Är Håkan Juholt antirasist?

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

Om debatten om Jimmie Åkessons artikel

Jag hade nästan givit upp hoppet, men så såg jag att Stefan Olsson på sin blogg skriver både sakligt och nyanserat om Jimmie Åkessons debattartikel.

För det har varit en bedrövlig debatt. Javisst, Jimmie Åkessons artikel är illa skriven, fullproppad av fördomar, medvetna sammanblandningar och rymmer dessutom några faktafel. So what? Dog bites man.

Värre är det sätt på vilket etablerade politiker och debattörer reagerar. Jag har listat, i stigande viktighetsgrad, de tre största problem.

1. 1930-talsreferenserna. Från båda sidor, ska sägas. Åkessons kommentar om "det största hotet sedan andra världskriget" anspelar ju på idén att islamismen är vår tids nazism och att Sverigedemokraterna är de enda som står upp mot hotet. Det är dumt, men lika dum är idén att Sverigedemokraterna skulle vara vår tids nazister. Jag tvivlar inte på att SD rymmer en och annan rasist, men politiken är inte rasistisk (om vi inte ska urvattna begreppet fullständigt). Och Åkesson är sannerligen ingen Hitler. Min poäng är inte enbart att detta är billig retorik utan att nazianalogin står i vägen för en vettig analys av Sverigedemokraterna och deras politik och framväxt.

2. Moraliserandet över sammanblandningen av islam, islamism och muslimer. Javisst, Åkesson blandar ihop, och han gör det säkerligen medvetet. Men det var inte han som började. Vad hände med alla dem som ville censurera religionskritik av hänsyn till muslimer? Av hänsyn till vem censurerade Nobelmuseet Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis Submission? Och är Åkessons bild av islam så värst mindre nyansrik än, säg, Christer Sturmarks? Sverigedemokraterna är ett symptom på vårt samhälles förvirrade syn på religioner och kulturer, inte en orsak till den.

3. Den pinsamma oviljan att stå upp för de värden som Åkesson kritiserar. För i all sin tafflighet sätter Åkesson fingret på några av vår tids viktigaste frågor. Vilka utmaningar ställer den ökade religiösa och kulturella mångfalden på det samhälle vi har? Hur ska vi hantera dessa utmaningar? Åkessons mantra är att "invandrare ska anpassa sig". Hur ser de andra partiernas motbud ut? "Invandrare ska inte anpassa sig"? Eller "invandrare ska anpassa sig, men vi också"? I vilka avseenden, på vilket sätt?

När Fredrik Reinfeldt fick bemöta Åkessons artikel igår gick han rakt in i 1930-talsretoriken och Mona Sahlin, som under årens lopp intagit alla tänkbara positioner i debatten, allt från "det finns ingen svensk kultur" till "vi måste tvinga in svenska värden", svamlade på om Sverigedemokraternas hat. Och Maud Olofsson, som faktiskt debatterade med Åkesson i Gomorron Sverige, fick bara ur sig urvattnade klyschor som "vad är svensk kultur?".

Men vem av dem vågar säga: "jo, i ett mångkulturellt samhälle får vi acceptera inte bara nya maträtter utan också att en hel individer, både muslimer, kristna och ateister, har en annan syn på jämställdhet och sexualitet. Vi tycker därför att det är en rimlig kompromiss att erbjuda separerad simundervisning för pojkar och flickor, i klasser där föräldrar önskar detta. Vi tycker också att om det på en skola bara är en liten minoritet av eleverna som ens kan tänka sig att äta fläskkött finns det ingen större poäng att erbjuda detta på menyn. Halalkött är också en självklarhet i ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter liksom att simhallar kan ha vissa tider som är reserverade för enbart män eller kvinnor. Däremot accepterar vi inte terrorism, oavsett vilka religiösa eller ideologiska drivkrafter som ligger bakom, och detta motarbetar vi. Vi accepterar heller inte att våld mot kvinnor någonsin kan ursäktas av religiösa eller kulturella skäl".

Om de nu tycker så. Tycker de något annat ska de säga det. Bemöt Sverigedemokraterna sakligt, och formulera självständiga svar på frågorna. För sanningen är att Sverigedemokraterna själva fortfarande har enorma problem att ge tydliga svar - Åkessons Zlatan-kommentar i norsk press visar att man inte lärt sig läxan sen sist. De etablerade partierna har alla möjligheter att vinna debatten och därmed hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Men det krävs att man försöker. För att avsluta med en klyscha i Reinfeldt-klass: anfall är bästa försvar.