja visst.

Olika visioner av hur det goda samhället ser ut? Säkerligen, men tyvärr inte särskilt tydliga längre.

Istället för fler generaliseringar av hur muslimer är skulle jag vilja se att de som säger sig försvara det mångkulturella samhället också tränar på argumenten för den mångkulturella idéen. Inget parti har varit lika tydligt förespråkare för mångkulturalism som Gahrtons varför det faktiskt vilar ett särskilt ansvar på honom och andra miljöpartister. Inte minst som integrationsministerposten mycket väl kan tänkas fyllas av en Miljöpartist efter höstens val, (i så fall troligen Mehmet Kaplan, som själv är praktiserande muslim och tidigare varit talesman för Sveriges Muslimska Råd).

Ayaan Hirsi Ali är ingen högerextremist

Är Ayaan Hirsi Ali en alltför udda röst för att rymmas i den svenska debatten?

Per Wirtén gör åtminstone sitt bästa för att missförstå, i sin replik i Expressen idag. Det är klyschigt så det förslår: "en gräns på svenska kultursidor har överskridits", och hon ställer sig på "intoleransens och ofrihetens sida". Framförallt påstås hon förenkla alldeles för mycket.

Men vad ska man då säga om den som inte kan skilja på Hirsi Ali och Jean-Marie Le Pen? Som inte kan se andra skäl till islamkritik än allmän främlingsfientlighet och vars enda historiska referenspunkt verkar vara 1930-talet?

Jag ogillar till skillnad från Hirsi Ali det schweiziska minaretförbudet. Men jag tror hon har helt rätt i sin analys: det här var en strid om symboler i vilken minareterna inte egentligen representerade bönetorn utan kvinnoförtryck, terrorism och icke-demokrati.

Istället för att försöka göra Hirsi Ali, vars hela politiska gärning i Nederländerna har handlat om att kämpa för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, till högerextremist borde Wirtén och andra reflektera över var de stereotypa bilderna av islam (och religion i allmänhet) kommer ifrån? Se där ytterligare en lämplig gräns för kultursidorna att försöka överskrida.

Sverigedemokraterna och den villkorade toleransen

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? använder jag termen "villkorad tolerans" för att fånga en position som blivit allt vanligare i debatten om det mångkulturella samhället.

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.

Det här tänkandet har det senaste decenniet fått fäste i debatten i många europeiska länder och speglas även i en del ny lagstiftning. Typiska företrädare i europeisk debatt är till exempel Pascal Bruckner, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Christopher Caldwell och David Goodhart. Akademisk inspiration hämtas från exempelvis de nu avlidna Brian Barry och Susan Moller Okin. På partinivå finns exempel som List Pim Fortuyn i Nederländerna, och därefter liberala partier i Nederländerna och Danmark. Exempel på policyförändringar som speglar tänkandet är skärpta regler för äktenskap med minderåriga och nya kunskaps- och värderingstester som kommit att villkora medborgarskap och/eller uppehållstillstånd.

I de flesta europeiska länder handlar den här debatten nästan uteslutande om islam, även om det finns en del nationella variationer.

I Sverige har vi hittills sett mindre av det här. Folkpartiet och Moderaterna har vid olika tillfällen närmat sig den villkorade toleransen när man föreslagit till exempel språkkrav och integrationskontrakt. Men det har samtidigt varit slående vilka svårigheter partiernas företrädare har haft att ideologiskt motivera politiken. De har också ofta hamnat i underläge i debatten mot dem som reflexmässigt (och orättfärdigt) avfärdat alla dess förslag som främlingsfientliga.

Men villkorad tolerans måste skiljas från främlingsfientlighet och från extremhögerns nationalism. De personer jag räknat upp har mycket lite gemensamt med Le Pen, Haider eller Blocher. (Sen finns det såna som Pia Kjaersgaard och Geert Wilders som friskt blandar klassisk främlingsfientlig retorik med inslag av villkorad tolerans). Men det betyder inte att all kritik av islamism eller varje förslag om slöjförbud automatiskt är uttryck för främlingsfientlighet.

Var kommer då Sverigedemokraterna in i bilden? Partiets rötter i extremhögern gör det förstås mycket svårt för dem att med trovärdighet försvara liberala värden. Det är inget liberalt parti, utan ett nationalistiskt. Som jag skrev igår är Jimmie Åkesson sannerligen ingen Hitler, men han är heller ingen Siv Jensen eller Pim Fortuyn.

Men hur länge till? Min bild är att man sakta men säkert trots allt är på väg mot det jag kallar för den villkorade toleransen. Medvetet eller omedvetet vet jag inte, men genom att så tydligt fokusera på islam/islamism/muslimer som man nu gör, markerar man också en övergång från att vara ett allmänt invandringsfientligt parti till att bli ett mer koncentrerat islam-/muslim-/islamistfientligt. Därifrån är steget inte särskilt långt till att hävda att invandringen i sig inte är något problem, förutsatt att det är invandrare från rätt länder som kommer hit. Man får lättare att bemöta invändningar som att invandringen historiskt varit gynnsam, och man får lättare att besvara frågan om vad som är svenskt, genom en tydligt utmålad icke-svensk fiendebild.

Här finns också en väljarmässig potential. De flesta svenskar gillar mångkultur och tycker det är bra att Sverige har tagit emot många invandrare. De tycker också att invandringen har berikat det svenska samhället. Men en stor majoritet (80 procent i integrationsbarometern häromåret) tycker dessutom att invandrare har skyldighet att anpassa sig till det svenska samhället. Och väldigt många svenskar är djupt skeptiska till islam. När svenskar ombeds rangordna religioner (en mycket konstig fråga, det ska erkännas) hamnar islam allra sist.

Frågan är då: ska de etablerade partierna vänta på att Åkesson blir rumsren, och hinner samla ihop både argument och mer slipade medarbetare, eller ska man redan nu ta debatten om sakfrågorna? Inte nödvändigtvis med Sverigedemokraterna, men med varandra?

Jag tror dessvärre att man håller på att måla in sig i ett hörn. När man bemöter Åkesson genom att hävda att "du drar alla över en kam, alla muslimer är inte islamister" erkänner man indirekt att islamisterna är ett problem. Men är de det? På vilket sätt? Och vad ska vi i så fall göra åt dem? Och när man försöker motbevisa de påståenden Åkesson gör - om våldtäkter, terrorism eller fläskkött - lägger man debatten på fel planhalva. För vad händer den dag Åkesson kan visa upp odiskutabel statistik som ger honom rätt? Ska vi då erkänna att vi hade fel, i vårt försvar av det mångkulturella samhället? Eller är vi beredda att försvara det, även om det rymmer islamister och leder till minskad fläskkonsumtion bland våra dagisbarn?

För övrigt noterar jag att det har skrivits en del klokt sedan jag igår, lite förhastat, dömde ut debatten. Se till exempel hos Johan Ingerö, Sanna Rayman och Ola Berg.

Om debatten om Jimmie Åkessons artikel

Jag hade nästan givit upp hoppet, men så såg jag att Stefan Olsson på sin blogg skriver både sakligt och nyanserat om Jimmie Åkessons debattartikel.

För det har varit en bedrövlig debatt. Javisst, Jimmie Åkessons artikel är illa skriven, fullproppad av fördomar, medvetna sammanblandningar och rymmer dessutom några faktafel. So what? Dog bites man.

Värre är det sätt på vilket etablerade politiker och debattörer reagerar. Jag har listat, i stigande viktighetsgrad, de tre största problem.

1. 1930-talsreferenserna. Från båda sidor, ska sägas. Åkessons kommentar om "det största hotet sedan andra världskriget" anspelar ju på idén att islamismen är vår tids nazism och att Sverigedemokraterna är de enda som står upp mot hotet. Det är dumt, men lika dum är idén att Sverigedemokraterna skulle vara vår tids nazister. Jag tvivlar inte på att SD rymmer en och annan rasist, men politiken är inte rasistisk (om vi inte ska urvattna begreppet fullständigt). Och Åkesson är sannerligen ingen Hitler. Min poäng är inte enbart att detta är billig retorik utan att nazianalogin står i vägen för en vettig analys av Sverigedemokraterna och deras politik och framväxt.

2. Moraliserandet över sammanblandningen av islam, islamism och muslimer. Javisst, Åkesson blandar ihop, och han gör det säkerligen medvetet. Men det var inte han som började. Vad hände med alla dem som ville censurera religionskritik av hänsyn till muslimer? Av hänsyn till vem censurerade Nobelmuseet Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis Submission? Och är Åkessons bild av islam så värst mindre nyansrik än, säg, Christer Sturmarks? Sverigedemokraterna är ett symptom på vårt samhälles förvirrade syn på religioner och kulturer, inte en orsak till den.

3. Den pinsamma oviljan att stå upp för de värden som Åkesson kritiserar. För i all sin tafflighet sätter Åkesson fingret på några av vår tids viktigaste frågor. Vilka utmaningar ställer den ökade religiösa och kulturella mångfalden på det samhälle vi har? Hur ska vi hantera dessa utmaningar? Åkessons mantra är att "invandrare ska anpassa sig". Hur ser de andra partiernas motbud ut? "Invandrare ska inte anpassa sig"? Eller "invandrare ska anpassa sig, men vi också"? I vilka avseenden, på vilket sätt?

När Fredrik Reinfeldt fick bemöta Åkessons artikel igår gick han rakt in i 1930-talsretoriken och Mona Sahlin, som under årens lopp intagit alla tänkbara positioner i debatten, allt från "det finns ingen svensk kultur" till "vi måste tvinga in svenska värden", svamlade på om Sverigedemokraternas hat. Och Maud Olofsson, som faktiskt debatterade med Åkesson i Gomorron Sverige, fick bara ur sig urvattnade klyschor som "vad är svensk kultur?".

Men vem av dem vågar säga: "jo, i ett mångkulturellt samhälle får vi acceptera inte bara nya maträtter utan också att en hel individer, både muslimer, kristna och ateister, har en annan syn på jämställdhet och sexualitet. Vi tycker därför att det är en rimlig kompromiss att erbjuda separerad simundervisning för pojkar och flickor, i klasser där föräldrar önskar detta. Vi tycker också att om det på en skola bara är en liten minoritet av eleverna som ens kan tänka sig att äta fläskkött finns det ingen större poäng att erbjuda detta på menyn. Halalkött är också en självklarhet i ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter liksom att simhallar kan ha vissa tider som är reserverade för enbart män eller kvinnor. Däremot accepterar vi inte terrorism, oavsett vilka religiösa eller ideologiska drivkrafter som ligger bakom, och detta motarbetar vi. Vi accepterar heller inte att våld mot kvinnor någonsin kan ursäktas av religiösa eller kulturella skäl".

Om de nu tycker så. Tycker de något annat ska de säga det. Bemöt Sverigedemokraterna sakligt, och formulera självständiga svar på frågorna. För sanningen är att Sverigedemokraterna själva fortfarande har enorma problem att ge tydliga svar - Åkessons Zlatan-kommentar i norsk press visar att man inte lärt sig läxan sen sist. De etablerade partierna har alla möjligheter att vinna debatten och därmed hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Men det krävs att man försöker. För att avsluta med en klyscha i Reinfeldt-klass: anfall är bästa försvar.